Men vi ska. Bara. Bara. Vara grannar.
Nu har vi bott ett tag i stan. Jag känner mig fortfarande hemma på alla sätt och vis.
Men en sak är sämre än på landet. Eller sämre? Annorlunda. Så kan vi säga.
På landet, när jag fixade i trädgården (en av de totalt fem gångerna under våra tre år i huset), hämtade posten, stod och grillade eller helt enkelt bara visade mig utanför trevnadens fyra väggar så fick man kontakt med en av grannarna (oftast Fantomen givetvis, men även de andra). En kort pratstund, en kopp kaffe. Eller för min fru – hela eftermiddagen och kvällen.
Jag kan liksom inte påstå att så är fallet nu. Ändå har jag fler grannar.
För att beskriva det så känns det lite som att så fort man öppnar lägenhets- eller entrédörren så slås de andra igen, ungefär som att byggnaden var utrustad med någon form av syrereserv med säkerhetsslussar.
Vi kan, eller vågar, inte öppna två dörrar samtidigt. Då DÖR vi!
Eller om man mot förmodan skulle hinna in i hissen tillsammans med en granne, innan denna under stress – liksom med naglarna – dragit igen hissdörren för att slippa kontakt, sker detta under konstant tystnad med blickarna åt olika håll, som om hissen vore herrarnas urinoar på kvarterskrogen.
Jag vill heller inte påstå att någon av mina grannar är Gud i någon religion. Men i vissa fall borde de ta efter Janus – den romerske guden med två ansikten.
När man kommer nerför barnvagnsrampen, fullpackad med blöjor, barn och paraplyer är det väl inte för mycket begärt att, om inte se, åtminstone höra att det kan vara läge att offra 11 sekunder av sitt dyrbara liv och hålla upp porten, istället för att surt slå igen den framför oss.
Häromdagen var jag på väg till tvättstugan. Hamnade då i hissen tillsammans med en äldre dam från tredje våningen. Hon skulle ut och handla och hade därför sonen med sig.
Hon var trevlig. Hon började på en konversation, men blev hyssjad av sonen, på samma sätt som jag hyssjar min dotter när hon frågar apotekspersonalen om de kan låta som grisar, eller när hon talar om för busschauffören att jag missade tomten förra julafton för att jag var och bajsade.
Jag är inte farlig. Jag ska inte råna din mamma. Jag tänker inte ens bryta mig in i hennes lägenhet för att tjuväta ur undre lagret i Aladdinasken när ni är borta.
Din mamma verkar vara en vänlig människa. Låt henne få prata med sina grannar.
Jag begär inte att bli bjuden på fest. Inte ens kaffe.
Men en lyft blick och ett hej kan vara trevligt det med.
