signerat: Arvendal

Den första lägenheten vi tittade på, när planerna att flytta in till stan var under genomförande, hade tillgång till parkeringsplats. I varmgarage. För trehundra kronor i månaden.

Men tillträdesdatum och husförsäljning ville liksom inte vara kompisar, vilket gjorde att den lägenheten gick till annan sökande.

 

Vi hittade sedermera en trevlig lägenhet ändå, så ingen skada skedd i det avseendet.

Men.

Ingen möjlighet att hyra parkeringsplats, varpå vår enda möjlighet att kunna nattförvara vårt fordon var att införskaffa ett boendeparkeringstillstånd.

För er som inte vet vad det är så ska jag förklara:

Boendeparkering innebär att man, som i vårt fall, lämnar över tvåhundrafemtio stycken av sina ärligt intjänade pengar till kommunen varje månad för att få ett klistermärke som, tillsammans med parkeringsbiljett, ska klistras fast i framrutan för att skymma sikten vid kurvkörning.

Samtidigt ger det mig möjlighet att inte behöva betala särskild parkering om jag vill ställa bilen två kilometer bort i ett industriområde. (Däremot måste jag, på grund av gränsdragningarna, betala om jag vill parkera på andra sidan gatan där jag bor.)

Möjligheten att få tag i en parkeringsplats nära min port är ungefär lika troligt som att nästa julafton infaller den 2 augusti, eller som Håkan, ordföranden i kommunens trafiknämnd, sade angående boendeparkering i just det område där jag bor.

”Det är inte lätt att parkera där, bodde jag där skulle jag flytta därifrån.”

Det känns som både logik och politiskt förtroende får sig en liten törn där.

Jag vill inte kategorisera människor jag inte känner, men jag tror att Håkan tycker bensin luktar lite för gott, så kan vi säga.

 

Vilket osökt leder mig in på parkeringsvakter.

Det sägs att det finns trevliga och tillmötesgående personer i det yrket. Jag tvivlar inte på det. Problemet är att det finns alldeles för många som kan beskrivas som...ja...inte trevliga och tillmötesgående.

Möjligen är jag aningen färgad, då jag blivit tilldelad gula lappar på vindrutan till ett värde av minst ett par väggupp i Kneippen, men hur fan är den människa skapt som vill bli p-vakt?

Att varenda dag få höra minst tre synonymer till att man är en östeuropeisk kvinna med sysselsättningen att sälja sin kropp, för att man bara gör sitt jobb.

Jag vet att de fyller en funktion. Jag menar att det är säkert jättebra att de bötfäller folk som blockerar infarter eller parkerar på spårvagnsspåret.

Jag är heller inte dum i huvudet (det kanske jag är, men det behöver vi inte gå in på nu) så jag förstår den enkla matematiken: Parkera rätt = Inga problem med p-vakter = Inga parkeringsböter.

Men det här med social kompetens och empati. Nja.

 

För ett tag sedan hörde jag om en äldre dam som parkerade sin bil utanför en vårdcentral någonstans i landet.

Problemet var att parkeringsautomaten var full. Inga mynt gick i. Då hon inte hade något betalkort skrev hon helt sonika en lapp med texten ”automaten trasig” och lade på instrumentpanelen.

Ändå fick hon en p-bot av Herr Lapplisa, för automaten var inte trasig (parkeringsbolaget hade bara inte gjort sitt jobb att tömma den).

Herr Lapplisa tyckte också att den äldre damen (som aldrig ägt – knappt sett en mobiltelefon i hela sitt liv) borde ringt och felanmält maskinen (trots att den alltså inte var trasig).

Jag tänker inte kategorisera dig Herr Lapplisa, för jag känner inte dig heller. Men jag tycker att du borde dra ut topsen när det börjar bli motstånd i örat, inte trycka in den längre. Överens?

Jag har en son.

Han är 14 månader gammal.

Han vill inte gå om man inte håller honom i handen, men även då är det lite stappligt.

Han säger inte så mycket. Det är ”titta”, ”där” (samtidigt som han pekar) och ”namnam” (mat) som är favoritorden.

Men han har en sådan där hink med klossar i olika former och storlekar som man ska försöka stoppa ner genom rätt hål i locket. Den runda klossen i det runda hålet, den stjärnformade klossen i det stjärnformade hålet och så vidare.

Det tycker han är kul. Han lyckas inte alltid, men han förstår syftet.

Han är alltså 14 månader gammal.

 

Jag drog kundvagnar på jobbet idag.

Därav undrar jag om flertalet vuxna människor klarar av att lösa ovan nämnda problem.

I min värld är detta lika självklart som hinken.

En stor vagn paras ihop med en stor vagn. En liten vagn paras ihop med en liten vagn.

Det verkar inte vara så självklart för alla.

En vedertagen sanning är att ”där hjärnan tar slut, där tar nävarna vid”. Många försöker alltså att med våld pressa in den stora vagnen i den lilla, med lika stor chans att lyckas som att försöka få in en flaggstång i en äggkartong.

 

I ett av kundvagnsbåsen hade någon till och med lyft upp en vagn ovanpå de andra, liksom uppochner, för att på så sätt få kedjan att nå fram till låset. (Och lyckats – måste tilläggas).

Jag vet inte riktigt hur det har gått till, men jag kan tänka mig följande scenario:

 

Sven (man kan anta att han heter det, det passar bra tycker jag) har varit med sin fru (henne har jag inget bra namn på, men vi gissar på Berit) och veckohandlat.

De hämtar en vagn i båset närmast entrén. (Det hade varit för jobbigt för Berit att putta den tomma tunga vagnen alla femtiofyra meter från båset bredvid deras parkerade bil till ingången. Sven ville heller inte parkera närmre, "för det är säkert fullt där i alla fall”).

När de handlat klart, packat in varorna i bilen och ska ställa tillbaka kundvagnen är det återigen för jobbigt för Berit att gå dessa femtiofyra meter för att ställa vagnen där de tog den från första början (Sven kan inte gå dit heller, för han måste ju varmköra bilen under tiden). Alltså försöker Berit manövrera in den lilla vagnen i raden av stora vagnar som finns i det bås där de befinner sig – givetvis utan att lyckas. Hon ber då Sven om hjälp.

Efter att ha använt de obligatoriska fraserna om ”kärringar” och ”inte klara någonting” och ”göra allting själv” konstaterar han också att vagnarna inte passar ihop och att de inte får ut sitt dyrbara kundvagnsmynt i form av en femkrona, som han två år tidigare fått i ett oadresserat kuvert från ett lotteri med texten ”du är en vinnare”.

Reaktionen låter inte vänta på sig. Problemets logik är ju solklar. ”Kedjejäveln är ju för kort. Vagn-aset är ju felkonstruerat”.

Efter några minuters svärande och ett antal mentala ekvationer så han har hittat lösningen.

Lägger man hantagen ovanpå varandra, så når kedjan fram till låset, de får loss sin dyrgrip och kan åka hem för att förtära eftermiddagskaffe och skrapa varsin Trisslott.

Sagt och gjort. Översvämmad med adrenalin så är det en barnlek att slänga upp vagnen (som nyss var för tung att rulla) ovanpå de andra.

 

Så kan det ha gått till.

Och så kan man ju göra.

 

Jag hade i ändå, eftersom jag inte besitter samma fysiska styrka som Sven, lagt den fyrkantiga klossen i det fyrkantiga hålet.

Alldeles för ofta träffar jag på idioter i trafiken. Dels som bilist, men också som gångare.

Jag försöker förstå. Det går inte.

 

Som VD-Åke.

Jag ska tala om några saker för dig Åke.

Även om du har en månadslön som motsvarar vad jag tjänar om året och därför ser ner på oss vanliga Volvomänniskor när du sitter bakom ratten på din nyinköpta BMW X5 med en 2000-kronors sidenslips, så är vi alla lika inför lagen – också i trafiken.

Högerregeln gäller dig också, även om det säkerligen är min bil som blir mos när den träffar din titanförstärkta front.

Likaså bör du underlåta dig till att använda den där spaken till vänster om ratten. (Ja – jag vet att du tycker den är i vägen, men vi undermänniskor med mindre kapabla hjärnor saknar förmågan till tankeläsning. Vi vet inte åt vilket håll du tänker svänga.)

Men vi gillar verkligen din slips.

 

Eller 40-nåntingdamen. Du som tuggar tuggummi och använder rosa ögonskugga för att du tror att det får dig att framstå som strax över 20, trots att du har fyra ungar, pensionsförsäkring och inte fått visa leg på bolaget sedan Carl Bildt var stadsminister.

När du varvar motorn på din Ford Focus vid övergångsstället när Agda 89 passerar med rollator, liksom för att snabba på henne så hjälper inte det. Agda kan inte gå fortare. Acceptera det. Du kommer ändå att hinna i tid till din yogalektion – och även om det går emot din världsbild så kommer du snabbare än du tror att vara Agda.

Jag är en väluppfostrad människa, så jag tänker inte kalla dig för det där fula. Men hade jag varit Agda, då hade jag dragit i handbromsen på rollatorn och börnat loss med mina broddförsedda sulor för att snöspruta ner din vindruta, så kan vi säga.

 

Slutligen har vi 18-årig mansfigur med keps i ombyggd Volvo 740 med dekalen "No Fuck No Ride" i bakrutan.

Om du tror att du kan bryta en kolonn dagisbarn genom att sakta krypa närmre och närmre och hoppas på att de lämnar en lucka åt dig så har du fel!

De är fyra år gamla. De har fortfarande en god tro om alla människor.

Det som kommer hända är att du kör över dem!

Jag vet inte om du vet vad helkroppstatuerade MC-klubbsmedlemmar gör med barnamördare i fängelset, men så mycket kan jag säga att det är inte en fördel för dig att du inte orkar dra byxorna hela vägen upp, samtidigt som du kommer ångra din bildekal.

 

Jag har barn. Två stycken.

Jag vill att de ska få växa upp.

Jag vill vara med och se dem växa upp.

 

Lever du ett så stressat liv att du inte kan varva ner någon minut för att visa hänsyn, då är det inte mer tid du behöver.

Du behöver receptbelagda mediciner och en övervakare!

Nu har vi bott ett tag i stan. Jag känner mig fortfarande hemma på alla sätt och vis.

Men en sak är sämre än på landet. Eller sämre? Annorlunda. Så kan vi säga.

 

På landet, när jag fixade i trädgården (en av de totalt fem gångerna under våra tre år i huset), hämtade posten, stod och grillade eller helt enkelt bara visade mig utanför trevnadens fyra väggar så fick man kontakt med en av grannarna (oftast Fantomen givetvis, men även de andra). En kort pratstund, en kopp kaffe. Eller för min fru – hela eftermiddagen och kvällen.

 

Jag kan liksom inte påstå att så är fallet nu. Ändå har jag fler grannar.

För att beskriva det så känns det lite som att så fort man öppnar lägenhets- eller entrédörren så slås de andra igen, ungefär som att byggnaden var utrustad med någon form av syrereserv med säkerhetsslussar.

Vi kan, eller vågar, inte öppna två dörrar samtidigt. Då DÖR vi!

 

Eller om man mot förmodan skulle hinna in i hissen tillsammans med en granne, innan denna under stress – liksom med naglarna – dragit igen hissdörren för att slippa kontakt, sker detta under konstant tystnad med blickarna åt olika håll, som om hissen vore herrarnas urinoar på kvarterskrogen.

 

Jag vill heller inte påstå att någon av mina grannar är Gud i någon religion. Men i vissa fall borde de ta efter Janus – den romerske guden med två ansikten.

När man kommer nerför barnvagnsrampen, fullpackad med blöjor, barn och paraplyer är det väl inte för mycket begärt att, om inte se, åtminstone höra att det kan vara läge att offra 11 sekunder av sitt dyrbara liv och hålla upp porten, istället för att surt slå igen den framför oss.

 

Häromdagen var jag på väg till tvättstugan. Hamnade då i hissen tillsammans med en äldre dam från tredje våningen. Hon skulle ut och handla och hade därför sonen med sig.

Hon var trevlig. Hon började på en konversation, men blev hyssjad av sonen, på samma sätt som jag hyssjar min dotter när hon frågar apotekspersonalen om de kan låta som grisar, eller när hon talar om för busschauffören att jag missade tomten förra julafton för att jag var och bajsade.

Jag är inte farlig. Jag ska inte råna din mamma. Jag tänker inte ens bryta mig in i hennes lägenhet för att tjuväta ur undre lagret i Aladdinasken när ni är borta.

Din mamma verkar vara en vänlig människa. Låt henne få prata med sina grannar.

 

Jag begär inte att bli bjuden på fest. Inte ens kaffe.

Men en lyft blick och ett hej kan vara trevligt det med.

Det är tidig måndagsmorgon.

Luften mättas i en dimma av nattens avtagande frost (eller är det avgaser?).

Spårvagnarna skramlar ut från vagnhallen enligt lagd tidtabell.

Det som bredvid i sängen brukade vara en roulad av dubbla täcken, värmefiltar och hustru är nu bara den vackra kvinnliga skapelsen i naturlig prakt.

Från träden utanför faller det till marken tunna skivor av någonting som jag absolut inte behöver räfsa upp en mörk oktoberkväll när regnet piskar mot kroppen som det vore medlem i någon suspekt tysk vuxenklubb.

Vid trafikljusen nedanför bildas en kö av dagens första slavar under kollektivavtalet som i arla timme påbörjat sina arbetsresor för att hinna jobba in flex inför fredagens After work.

Nära, men ändå på avstånd, spolar någon ner morgonens första toalettbesök.

 

De behagliga tankarna fortsätter att fylla mitt ännu inte helt vakna sinne:

På bara skit-i-att-kamma-dig-häng-bara-jackan-över-morgonrocken-och-glid-i-ett-par-tofflor-avstånd kan jag införskaffa ett frukostbröd mer eller mindre direkt ur ugnen.

Jag kan, på modernt vis, avnjuta en kopp kaffe motsvarande priset av en Ferrari med diamantklädda navkapslar, samt ett pretentiöst bakverk på ett av stadens samlingspunkter utan att behöva schemalägga detta månaden innan.

Till min fru och mina arbetskamraters glädje har möjligheten att bruka människodrivet fordon i form av velociped för färd till Ingelsta ökat markant.

 

Jag går upp ur sängen, smyger sakta ut i köket för att skona den sovande familjen, brygger en kopp kaffe och fyller en tallrik med lika mycket socker som filmjölk, sätter mig vid matbordet, ser hur det börjar tändas i det ena fönstret efter det andra i huset mittemot.

Samtidigt känner jag hur mycket jag inte alls saknar läckande skorstenar, grisuringödslade åkrar, gräsklippning och tjugotvå traktorer att köra om på väg till jobbet. Eller för den delen, med tanke på analkande vinter, behovet av att gräva mig igenom snömängder djupa som Vättern bara för att ta mig till sköskyffeln.

 

Det är nu full fart runt omkring, men inuti mig är det lugnare än på länge.

 

Jag är hemma igen.

Hej. Jag heter Rasmus. Jag är språkpolis.

När jag konfronterar människor med detta faktum brukar jag ofta bli rejält ifrågasatt.

De som ifrågasätter undrar hur jag kan lägga sådan kraft, energi och irritation på en sådan bagatell som språkbruk, när världen är full av krig, svält, tortyr, död och ryska oligarker som förstör världsfotbollen.

 

Frågan jag direkt ställer mig då är:

Om jag istället började särskriva, skriva e istället för ä, bygga meningar med syftningsfel, eller skita i att kommatera, skulle krigen ta slut då?

Knappast va?

Snarare skulle det kanske bli mindre motsättningar, som kan leda till krig, om man hela tiden förstod varandra.

 

Det finns regler för användandet av språk, på samma sätt som för användandet av bilbälte. (Med den lilla skillnaden att man – tyvärr – inte kan få böter eller fängelse när man skriver ”last bil”)

 

Kålsupare finns överallt.

Astrid Lindgren. Denna underbara sagoförfattare.

Missförstå mig rätt nu. Hennes sagor är underbara. Hon är förmodligen väldens genom tiderna bästa barnboksförfattare (möjligtvis vill bröderna Grimm ha ett ord med i laget också), men det finns saker att önska i hennes skrivspråk.

 

Låt vara att hennes ”mej”, ”dej” och ”säj – säjer”, samt ”dom” istället för ”de och dem” är godkänt av anarkisterna i Svenska Akademien (de fungerar trots allt som facit till vårt språk).

Tyvärr har dessa kappvändare allt för ofta godkänt ”alternativa stavningar”, till exempel som att det ska anses acceptabelt att säga ”han”, där man menar ”honom”.

Detta leder alltså till meningar såsom ”Dom ska säja det till han”. Jag ryser.

 

Åter till sakfrågan.

Detta är autentiska utdrag ur ”Allt om Karlsson på taket”.

”Det fanns visst en till, som ville följa med.”

”Det var pappa, som öppnade dörren. Men det var mamma, som skrek till först.”

Denna typen av felaktig och i många fall onödig kommatering finns överallt i hennes texter.

Visst förstår man vad som skrivs, men i fel läge så kan det leda till syftningsfel, likt rubrik i Aftonbladet efter en flygolycka i Nepal häromdagen:

 

”Flygplan störtade i Nepal, alla döda.”

Vilka är döda?

Alla i flygplanet?

Alla i Nepal?

Alla i hela världen?

 

Fler exempel:

”Jag fick en smörgås av mormor som jag åt upp.”

Visserligen tycker jag om min mormor, men inte på det sättet.

 

”Försökte köra på par med barnvagn”

Inte så snällt kanske, men jag själv blivit påkörd av en barnvagn. Jag ådrog mig inte bestående skador av det.

 

”Akta våra barn kör sakta”

Ingen fara, håller de bara ut tillräckligt så kan jag köra om.

 

”Man krockade med älg på motorcykel”

Rätt imponerande ändå. Lite Hälge-varning på den.

 

”Plånbok upphittad. Återfås mot beskrivning av Janne”

Jag vet vad jag har i min plånbok, men hur fan ser Janne ut?

 

”Radhus med mindre lättskött tomt”

Jag gillar inte trädgårdsarbete. Finns det ett hus med en lättskött mindre tomt så köper jag!

 

Ni förstår problematiken.

Ni förstår också att detta kan bli en bloggserie i oändligt antal delar.

I och med att vi flyttar från något som är vårt eget, till något som inte alls är vårt eget, ställer det till vissa problem.

Detta är ett:

Vi kan inte ta med parabolen.

 

Då vi varit väldigt nöjda med Viasat som leverantör såg vi ingen anledning att byta. Tvärtom.

När vi inte kommer ha hus och trädgård att behöva ta hand om så känns en uppgradering med massa filmkanaler som ett lämpligt substitut.

 

Det som är det underliga i detta är att jag tydligen måste sluta vara kund hos Viasat, för att kunna bli kund hos Viasat.

Jag måste alltså betala tre stycken uppsägningsmånader i och med att jag vill fortsätta nyttja deras tjänster.

 

Detta tyckte jag verkade lite lustigt, varvid ett samtal till deras kundtjänst genomfördes.

Om det gick bra?

Joråsåatte...NÄE.

Samtalet gick till ungefär som följer:

(Notera även att personen som svarade använde en illa dold spelad trevlighet. Sannolikt hade han också sådana byxor som inte går att dra över röven.)

- Välkommen till Viasat, jag heter (här skulle jag kunna skriva ett namn, men PUL tillåter inte riktigt det). Vad kan jag hjälpa dig med?

- Hej, jag ska flytta, men vill fortsätta vara kund hos er.

- Vad trevligt.

- Ja, det tycker jag med. Problemet är att jag inte kan ta med parabolen, då jag flyttar till ett hyreshus där det inte är tillåtet.

(Här tystnar samtalet lite grand. Jag gissar på att han hämtar en kopp kaffe.)

- Ajdå.

- Men vi har Bredbandsbolaget som leverantör i fastigheten, via dem kan vi ju teckna Viasat Guld och på det viset uppgradera oss lite.

- Det är ett bra paket, du får du nästan allt vettu.

- Jo, vi tyckte det lät bra. Men eftersom vi vill fortsätta köpa era kanaler känns det olustigt att behöva betala 3 månader extra för att även få kanalerna till en plats där vi inte befinner oss.

- Jo, men du köper inte kanalerna av oss. Du köper dem av Bredbandsbolaget, som köper dem av oss.

- Ja. Ni får alltså betalt av mig indirekt.

- Javisst. Alla vägar bär till Rom vettu.

- I och med att jag då, indirekt, betalar till er, borde det väl på något sätt gå att lösa... jag vill ju trots allt fortsätta vara kund och ge er MER pengar varje månad...

- Det ordnar sig vettu.

- Vad ordnar sig?

- Vi avslutar ditt gamla abonnemang.

- Men då kommer jag ju fortfarande behöva betala 3 månader?

- Jadå, det ordnar sig vettu.

- Återigen: Vad ordnar sig?

- Sådär. Då är ditt abonnemang avslutat per den siste november. Är det något mer jag kan hjälpa dig med?

- Ja. Du skulle kunna svara på mina frågor.

- Javisst. Tack ska du ha, och tveka inte att höra av dig om du har fler funderingar.

Samtal avslutades.

 

Ungefär där spred sig en vilja att döda i min kropp, eller åtminstone göra någon väldigt, väldigt illa.

Jag gjorde som varje svensk person, uppväxt med Jantelagen, gör i en sån situation: Jag skrev ett argt e-mail till företaget.

 

Jag har inte fått något svar på det heller.

 

Jag vet vad ni tänker nu. Jag tänkte likadant.

Bojkotta det där jävla företaget. Inte en förbannad spänn till ska de få. Däremot ska de få det där parabolantennshelvetet uppkört rätt i sin dokumentärkanal.

Sådär behandlar man fanimej inte sina kunder. Idioter.

 

Men.

Viasat innehar rättigheterna till Premier League, Champions League och från och med nyss även OS.

Även ni som bara känner mig ytligt vet vad det betyder.

 

Jag är deras bitch. De kan bete sig hur jävla illa de vill. Det spelar ingen roll.

De har saker jag vill ha och som jag skulle gå över lik för att få.

 

Jag står i duschen. Jag har tappat tvålen.

Välkomna Viasat.

 

Ett inlägg om dagen.
Tänk om det (jag) kunde fungera så bra.

Mycket vill jag nog egentligen skriva.

Om hur jag känner mig som värsta ballaste farsan när några ungar på dotterns frita rusar från frukostbordet för att se min på-låtsas-gå-in-i-väggen-och-slå-mig-sketch vid avvinkningen.

Om hur jag, inför den tidsnära flytten, mentalt raderar ut allt som varit positivt med att bo på landet (trots allt säkert väldigt mycket) för att istället gräva fram den gömda avgas- och betongpojken som faktiskt bor någonstans där inne i min själ - om en sådan tingest som "själen" existerar.

Om det faktum att det känns underligt att ha sålt V40:n, den som Tindra benämner som "gamla trogna bilen".
Möjligtvis var den trogen, men i övrigt precis som en "lyxhustru".
Jävligt dyr i drift. Målad, spacklad och renoverad för att åtminstone någorlunda efterlikna sin forna glans. Trasigt avgasrör (kanske mer en väldigt mycket äldre lyxhustru).

Om alla onda människor (Astrid Lindgren inkluderad) som medvetet, omedvetet eller ignorant, felaktigt använder vårt vackra språk.

Om bilköraridioter som gasar på i 120 mellan fartkamerorna, men bromsar ner i 60 vid passering.
(Avser på 80-väg)

Om jättebra, bra, mindre bra, inte alls så bra, dåliga och usla människor (läs: kunder) som undertecknad träffar dagligen.
Möjligtvis, och troligen, också en hel del riktiga jävla knallkorkar.

Men motivationen tryter.

Kanske kan flytten bli en nytändning.
Kanske inte.

Kanske behöver jag känna press för att prestera.
Kanske, likt Idol-Andreas, pallar jag inte för pressen - utan vill åka hem.

Det enda jag vet är att jag inte vet.

Ja, som sagt, jag är väldigt bra på att inte skriva alls.

Som försvar så pågår det lite livspussel.

Inte sånt där barnsligt 500-bitars bebis-pussel. Det här har 10000 bitar. Och 3D. Och ljudeffekter. Och alla bitar är gröna.

 

Bara sådär, som ett brev på posten (eller e-mail i inkorgen för er moderna människor) fick min fru ett erbjudande om en halvtidstjänst.

Nu kan jag inte påstå att jag är alldeles sådär jätteinsatt i arbetsmarknadspolitiken, men så mycket har jag förstått att om ett jobb springer ikapp en och fångar en, så ska man inte slita sig loss, utan kramas tillbaka.

I och med att vi innehar ett gossebarn i den ringa åldern av 10 månader (som inte alls vill laga mat själv eller sköta personlig hygien på egen hand) leder detta då till att jag också behöver göra förändringar i min arbetstid.

Jag jobbar alltså precis lika mycket som förut, men på mindre tid och för mindre betalt.

 

När jag lämnat jobbet i lördags så gjorde jag min manliga och faderliga plikt och införskaffade föda åt familjen. Hämtpizza.

Dock gjorde jag det misstaget att köra iväg med bilen innan jag ringde och beställde, vilket innebar att jag inte kunde googla numret till pizzerian. Lösningen blev att ringa ett telefonnummer där man kan få ett telefonnummer.

Det som jag inte räknade med var:

Att det tog en stund att först gräva upp luren ur fickan och slå numret.

Att den väldigt vänliga mannen på telefonföretaget gärna pratar väldigt vänligt och extra länge med mig eftersom han då väldigt vänligt kan skinna mig på ännu mer pengar.

Att den väldigt vänliga mannen på telefonföretaget inte alls ville koppla mig vidare, eftersom jag ringde från en mobiltelefon, vilket betydde att jag var tvungen att för mig själv i bilen rabbla pizzerians nummer högt så att jag inte skulle glömma det.

Att det även tar en stund att knappa detta nummer i och med att jag lämpligast först och främst bör fokusera på trafiken.

 

Allt detta ledde till att jag helt enkelt satt i bilen utanför pizzerian och ringde in min beställning.

Då jag kände att det kunde bli en aning pinsamt att gå in direkt så valde jag åka förbi lägenheten vi ska flytta till- och liksom bara känna atmosfären från bilen. Jag hann åka förbi fyra gånger, samt åka och tanka, under tiden pizzan bakades.

Det är en fördel med stan. Jag hade aldrig hunnit fyra varv till Kuddby.

Jag antar också att när man bor i staden så kan man unna sig lite extra lyx i form av varm pizza!

 

Argumenten jag hör mot att flytta tillbaka in till stan är ganska uteslutande:

Avgaser och oväsen.

 

Må så vara.

Då kan jag tala om följande:

När jag kom hem med pizzan och öppnade bildörren så möttes jag av den oerhört underbara doften av svinurin som kommer av att bonden parfymerar sina åkrar. (För tredje eller fjärde gången denna veckan)

Dessutom hade jag i färskt minne, från fredagsnatten, granndotterns poolparty med konstant falsett-”iiiiihhhh”-ande fjortisar och brölande förpubertala tonårspojkar med kalsonger under badbyxorna.

 

Spårvagnsrassel och koldioxid är närmre paradiset än ni kan tro.

Så människan är flockdjur säger ni?

Vilken förbannad lögn.

 

Vi, jag och min familj, befann oss idag på Varamonbadet i Motala.

En underbar strand, solig sol, klart och fint vatten. Som Rivieran, fast i Östergötland.

Så långt allt väl.

Men sen dök det upp olika underliga varelser, i vardagligt tal kallat ”folk”.

En jävla dålig uppfinning det där ”folket”.

 

Bredvid vår plats, cirka två meter bort, höll en annan barnfamilj till. Bakom oss, cirka en och en halv meter, befann sig en betongmur.

Detta var alldeles för stora öppna ytor för den lokala ungdomen.

Mellan oss och muren tryckte det in sig ett antal östgötska ungdomar som tydligen behövde bättra på den redan centralamerikanska solbrännan så pass att det inte störde att lägga fötterna bland vällingflaskor och strandparasoll. Därpå, högljutt och med illa dold förtjusning, berättandes om sina olika grader av alkoholberusning de senaste, och kommande, dagarna.

Efter ytterligare en tid anslöt sex stycken postpubertala skäggdoppingar med vattenpipa och kalsonger under badbyxorna (eller badbyxorna satt på halva röven - för man var tvungen att visa vilket "brand" man hade på kalsongerna. Viktigt!)  för att kladda in sig med Zetas olivolja och häcka på det enorma torg som skapats mellan två barnfamiljer vid vattenbrynet.

När fåglarna var färdigmarinerade försökte hanarna imponera på honorna genom att tycka att det var larvigt att bada.

(Utan att vara i närheten av att vara Alfahanne kan jag ändå tycka att den sortens försök till musöppnare känns något malplacerad på Nordens största insjöbad)

 

Jag och dottern beslutade efter en stund att införskaffa glass och (för pappa) kaffe i närliggande kiosk.

Då det befann sig väldigt mycket ”folk” på plats denna dag var kön dit förhållandevis lång och tog således väntetid i anspråk (cirka 15 minuter). Döm då om min förvåning när de två ”folk”-mammorna före oss väl framme vid luckan började samla ihop sina ungar (5 till antalet – som befann sig på 12 olika ställen. Kön var inte ett utav dem) för att först då fråga vad de ville köpa, för att sedan hinna ändra sig nio gånger innan slutlig beställning lades.

När jag sedan, med mer än mild koffeinabstinens, visade min glada uppsyn i luckan ursäktade sig den inte så trevliga expediten och försvann bakom en vägg i två minuter.

(Här måste för fan facket agera. Kollektivavtal så han kan få skita i lugn och ro!)

 

Nåväl. Förfriskningar slutligen betalda och inmundigade. Åter till basen. Där nu skäggdoppingarna startat krigföring och lagt ut rökgranater i form av Marlboro Lights, varvid barnfamiljerna runt om symboliskt vänt sig åt andra hållet så att det bildats en tydlig cirkel runt fågelboet.

Tydligen är pragmatism inget som lärs ut till ”folket” i skolan.

 

Då jag har fått en god uppfostran, och med Jantelagen i gott minne, blev tillslut den enda återstående lösningen: Reträtt.

 

Den Arvendalska Volvon styrdes hemåt, men tyvärr fanns det ”folk” på vägarna också, varvid vi hamnade bakom en orolig tysk förare, dock inte mustaschprydd, i en blå Peugeot – väldigt långt från Autobahn.

Jag behöver inte gå inte på det mera. Men kör man 70km/h (där lagstadgad hastighet är 90km/h) och närmar sig en fartkamera. Då är det absolut inte nödvändigt att kraftigt bromsa jämsides med densamma.

Du kommer inte att få böter!!

 

Per-Albin visste inte hur rätt han hade när han förespråkade ”folkhemmet”.

Folk ska fan i mig stanna hemma!

Såhär såg min dag ut idag:

Sovmorgon till 7.30. Byta blöja på sonen. Titta på Playhouse Disney. Ge sonen frukost. Titta mer på Playhouse Disney. Laga frukost till resten av familjen. Väcka familjen. Äta frukost. Städa köket. Leka med barnen. Sortera tvätt. Glömma att sätta på tvättmaskinen. Smygtitta på reprisen av P11-finalen i Gothia Cup samtidigt som sonen sover middag och frun skjutsar dottern till kompis. Laga lunch. Äta lunch. Leka med sonen. Hämta dotter hos kompis. Åka och handla. Köpa 3 milkshake (1 var till mig, frun och dottern). Dricka upp 2,5 milkshake (eftersom de andra inte orkade mer). Åka till mor för intagande av middag. Spela spel med familjen. Åka hem. Söva barn. Söva fru. En stund för mig själv framför datorn.

 

Såhär skulle min dag sett ut om jag inte hade haft familj:

Sovmorgon till 10.55. Repris av samtliga finaler i Gothia Cup (11.00-21.00), troligtvis med FM på laptopen i soffan. Några korvar med bröd i någon paus. Öl.

Ingen större skillnad väl?

Ni vet hur de ser ut, bilderna i huvudet inför första semesterdagen.

Solsken. Hängmatta. Litteratur. Väl kyld maltdryck med kondensdroppar långsamt rinnande längs med sidan.

 

Nu blev det inte riktigt så.

 

Frun hade en ”tjejkväll” inbokad med några kamrater.

En sådan tillställning där de pratar, dricker mousserande, pratar, dricker rosé, pratar, dricker mousserande, dricker rosé, fnissar så ingen hör vad den andra säger.

(På tal om bilder i huvudet så hade jag länge föreställningen om att det på sådan dylik tillställning endast förekom kuddkrig i underkläder – fel, bevisligen)

P.g.a. överhängande risk för skadliga biverkningar lastade jag ungarna i bilen för förflyttning till säkrare ort. Mormors stuga.

 

Jag kan därför nu berätta för er hur man visar sitt barn kärlek.

Gå inte på den lätta om att ”uppmärksamma”, ”vara närvarande”, ”lyssna” och sånt dravel.

Man visar sitt barn kärlek genom kolesterol.

Vilket med andra ord betyder att vi på vägen dit passerade McDonalds och köpte en jävla massa friterat, vilket gjorde dottern lycklig.

Väl på plats efter uppätna chili-cheese och nuggets tryckte hon i sig ett paket vindruvor.

Det ska bli spännande att se resultatet av detta.

Jag lägger mina pengar på att hon kommer skita maizena och russin de närmsta fjorton dagarna.

 

I alla fall. Dagen överlevd.

Hemkommen.

Familjen sövd.

Någon (några) timmars FM innan sängdags.

 

Sedan imorgon.

Andra semesterdagen.

Solsken. Hängmatta. Litteratur. Väl kyld maltdryck med kondensdroppar långsamt rinnande längs med sidan.

I Norge har en 32-årig felknullad, dagboksskrivande, fundamentalist sprängt halva huvudstaden och skjutit ihjäl närmre ett hundratal personer – bara för att det sades i hans huvud att han var tvungen.

 

I stora delar av Sverige försöker många rädda sina släktfoton som flyter omkring i den översvämmade källaren, medan andra måste lära sig köra ubåt med sin VW Polo på väg hem från jobbet.

 

I Östafrika torkar folk ihjäl. En hel generation håller på att dö ut i brist på mat och vatten.

 

För inte så länge sedan dog som flugor runt om i Europa i blodig gurk-grodd-klöver-diarré.

 

Med det sagt vill jag bara uppmana den person (som så kraftigt upprördes av det ytterst allvarliga I-landsproblemet att det inte gick att handla med ShopExpress på Coop Forum en lördag i juli) att åka hem, krama dina barn, ge din älskade en kyss, sätt dig och ät av den mat du faktiskt, utan problem, inhandlade denna lördag i juli.

Ta sedan en dusch och fundera på om ditt liv är så jävla hemskt ändå!

Jag vet inte hur många gånger jag läst artiklar om kvinnor som vill föda ”naturligt”.

Inte sällan är det någon virrig mellanchef i 35-årsåldern från Stockholmsförort som fått Indien och ekologi på hjärnan och därför tänker föda sitt barn ”naturligt, som det gjordes förr – och som det är meningen”.

Alltså – helst hemma i vardagsrummet med släkten vakande i hallen, men om det måste bli på sjukhus så ska det inte under några omständigheter förekomma någon form av smärtlindring.

 

Jag blir så förbannat trött på allt detta som ska anses ”naturligt”!

 

Gör så då! Ha ont – och föd ditt ”naturliga” barn på samma sätt som det gjordes då en väldig massa kvinnor dog i barnsäng.

Gå bara inte ut i något mammamagasin och skryt om att du är pretentiös och dum i huvudet, då du besitter samma logik som en fyraåring som "kan själv".

 

Det finns en anledning till att det benämns smärtlindring. Det lindrar nämligen smärta.

I den udda hjärna jag besitter är det ”naturligt” att inte vilja ha mer ont än man behöver.

Jag kan lova att kvinnorna på 1600-talet, i den ”naturliga” världen, hade betalat ganska bra för en dos ryggmärgsbedövning om det varit uppfunnet.

 

Likväl som jag idag tar bilen till jobbet istället för att sadla en häst.

Likväl som jag idag äter penicillin mot en lunginflammation och blir frisk, istället för att kissa, gå och lägga mig och invänta sankte Per.

 

Det pågår ständigt någonting som kallas utveckling.

Inte alltid av godo (vapen, Manchester United och andra obehagliga saker) – men nog fan är det ”naturligt”.

 

Om en människa, skapad av naturen, uppfinner någonting – också skapat av naturen, då är det naturligt.

 

Det finns ingenting som heter onaturligt. Det är naturligt – bara inte vetenskapligt påvisat ännu.

 

Vi vet numer att jorden inte är platt.

Vi vet också att åska inte beror på en bakfull småfet asagud som går bärsärk med en hammare.

Vetenskapligt påvisat.

 

Skulle denna vitaminknaprande, lattedrickande mamma-to-be-mellanchefen gjort allt ”naturligt” så skulle inte hennes första avkomma dröjt till hon vore 35 år fyllda.

 

Preventivmedel fanns inte heller förr i tiden.

Eller var det tvärtom..??

I alla fall så pågår ju planerna för fullt med att flytta ifrån Vikbolandet för att återinträda i stadens lugn och ro.

 

Många frågar sig varför.

Det gör inte jag.

Såg ett avsnitt av ”Arga snickaren” igår. Han uttryckte det ganska bra för den berörda familjen.

”Kan man inte slå i en spik så har man fan inte i hus att göra”.

 

Han slog, för att fortsätta på samma tema, huvudet på spiken där.

 

Likaså finns det ju en trädgård att ta hand om.

Okej, klippa gräs klarar jag av, trimma detsamma också vad det anbelangar – även om det är fruktansvärt tråkigt.

Men det där med växter var ju ingen hit, det lämnar jag till Carl von Linné och hans jämlikar.

Jag menar, vi klarar ju knappt av att få kaktusar att överleva inomhus, så faktum är att jag gör mig bäst där det övervägande finns asfalt.

(För övrigt bidrar jag till miljön genom att äta en jävla massa ko, därav slipper vi all metangas de annars skulle släppt ut.)

 

Det är det jag kommer att sakna mest med att bo i villa.

Grilla.

 

Allt går att grilla – när som helst och var som helst.

Bara man inte gör på det viset som alla män (och pojkar) får lära sig från generation till generation.

Den klassiska grillningen:

 

Börja med att hälla hela jävla kolpåsen i grillen, det blir bara liggande annars – du kommer ändå köpa 3 nya påsar nästa gång du handlar.

Dränk sen skiten i tändvätska. När kolen flyter har du lagom mängd.

Låt det dra in i en kvart – eller tänd på direkt. Gärna med 10 tändstickor i olika delar av grillen.

Visa din manlighet genom att högt utbrista: ”Jävlar vad bra det brinner”.

Häll på mer tändvätska, annars kan det slockna.

Vänta därefter till kolet blivit vitt – eller vad fan, lägg på köttet när det brinner så att det blir ordentligt gjort. (Det kan ju slockna också).

Vänd köttet var tionde sekund – eller oftare.

Ät de tändvätskemarinerade, brända, råa köttbitarna under tystnad tillsammans med de underbart goda tillbehören som din fru ordnade samtidigt som du ”lagade mat”.

När ni ätit den välsmakande desserten (som frun också gjort) och tagit död på en flaska konjak till kaffet, går du fram till grillen, tittar på grillglöden och blir förbannad, för att det NU är så perfekt glöd.

Belys då (gärna högljutt) att detta är kolets fel. Eller grillens. Eller fruns. Eller barnens.

Du gjorde ju bara som du alltid gjort.

Titta vad som händer!

Det skrivs.

Men det är fan inte mitt fel.

Maffian har gett mig hot om fysiskt våld om det inte händer något här.

 

Nej det var inte sant, nej det var inte sant (för där emellan kommer påska).

Sanningen är mer tråkig.

En klassisk svensk lunchrumskompromiss – som dagisbarnens ”visa din så visar jag min” typ av resonemang, fast utan nakenhet.

 

Jag sätter helt enkelt lite press på http://hattifnattanna.blogg.se att komma tillbaka från sin icke tidsbestämda timeout.

 

Imorgon är det tisdag. Imorgon börjar jag på riktigt.

 

Var där – eller var rektangulär.

Jag uppdaterar min blogg regelbundet.

Två gånger om året.

 

Kanske blir regelbundenheten tätare framöver. Som alltid är det målet att sträva emot, men som vanligt är mitt liv ganska fulltecknat.

Jag vet inget om Håkan Juholt – men om han kämpar för att införa 30-timmarsdygn, alternativt 8-dagarsveckor, så kan jag tänka mig att lägga en röst på honom i nästa val.

 

Hör ganska mycket lovord om Busfabriken. ”Barnen är så glada”, ”vi hade så roligt”, ”hit ska vi gå varje helg.”

Jag ska inte vara sämre än att jag kan förstöra det.

Möjligtvis är barnen glada, men inte fan hade jag roligt. Och vi ska INTE gå dit varje helg.

 

Låt mig berätta om upplevelsen av far och dotter Arvendals senaste besök på denna inrättning. (Prologen kan läsas i förra inlägget.)

 

Det första som slår mig är hur eftersatt det blivit sedan vi premiärlekte för några år sedan. (Priset har dessutom gått upp med 20%)

Jag må vara lite slarvig och till min frus förtret vara lokal världsmästare i att sprida strumpor både här och där i huset, men jag har fan rent omkring mig!

Det kan man inte säga om Busfabriken.

Dammigt och smutsigt och så halvtaskigt städat att mina kläder hade bytt kulör redan efter några minuter.

 

Men det finns ju roliga leksaker??

Nja. Ingenting fungerade ju.

Mörkerrummet var avstängt, den uppblåsbara rutschkanan var tömd på luft och liksom bara hängde ner – som lemmen efter parning, fotbollsspelet saknade en sådan (i mitt tycke) vital del som boll och lekdjuren med häst och vagn spelade förvisso en glad melodi – men stod fruktansvärt stilla, spruckna pulkor i "kälkbacken", tryckluften i bollkanonrummet avstängda fram till tjugo minuter innan vi skulle gå hem (vid samma tidpunkt hade rutschkanan fått ett blåsjobb och rest sig i full prakt - men det var så dags).

 

Men så illa var det väl ändå inte?

Nejdå. Tre timmars lek i 110 kräver påfyllnad av energi i form av mat, vilket vi avsåg intaga i deras så kallade restaurang.

Det blev alltså värre.

 

Jag beställde en ”nachotallrik”. Tindra beställde pasta med köttfärssås.

Pastan var visserligen i tre färger, varvid en mild form av glädje yttrades.

”Köttfärssåsen” bestod av klumpar av något som förhoppningsvis var mald ko, till detta hade de tillsatt lite krossade tomater. Jag antar att kryddor bara sinkar, därav utelämnandet av dessa.

Nachotallriken bestod av samma stekta klumpar, en påse ej upplöst tacokrydda, lite isbergssallad, grovhackad gurka och tomat, samt naturell gräddfil och lite Santa Maria (i bästa fall) tacosås.

 

Det var inte gott.

 

Lägg därtill att det var ”tillagat” av en man i övre tonåren, bärande vad jag kallar mysbyxor, metallbitar i näsan och håret fyllt med mer vax än en brasilianskas underliv, så förstår ni att jag inte lät väl smaka.

 

Men å andra sidan.

Tindra har antagligen blivit indoktrinerad av den där otäcka människan utklädd till tygelefant.

Hon var nöjd med vistelsen.

Ledig dag efter ett antal långa sådana innehållande arbete och innan 8 st fullspäckade dito.

Far-dotter-dag.

Vad innebär det för unga fröken Arvendal?

BUUSFAABRIIKEEEN!!!

 

Jodåsåattdetvarsåsantsomdetvarsagt.

 

Detta kräver sin uppladdning. Och planering.

Först och främst är jag inte sådär jätteung länge, eller särskilt smidig och vital.

Jag menar, klätterställningarna på detta barnens icke-förlorade paradis är inte i första hand utformade för en person på 182 cm, ett antal kg över det förväntade och stela knän.

Tro fan att ungar försvinner på ett sådant ställe när föräldrar fastnar med sina blekfeta arslen i formgjutna plaströr med plexiglasfönster 7 meter ovan jord.

 

Ett ytterligare svårlöst projekt är att försöka få en adrenalinstinn 6-åring to be att förstå vikten av att inmundiga näring för att orka den sista timmen. (Gäller visserligen mest pappa – som sagt, ungen går ju på adrenalin)

 

Eller så är jag bara bitter för att det på valda platser finns skyltar med texten: ”Ej för vuxna”. Jag kanske också vill åka rutchkana.

Eller är inte ”vuxen” bara ett begrepp som beskriver var man står i sin mentala utveckling?

Kanske värt att testa och ifrågasätta.

 

Största utmaningen blir dock att inte verka illa berörd när det knallar runt en person, troligtvis till synes helt normal i vanliga fall, som njuter av att vara utklädd till en tjock tygelefant.

DET är läskigt!

Collin genomförde sitt dopingprov med bravur idag.

Kul att så många ville komma, och att vi kom samtidigt.

Tiden att mingla och prata var inte särdeles omfattande, men trevligt var det ändå på alla sätt.

 

När jag, städad och hemkommen, på rutin loggade in på Facebook slog det mig, sådär inte alls behagligt, att någon mer, om tiden gått ungefär ett och ett halvt år långsammare, kunde – och borde – varit en av gästerna.

 

Såg ett klipp ur Lejonkungen häromdagen.

Pumba skulle mycket väl kunna vara en nära vän till mig, som när det kniper lämnar goda råd.

”Lämna ditt bakomflutna före dig”. Ganska logiskt i sin lingvistiska orimlighet.

 

Kommer också att tänka på McDonalds-reklamen som gick på TV när jag var sisådär 10-12 år.

”Det finns stunder i livet som man alltid har kvar”.

 

Jag ska inte bli nostalgisk eller tårögd, därtill finns inte sorgen.

 

Men ändå vill jag fortsätta med några briljanta rader av den annars, i mitt tycke, tveksamma artisten, Tomas Ledin. (Alla hans låtar låter likadant.)

”Vad gör du för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sedan vi sågs.”

 

Kanske var det Force Majeure, nöd eller skador som inte kunnat förutses.

Kanske var det tillfällig sinnesförvirring. Utan uppsåt.

Eller var det helt enkelt tärningen som fällde avgörandet?

 

Jag vill veta.

Jag vill inte veta.

En människa själv, väljer sin väg.

 

Utan att kunna förklara varför, så gnager saknaden.

 

Dessa rader hörs blott av poeter, varvid ingenting mer behöver sägas.

 

Jag förstår inte.
Varför anses det i vissa fall okej att bryta mot lagen?
Eller inte i vissa, jag tänker på ett specifikt sådant.

Jag talar givetvis om fortkörning.

Nu ska jag inte, på Rolle Stoltz-maner, kasta skit i stenhus. Jag har också varit besudlad av Lucifer och hans undersåtar och kört med något högre hastighet än vad som vid tillfället varit lagstadgat.
Men inte fan är det okej.
Det är inte ens lite okej.

Inte ens nästan okej.

Men många tycker att "jag kör bara 10km/h över hastighetsbegränsningen - det spelar ingen roll."

Ska det vara accepterat att stjäla, bara man inte stjäl så mycket?
Eller bara slå ner personer större än en själv?
Eller bara ha ihjäl någon lite grand? Och försiktigt? Så att han inte blir sådär otäckt jättedöd.

Det är svart eller vitt. Av eller på. Piff eller Puff. Skyldig eller icke skyldig.

Låt vara att rättvisan inte alltid är rättvis.

Man må tycka vad man vill om lagen, men ska vi inte behöva leva i en kommunistisk anarkistat så behöver vi inse fakta:
Ett brott är ett brott är ett brott! Begår man dylik handling skall man straffas (eller finare och mer korrekt: Få en påföljd) enligt vid var tid gällande straffskala.

Även om det i Sverige, bevisligen, går att dömas för dråpförsök.

Fritt översatt: "Att försöka döda någon av misstag".

Jag vill veta hur det går till...

Godnatt.
Och välkommen tillbaka till bloggeriet.