signerat: Arvendal

Nu vet jag egentligen inte vem Vahur Ausmees är.

Det enda jag vet är att han är personalchef på Tallink och att han troligtvis besökt lite för många taxfree-butiker och att han troligtvis tycker sjösjuka är lite för roligt, så kan vi säga.

Han tycker också att anledningen till det ökade antalet våldtäkter på deras färjor är att kvinnor inte tänker sig för innan de dricker för mycket.

Alltså, vad fan!

Har vi inte varit här förut?

Är inte detta en förbannat dålig icke-favorit i repris?

Kan vi inte bara, en gång för alla, göra det jävligt klart hos vem ansvaret för ett brott ligger?

Om jag får för mig, säg en varm och molnfri kväll i augusti, att dricka några öl. Några öl blir några fler öl. Efter ett tag börjar min omgivning bli mer och mer lik en Picasso-målning och fåglarna sjunger en tvåstämmig version av ”Du gamla, du fria”.

Jag känner att jag vill ta mig hem, men det är en bit att gå och proceduren att på ett enkelt sätt sätta ena foten framför den andra i jämn takt för att på så sätt röra mig i rätt riktning ter sig som arbete för en ingenjör.

Säg då att jag ser en bil stå parkerad på andra sidan vägen. Det är en väldigt snygg bil. Jag ser att bilen vill bli körd. Jag själ därför bilen. (Detta är en hypotes, så jag är teknisk och kan tjuvkoppla fordon och sådär).

Med alldeles för lite blod i alkoholomloppet så styr jag bilen hemåt. På vägen hem råkar jag köra på en person som befinner sig mitt på gatan. Personen överlever, men får livsbestående men.

Personen jag körde på är onykter.

Vem är skyldig till det inträffade?

Personen jag körde på? Ägaren till bilen jag stal? Kanske är det bilens fel? Gatans?

Också hävdas det att män inte kan kontrollera sina lustar. Att det är en djurisk instinkt som inte går att stoppa.

Instinkter? Djuriska?

Tillåt mig skrika högt och länge.

Människan har för fan utvecklats till att bli en varelse med förmågan till konsekvenstänkande. Möjlighet till inlärning.

När såg ni senast en skog full av reklambyråanställda backslicks med polokrage som går helt jävla Obelix i jakt efter ett par vildsvin till afterworken, eller en småbarnspappa från västernorrland som inte kan vänta tills han grillat revbensspjällen – utan äter dem råa direkt från butikens köttdisk?

Precis.

Så skulle detta handlat om biologi borde Charles Darwin återuppstå bara för att kunna begå harakiri.

Biologi handlar, i sammanhanget, om att anse en annan person attraktiv – möjligtvis påtala detta för vederbörande, samt att bygga upp en sexuell spänning.

Att inte kunna behärska sig i inväntandet på motsvarande känsla från motparten, eller att acceptera det faktum att motparten inte känner detsamma, handlar inte om någonting annat är ren dumhet.

Oavsett religion, kultur, social status eller bakgrund har man har alltid ett val.

Tyvärr är det så att kvinnor ändå behöver tänka sig för (på samma sätt som att man måste vara uppmärksam när man kör bil även om man själv kör lagligt och säkert).

Det är skrämmande och sorgligt.

Men det är ta mig fan inte deras fel.

Som stabil och trygg tvåbarnsfar, på alla sätt inte alls smidig och dansant, så är det inte särdeles ofta som jag beger mig till något av de vattenhål i centrala staden som i folkmun benämns som nattklubbar.

Den här veckan har det hänt två gånger.

Först, efter att tillsammans med arbetskamrater lagat mat på franskt vis, med ett vinglas (eller två, eller tre) ståendes vid spisen, beslutade jag mig för att fortsätta umgås med arbetskamrater på ett mer svenskt vis. Enda öppna utestället en torsdagskväll.

Fördelen med att tillföra kroppen den kvantitet av malt och druva som Systembolaget benämner som ”Sluddrigt tal. Svårt att gå stadigt. Försämrad muskelkontroll” är att man kan skylla på det när man hasar upp sin blekfeta bakdel på dansgolvet. Jag menar, om man inte riktigt är säker på om det är gylfen eller skjortan man öppnat när trycket ska lättas vid pissoaren, så lär man liksom slippa förväntningarna att prestera som Benjamin Wahlgren i Let’s Dance.

Nackdelen är väl, efter ha passerat det magiska trettiostrecket, att det tar marginellt kortare tid än en genomsnittlig elefantgraviditet att återhämta sig från nyss nämnda tillstånd, även om det nog trots allt varit värt det.

Döm därför om min förvåning när jag, bara två dagar senare, färdigbakfyllad och pigg, åter ser mig själv betala entré till ett av dessa av Dionysos designade dårhus. Skillnaden denna gång var att jag körde bil dit (och räknade därvid med att också kunna framöra samma fordon åt motsatt håll).

Jag vet inte om ni någonsin varit nyktra på en fest, men det är spännande. (Alltså, inte spännande som en skräckfilm där man får ett samtal från det hus man befinner sig i, eller där några tonåringar väljer att campa intill ett tillsynes öde hus, men som faktiskt bebos av en ärrad man som hela livet levt i utanförskap och därför är så bitter att han vill mörda alla han ser – men spännande ur ett rent psykologiskt perspektiv.)

Förutom det faktum att jag inte kunde skylla på spriten när jag, nykter som jag var, märkte att jag faktiskt inte alls ser ut som John Travolta på dansgolvet lika mycket som jag ser ut som en ryggmärgsbedövad och kortisonbehandlad Fader Fouras, så kan jag ändå skriva under på att det faktiskt går att ha roligt utan att dricka alkohol.

Med ett, ganska stort, undantag.

Alla intelligensreserver som dricker alkohol utan att ha roligt.

Jag såg ett par personer som levde upp till det epitetet.

Som pipskägget i allt annat än välpassande t-shirt, som spillde öl över hela sig själv, för att sedan på ett massage-sökande vis försöka tränga sig in mellan allt och alla, lite som om han tänkte servera sig själv som Kobe-biff till söndagsmiddag.

Eller den stackaren som troligtvis förbannade rökförbudet på krogen, inte för att han själv på något sätt lidit slav under tjäran och nikotinet, utan för att han inte längre hade något som kamouflerade honom från det faktum att han inte använt deodorant sedan ”Loket” ledde Bingolotto, samt det smärtsamma beslutet av att ha ätit bönsallad till lunch.

(I och med att jag var vid mina sinnens fulla bruk, istället för som brukligt – vid mina fulla sinnens bruk, så fick jag öva väldigt mycket och väldigt ofta på att bara andas med munnen.)

Eller för den delen, två nummer för stor Dressmankostym med uppknuten slips som i jakt efter närhet och ömhet (ni vet vad jag menar, men jag kan inte skriva ”knulla” i min blogg) fått ta en paus i kontaktsökandet för att istället hamna i konflikt med en dörr som kanske eller, mer troligt, kanske inte var ute efter samma tjej.

Efter detta förblir för mig förfesten festens höjdpunkt.

Att umgås avslappnat med dem jag tycker om och kunna höra vad vi pratar om.

Dessutom gillar jag att sova.

Men man får ändå ge krogar och nattklubbar en eloge för det lysande affärsmannaskapet.

Jag älskar verkligen mina barn. Jag menar det. Verkligen. Till månen och tillbaka. Jag skulle gå hur långt som helst för dem. (Fast inte till Finspång, det finns liksom ingen anledning.)

Dock smyger det ibland in en känsla av att det kanske inte är helt och hållet ömsesidigt.

När jag kom hem igår så hade min son somnat i soffan i samma ställning som de där kritade linjerna i asfalten man brukar se i amerikanska kriminalserier, när någon kanske eller kanske inte bara råkat ramla ut från ett fönster.

Möjligen var jag (när jag kärleksfullt tänkte lyfta in honom till sängen och en lite mer bekväm typ av framstupa sidoläge) inte helt medveten om att jag faktiskt precis kom utifrån och att det faktiskt inte är sommar ute ännu.

Möjligen trodde han också att kan höll på att bli kidnappad av en isbjörn eller pingvin.

I vilket fall så krävde det brutala uppvaknandet en timme av Trollmor och Kungens lilla piga innan han till slut somnade om.

När jag skulle smyga ut ur hans rum så låg det en legobit på golvet.

Idag ville han åka till morfar.

Min dotter är ju åtta, så hon somnar så att säga av sig själv.

Hon börjar förresten bli lite för gammal.

Numer är det pinsamt att krama mig när jag lämnar henne på skolan. Hon köper kläder och skor för sin månadspeng. Hon har Instagram och visar mig hur det fungerar. Hon tvättar håret och sätter i tofsar själv. (Inte för att jag någonsin har lyckats sätta i en tofs så att det blir snyggt, men ni fattar).

Emellertid är det mysigt att gå in till henne precis när hon ska somna, när man hör att andetagen blir längre och längre, djupare och djupare. När ögonlocken inte riktigt orkar hålla sig uppe.

I precis det läget känner jag så mycket kärlek till den där oskuldsfulla lilla människan.

Efter ikväll vet jag också vad hon tycker om mig. När hon, utan att öppna ögonen, långsamt vände sig mot mig och sa: ”Pappa, du vet att vi måste köpa doftljus, så att vi andra kan gå på toa efter dig”.

Sen somnade hon.

Men, trots det - eller måhända tack vare det, älskar jag mina barn. Så otroligt mycket.

När de skrattar är det som om något går sönder inom mig. Lungorna känns kolsyrade och jag får fläckvis synbortfall och inbillad kallbrand i stortårna, fast på ett väldigt trevligt vis.

När de gjorde smörgås och Oboy till sin mamma när hon var sjuk, för att sedan hämta ett täcke och stoppa om henne i soffan så kände jag en sådan lycka över att fått vidarebefordra mina (i många fall tveksamma) gener till dessa fantastiska ungar att jag inte brydde om att jag fick städa köket i omgångar för att få bort allt chokladpulver som treåringen råkat sprida ut eftersom han först inte ville ha hjälp av storasyster.

Det är underligt med kärleken till sina barn. När vi fick vårt andra så dubblerades kärleken. Man älskar båda precis lika mycket. De behöver inte dela på kärleken.

Dessutom fick vi dubbelt så mycket kärlek tillbaka.

Jag har inte fler barn än så, men använder enkel matematik:

Har man fyra barn så sprider man, och får, alltså dubbelt så mycket kärlek som jag gör nu.

Någonstans i Stockholm sitter det idag fyra barn som inte längre kan känna denna otvingade och äkta kärlek från sin pappa.

Fyra barn som aldrig mer kommer få höra sin pappa svära när han trampar på en legobit, eller när han förbannar att han för andra dagen i raden bränner vid falukorven.

Inte heller kommer de få höra sin pappa sjunga en godnattsång eller säga att han älskar dem.

Pappans känslor försvann brutalt i söndags på ett torg i Helsingborg på grund av en flaska i huvudet.

Detta på grund av att han även hade en kärlek till fotboll och ett idrottslag.

En annan person, som jag inte ens förmår mig att nämna på att sätt än att han (det är nästan undantagslöst en han) borde hängas upp i kulorna och få fortsätta hänga, var så full av aggression och hat bara för att en annan person inte älskade samma fotbollslag som han gjorde.

(Med samma logik som att jag skulle bli arg på en annan man för att han älskar sin fru och inte min.)

Att människor använder idrott för att glorifiera hat och våld, eller för att befästa en sjuk machoattityd, ska aldrig vara acceptabelt.

Det spelar ingen roll vad politikerna instiftar för lagar eller vad idrottsklubbar sätter för policies.

Många intressanta och kloka ord har sagts och skrivits av intelligenta människor de senaste dagarna (dessutom har Beatrice Ask och Stefan Löfven uttalat sig) så jag ska inte raljera massa floskler eller självklarheter.

Bara en: Man har alltid ett val.

Slå eller inte slå.

Döda eller inte döda.

Även om man har det klena förståndet att nävarna tar vid där hjärnan tar slut, så ska det inte behöva vara svårare än så.

Man kan tyvärr inte ta någonting för givet, men man kan ta avstånd.

Man kan också göra små symbolhandlingar som förhoppningsvis gör skillnad på sikt.

Jag vill helt enkelt att mina barn ska slippa få samma svar som de fyra barnen i Stockholm på frågan "när kommer pappa hem?"

Jag tänker gå till mina barn, hålla deras händer, känna deras puls och andning, sjunga godnattsånger och säga att jag älskar dem.

Det spelar ingen roll att de redan sover.

Och så ska jag köpa doftljus.

Julen är för många en tid för eftertanke. En tid för familjen och barnen.

Nu är det visserligen en vecka kvar till jul, så vi kan väl kalla det förtanke – så att vi inte retar upp någon i onödan. Vi vill ju inte ha en arg Facebook-grupp mot oss liksom.

Den här helgen har för mig, som för många andra, handlat väldigt mycket om att förbereda mig inför julen.

Jag har ätit julbord för att stretcha magen och förbereda den inför vad som komma skall (inget fusk heller, jag förberedde rejält – jag orkade inte ens äta frukost dagen efter).

Jag har varit i väldigt många butiker och armbågat mig fram bland väldigt många svett- och Prince mentoldoftande medelålders damer för att inhandla väldigt många perfekta julklappar.

Jag har, tillsammans med fru och barn, trollsäkrat lägenheten genom att förvandla varje ledig yta i lägenheten till lägerplats för olika tomtearméer.

Barnen älskar det. Den färgglada ljusslingan i granen. Speldosan som med falska toner spelar stilla natt. Prydnaden föreställande ett utedass (och när man öppnar dörren ser man en tomte därinne sittandes göra det tomtar troligen förväntas göra på ett utedass).

Några julgranskulor gick åt helvete, det gör liksom det när lillebror inte förstår att det inte räcker med att kasta in kulan i granen, utan att öglan i toppen liksom finns där av en anledning. Men storasyster tog ansvaret och hämtade dammsugaren innan någon hann börja blöda.

Den där storasystern, min dotter, är sju år nu. Det blir hennes åttonde jul.

Hon har om några dagar avverkat första terminen i första klass.

Måhända låter jag som en klyschig familjeliv.se-morsa, men barnen växer upp så förbannat fort. Jag hoppas att jag hinner ta vara på allt som hon har att ge.

Jag minns fortfarande när hon som sedan skulle bli min fru visade mig den där lilla plastpinnen som låg på badrumsgolvet, när jag förstod att livet från och med nu inte skulle vara som det förut varit.

Livet ändras när man får barn, det är ingen hemlighet.

Men jag har försökt att vara en bra farsa, innan dottern föddes hade jag läst böcker och googlat och sådär. Jag visste ju vad det handlade om.

Eller, nja.

Men i alla fall, så förvandlas man. Man får känna känslor man inte visste fanns.

Hur din kropp bara smälter ihop som gelatin när den där ömtåliga varelsen som du älskar så förbehållslöst somnar på ditt bröst, samtidigt som det rinner en tår från ditt öga.

(Det spelar ingen roll om hon är 2 månader och inte kan hålla huvudet uppe av egen kraft, eller om hon är 7 år gammal och har feber, du är precis lika blödig ändå.)

Smärtan man själv känner när hon har ont, som den gången hon brutit en tå och läkaren behövde dra den rätt. Hennes smärta gick över när hon efteråt fick en tallrik vanlijglass. Min smärta finns kvar än idag.

Stoltheten och glädjen när hon lärde sig att gå.

Eller hennes skratt.

Herregud hennes första skratt. Jag vet inte hur det skulle kännas om någon sodastreamade mitt blodomlopp, men jag skulle gissa att det var ungefär den känslan jag kände. Och känner.

Det är därför som jag än idag gör allt för att få henne att skratta.

Ofta går det bra.

Då är jag ”min pappa är jätterolig, kom och titta” och jag får köra stand-up och snubbelkomik i fritatamburen.

Ibland kanske jag tar det lite för långt, då blir jag ”min pappa är så pinsam – eller hur?” och jag får en hejdå-suck istället för en hejdå-kram.

Jag ger henne den. Men det är alltid för att få henne att skratta. Alltid.

Hon går alltså i första klass. Vi ska fira jul om en vecka.

I Newton, USA, är det 20 familjer som inte kan fira jul med sina förstaklassare efter att en person, som jag inte ens har tillräckligt med invektiv för att beskriva, kallblodigt tagit sig in i en skola och skjutit ihjäl dessa barn med så mycket som 11 skott och sen haft den jävla fegheten att skjuta sig själv istället för att låta barnens föräldrar ta honom till apburen på zoo, hänga upp honom i ballarna och låta en närsynt och sexuellt frustrerad gorilla gå fullständigt piñata på honom.

Jag vill bara att ni ska tänka på det i dessa för svenskar svåra jultider.

Visst, jag förstår att ni är arga på invandrare för att en svensk, vit akademiker ifrån Laxå förbjudit en 10-åring att vara pepparkaksgubbe i Luciatåget.

Jag förstår också att det är muslimernas fel att era barn inte får ta del av vår svenska tradition när amerikanska Disney tar bort ett par sekvenser från den tecknade filmen Tomtarnas julverkstad (i vilken de dessutom delar ut julklapparna den 25:e december – de förstör ju våra traditioner helt).

Men, innan ni påbörjar ert nästa debattinlägg med de vanliga orden: ”Jag är inte rasist, men…”, betänk att ni faktiskt har barn, även om ni anser att de blir kränkta på så ohyggliga sätt.

Många barn har flytt från krig och terror.

Många barn har blivit utsatta för olika sorters fysiska övergrepp.

Många barn har ingen att vända sig till. Inget som glädjer dem.

Många familjer har inte kvar sina barn.

Så istället för att spela martyr då världen förändras, sätt er i soffan, låt era barn krypa upp bredvid.

Sen försöker ni få dem att skratta. På det där sättet så att det känns som om någon snurrar ett bingohjul inuti era bröstkorgar.

Ett barns skratt är ingen självklarhet.

Idag är det en speciell dag.

Då menar jag inte ettårsjubileet av den klassiska datumraden 11-11-11, inte heller att Magnus Ladulås hade firat 736-årig bröllopsdag med sin Helvig av Holstein om de båda hade levt, utan givetvis att det idag är Fars dag.

Den här dagen är speciell för mig på olika sätt.

Dels för att jag faktiskt hittat en kvinna med det dåliga omdömet att vilja vidarebefordra mina gener till kommande generationer och därför själv kan titulera mig just ”far”.

Dels för att det i studier har visats att barn, framförallt pojkar, som växer upp utan en far, fadersgestalt, manlig vuxen etc. löper en större risk att hamna i ett socialt utanförskap, med kriminalitet och missbruk som följd.

Jag säger inte att jag hade hamnat på en bänk någonstans, tillsammans med ingenjör Olsson och en papperspåse innehållande en flaska potatisvätska. Men det kunde ha varit så.

Men historien utvecklade sig så att jag har en pappa att fira idag. Något som jag är så oerhört lycklig över!

En pappa som jag kanske aldrig riktigt kallat pappa när jag pratar med honom, däremot alltid när jag pratar om honom.

En pappa som satt tydliga gränser och format mig till att bli åtminstone någorlunda ansvartagande och principfast.

En pappa som lärt mig allt han kan om matlagning. (Att det ska vara standardmjölk i en ungspannkaka, samt telefonnumret till pizzerian).

En pappa som fått mig att bli fotbollsgalen, just eftersom han inte gillar sport alls och revolterande tioåringar har en tendens att alltid göra tvärtemot ens föräldrar.

En pappa som gett mig förmånen att få växa upp i en kärnfamilj och förstå värdet av just det. (Okej mamma, du får ta åt dig av det med).

En pappa som trodde att övningskörning var att sätta sig i passagerarsätet med dagens Aftonbladet och säga ”kör då”.

En pappa som alltid funnits som en trygg, stark och stabil punkt i mitt liv, som alltid ställt upp när det behövts och som lärt mig att saker faktiskt ordnar sig, bara man vill.

En pappa som lärt mig att snyta mig som honom, kissa med hård stråle rakt i vattnet och nysa som i en serietidning, så att man nästan ser ”AAATTTSSSCCCHHHJJJOOO” formas som en pratbubbla bredvid skallen – allt till min mors arga förtret.

En pappa som gett mina barn en underbar farfar.

En pappa som, hur manlig och macho han än försöker vara, helt mjuknar när barnbarnen kryper upp i farfars/morfars knä, eller när katten vill äta filmjölk från hans tallrik.

Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet - om vad vi gjort och tiden som gått, men du har säkert andra saker att göra, det är ju ändå söndag och löv ska räfsas och sådär

Jag hoppas att jag fått fram vad jag ville. Och att DU förstår hur jag känner!

Ordspråket lyder att ”blod är tjockare än vatten”.

Det är på alla sätt, i alla lägen, en stor jävla lögn.

Grattis på Fars dag pappa.

Jag älskar dig!

Idag är ingen vanlig dag.

Idag är min frus födelsedag.

Det är väl kanske vedertaget att det i allmänhet räcker med tre ord för att beskriva sina kompletta känslor och absoluta kärlek till någon (eller något).

I och med att jag är en, av naturen, ganska reserverad person så vore det kanske brukligt att nöja sig så, men så kände jag att är det någon gång man ska gå helt linje 3 till Klockaretorpet och spåra ur, så är det vid ett sådant här tillfälle.

Så.

För drygt åtta och ett halvt år sedan, i januari, träffade jag henne för första gången.

Jag tror de flesta av er känner igen den där underbara, men ändå läskiga, känslan som kan uppstå när man träffar NÅGON.

Ni vet, det liksom snurrar till i huvudet, man vågar inte riktigt möta personens blick utan man tittar fokuserat ner i golvet eller upp i taket, man kan inte prata eftersom tungan känns som 2,5kg rimmat fläsklägg, pulsen befinner sig på samma nivå som om man precis genomfört intervallträning i Eiffeltornet och man svettas från ställen på kroppen som man inte visste att man kunde svettas ifrån.

Den känslan hade jag då.

Jag tror att hon hade samma känsla, dock kanske mer för att hon och hennes kompis precis förfestat ihjäl ett dussintal flaskor Bacardi Breezer. Vilket visserligen var en förbannad tur, hade hon varit nykter med fullt omdöme hade nog inte jag befunnit mig där jag befinner mig idag.

Killar brukar ju benämna de tjejer som anses ouppnåbara med att de ”spelar i en annan liga”.

Hon och jag spelade absolut inte i samma liga. Vi sysslade inte ens med samma sport, så kan vi säga. Varvid denna upplevelse för mig stannade vid en Platonisk kärlek. Rent idémässig. Endast i min fantasi.

Några månader senare fick jag ett sms som fick min hypofys att gå fullständigt cirkuselefant, jag fnittrade likt en generad tonårstjej och hade jag bara kunnat dansa polka så hade jag gjort det.

Hon ville träffas igen.

Så fortsatte det.

Efter ett år hade hon frivilligt bidragit till att vidarebefordra min genuppsättning till kommande generationer.

Hon var mamma. Jag var pappa.

Året efter det så lovade hon mig att aldrig bli lika arg på någon annan man för att han inte hänger upp badlakanet som hon blir på mig.

Hon blev min lust. Jag blev hennes nöd. Tills döden skiljer oss åt (vilket, med tanke på nämnda badlakan, kan ske tidigare än förväntat).

Hon gjorde mig till världens lyckligaste man.

Vi må rastlöst ha flyttat runt som zigenare i jakt efter det som är hemma.

Vi har hyrt hus, hyrt lägenheter, köpt hus, sålt hus.

Men hemma för mig är där jag vaknar upp bredvid henne, inrullad som en Mannerströmsk aladåb i både sitt eget och mitt täcke, med känslan av att mitt hjärta är en mjukglass i juli.

Det är en ynnest att varje dag få ha världens bästa dag tillsammans med våra barn och henne.

Med henne som får mig att känna mig som ständig vår.

Med henne som gör så mina ögon tåras som björkarnas blommor gör, när hon leker med barnen och gör också dem till lyckligast i världen.

Med henne som, så liten hon är, är den starkaste människa jag någonsin träffat.

Med henne som älskar mig så förbehållslöst för allt jag är och allt jag inte är.

Är jag svartvit är hon min färg.

Är jag nord är hon mitt syd.

Är jag minus är hon mitt plus.

Varje dag, varje minut påminner hon mig om att jag för alltid vunnit första pris.

Och idag, ska jag första gången få kyssa en 30-åring.

Grattis på födelsedagen Natalie.

Jag älskar dig!

OS tog alltså slut häromdagen.

För att slippa sova på parkbänkar och äta gratis soppa, så har jag varit tvungen att syssla med sådant där ”jobb”, varvid jag inte haft jättemycket tid till att se på TV.

Men handboll har jag sett.

Och alltså, seriöst. Det är fan dags att ändra upplägget på den där sporten.

Det får inte vara så förbannat spännande.

Sista minuterna mot Ungern så hade jag känningar av allt från kärlkramp och stroke till fotsvamp och öroninflammation.

Hälsovådlig sport.

Det som ändå har fångat mitt intresse mest under OS är alla ”forumexperter”

I Aftonbladets kommentarsfält skriver en 32-årig grillchips- och colasvullen lagerarbetare från Borås att ridning inte är sport, bara en mesig hobby (trots att hans enda egna erfarenheter av ämnet är lillasyrrans halvårsprenumeration på ”Min Häst” -93, samt en för femtio kronor spontantinköpt Harry Boy häromveckan ).

10 personer om året dör under fälttävlanstävlingar (heter det så?). Men det är ju lite mesigt. Fotboll är ju mycket tuffare. För ett par månader sedan så var faktiskt Cristiano Ronaldo tvungen att byta frisyr i halvtid eftersom vaxet var slut.

I fältet bredvid skriver en nyblonderad medelålders kvinna från ett hotellrum, där hon befinner sig på ”konferens” mitt under pågående semester, att Sverige bara tar medalj i ”överklassporter”. Det är pappa som betalat medaljen.

Jovisst, det kanske är ett överskott av ”von” och ”af” inom båt- och hästsport. Det hade liksom varit lite svårare för exempelvis Zlatan att bara ”segla lite” på gården innan middagen, eller för en sjukpensionerad ensamstående trebarnsmorsa att hålla häst i en tvårummare i Motala.

Förutsättningarna är olika, men även om pappa är rik, så har jag en svag känsla av att det ändå krävs lite träning.

Segling handlar om att styra båten efter hur vinden blåser. Och även om någon med åt helvete för mycket pengar säkert har försökt, så går det inte att muta naturen.

Och visst, det krävs olika mängd, och olika sorters, ansträngning.

Om vi jämför Håkan Dahlby - 46-årig skjutande småbarnsfar med något fler hakor än ögon, med Lisa Nordén – 28-årig triatlet utan ett gram fett på kroppen, så är det klart att vi ser skillnad i mängd mjölksyra och svett under både träning och tävling. Men den ene skulle inte ha en chans att göra vad den andre gör.

Och båda kom hem med ett OS-silver runt halsen.

Pröva på att sätta er på en häst (det är stora djur – otäcka med för den delen), låt den hoppa två meter upp i luften och försök sitta kvar.

Eller boka av Ålandskryssningen nästa helg, hyr istället en roddbåt och försök komma ikapp färjan – lyckas du ska jag låta dig gå helt jävla Mona Sahlin i taxfreeshopen, det lovar jag.

Eller för att sammanfatta till alla ”jag-är-bättre-än-alla-er-andra-på-sport-för-jag-har-sett-jättemycket-på-TV-och-jag-har-Henke-Larssons-autograf"-halvmänniskor där ute : (Ja, jag kanske också stämmer in i den mallen, men fokusera på det riktiga problemet här)

Den dagen ni använder träningsbyxor för andra anledningar än för att de har rejäl resår i midjan och gör det bättre än att vara näst bäst i världen på det ni håller på med, då ska jag lyssna på vad ni säger.

Så.

Förbannade två år gamla ”nya” sjöfyllerilag.

Tydligen har elva stycken mer eller mindre kända kändisar haft fest på en kobbe ute i Stockholms skärgård.

 Efter att ha tagit död på varsin flaska Bacardi och haft tequila-race ur äggkoppar fick de för sig att skriva en gemensam debattartikel om att promillegränsen för sjöfylleri (0,2) är åt helvete för låg. (Ingen kunde köra därifrån, de fick stå ut med varandra – klart de var förbannade).

Men jag håller med dem.

Man måste ju tycka synd om stackars imitatören Göran Gabrielsson som sitter och super i sin ensamhet på sin egen ö sjungandes ”15 gastar”.

Jag förstår hur hemskt det måste vara att inte kunna träffa sina vänner på en annan ö och dricka öl.

Tänk om han var tvungen att skaffa nya vänner som han kan umgås med nykter.

Vilket jobb.

Eller Bert-Åke Varg, för svenska folket mest känd som en sur fyllgubbe under däck på en finlandsfärja (vilket för ”vanliga” människor fungerar utmärkt om man vill supa på sjön) som fått ”nöjet att välja måltidsdryck till sjöss” förstört av terroristerna i den så militanta svenska regeringen.

Jag förstår Bert-Åkes dilemma.

Om det ändå hade funnits måltidsdrycker utan alkohol vore det väl en sak, men nu.

Horribelt av al-Reinfeldt.

Ulf Brunnberg har anammat kollegan Dynamit-Harrys välkända fras ”aldrig havet – ALDRIG HAVET” (men med ett par 7,2 Sofiero innanför den icke-existerande flytvästen så kan jag ro utan åror).

Och visst är det synd om Uffe som därför tvingats att sälja sin allra sista båt eftersom han inte vågar åka längre.

Linus Wahlgren (ett av de svenska barnen von Trapp) sammanfattade det hela med en lysande paradox: ”Lagen drabbar bara vanligt hederligt folk”.

Precis. En lag som man som laglydig tvingas bryta mot för att man vill vara vanlig.

Det är ju pest!

Till råga på allt har de jävla hippiesen i regeringen gjort ett tillägg till lagen, bara för att retas liksom.

Lagen gäller inte båtar under 10 meter, eller som går under 15 knop. Hur skulle det se ut? Åka i en båt som inte går fort. Då måste man ju operera dit några centimeter på könsorganet först.

Dels är det dyrt som fan, dels måste man åka till Japan.

Eller hemska tanke: Att behöva ro till grannön. Om ni bara visste vad rövsvett gör med pressveck på chinos!

Det är dessutom mycket lättare att ändra lagar, än könsroller och manschauvinistiska sjöbeteenden.

En Azimut-yacht kostar lika mycket som halva Afrikas BNP, så även om direktör von Leijonstijeert hinkat matsupar med kungen på midsommarafton så är det otänkbart att låta tanten ratta skutan hem.

Det handlar om ekonomi.

Och familjens framtid.

Så enkelt är det. Lagen är fel.

Det ska vara helt okej att klämma så många stark-Bertil när du kör båt att du hypotetiskt får för dig att springa in på Köpenhamns idrottspark under en fotbollsmatch och klappa till en tysk konsertpianist.

Så det är alltså en lagändring vi behöver.

Inte psykologer och antabus till vår okända kändiselit!

Jag har senaste tiden kommit underfund med att jag är ganska fysiskt osmidig.

Det beror alltså inte på, som jag tidigare trott, att jag är 182 centimeter lång - utan istället på att jag bara är en väldigt välkomponerad trerättersmeny ifrån tresiffrigt på vågen.

Då jag beklagade mig om detta för min fru föreslog hon att vi båda skulle äta nyttigare (av någon anledning tycker hon, det oskyldiga lilla livet, att hon också behöver gå ner i vikt, trots att hon bara väger marginellt mer än mitt normala veckointag av ost).

Men sagt och nästan gjort, allt vi behövde göra var ju att bestämma vilken av alla dessa du-kan-gå-ner-en-jävla-massa-kilon-och-bli-smal-som-ett-cykelstyre-eller-se-ut-som-en-förbannad-photoshoppad-Justin-Bieber-kopia-på-bara-en-vecka-dieter som man skulle välja.

Jag vill ju absolut inte käka pulversoppor eller leva på smulton och popcorn i flera månader.

Inte heller leva efter den tydligen så populära ”stenåldersdieten”. Även om det var så vår skapare (Gud, Lucifer, Buddha eller Carl Bildt – beroende på vad du har för religion) hade tänkt. Evolutionen har faktiskt gjort så att om jag vill ha mammutkött så behöver jag inte tälja ett spjut, jag går bara till affären och köper det. Filéat och klart!

Att sedan medellivslängden på den tiden bara var 33 år, gör ju att man som nyblivet trippeldecennium inte direkt går bananer över att få leva som då.

Till en början såg LCHF-dieten ut som ett väldigt seriöst alternativ. Jag menar: Engelsk frukost med äggröra och bacon. Kött och gräddsås till middag (potatisen har man ju ändå bara för att få upp all den goda såsen – jag kan använda sked istället). Detta kunde jag absolut stå ut med, till och med njuta av. Det var inte utan att jag kände det lite som att jag hade lurat av någon jag inte tycker om en massa pengar.

Sen kom det fram att någon (troligtvis en ond jävla hälsoguru - jag gissar på Anna Skipper) hade hällt massa kolhydrater i min öl utan att jag sett det – så den dieten gick också bort.

Efter att ha kategoriserat och vägt för- och nackdelar om alla olika kostråd, så kom vi fram till att det bästa var nog att bara äta lite mindre och istället röra sig lite mer.

Trots allt beror kanske inte min oförmåga till att smidigt kunna spontanhjula i vardagsrummet så mycket på att jag tycker om mat, så mycket som den beror på att jag inte alls tycker om att bli svettig.

Så av gränslös kärlek, och för att hjälpa till, så lade min kära lagvigda embargo på min bilnyckel.

-          Cykla till jobbet, ta med dig salladsmatlåda och bli som folk.

Ännu så länge känns det inte som en njutbar kompromiss (med kompromiss menar jag såklart att min fru var fullständigt överens med sig själv om att jag skulle bruka velociped).

När jag nu kommer hem efter utförd arbetsdag och efter tur-och-retur-cykling så behöver jag inte vätskepåfyllning och en dusch lika mycket som jag behöver hjärt-lung-räddning och nya organ .

Att jag sedan känner mig som Tony Irving på hemväg efter en glidmedelsfri Let’s Dance-efterfest på grund av smärtan i aktern gör ju inte direkt saken bättre.

Men förhoppningsvis ska jag också komma på vad det där "nyttig" innebär.

Jag vet inte om jag gled ifrån ämnet här.

Jag vet inte ens om jag hade något ämne.

Ska jag vara ärlig så vetefan vad jag ville ha sagt med detta blogginlägg.

Då jag i ett svagt, kanske till och med värnlöst, tillstånd givit Medley tillåtelse att ta ett antal av mina surt förvärvade silverpenningar direkt från kontot varje månad, så tänkte jag att det kanske vore på sin plats att gå till gymmet, samt att simma lite (av snålhet alltså, av ingen annan anledning).

Man kan säga att det finns ett antal, vi kan kalla dem speciella, personer på ett sådant ställe, i sådana situationer, som kanske inte riktigt hör dit.

Till och börja med den där snubben, som liksom vill verka världsvan på gymmet – som vill framstå som att han bor där – och därför självsäkert går mot en av maskinerna utan att vika ner blicken, till synes rutinerat gör alla inställningar, bara för att någon minut senare ha trasslat in i sig i handtag och säten i positioner som inte borde vara möjliga utan att åtminstone orsaka tre allvarliga benbrott.

Eller familjefadern i gula träningsskor, ändå kanske med ett ganska jag-kan-teknik-utseende, som slår sig ner på träningscykeln och trampar med en intensitet som hade räckt för att stänga Barsebäck i ett halvår, samt trycker på alla knappar på måfå, lite som en epileptisk Robert Wells, för att få igång räkneverket – för att stunden efter förstå att den var ur funktion.

Efter mitt gympass, och efter att ha bevittnat detta, förflyttade jag min blekfeta lekamen till simhallen.

Det första jag får uppleva där är en man, troligtvis med jobb och bil och sådant där vuxet, som med nervositet doppar tårna ifrån kanten och sedan, via stegen, sakta smyger ner i bassängen medans hans badbyxor (som säkert såg jättebra ut år 2000) fylls med luft så att det ser ut som att han har en jättepung – allt detta medan en kille, troligtvis inte ens född år 2000, tar sats och flyger som en serpentin genom luften för att elegant klyva vattenytan med ett 10-poängsdyk.

Denne man, som tillsynes verkar frisk och kry, nyrakad och fri från könssjukdomar, sätter sen igång att simma med en teknik som inte liknar Therese Alshammar så mycket som den liknar ett kritiskt drunkningstillbud.

På andra varvet blir han varvad av Dagmar, 89 år - med badmössa, på bana 4.

I duschen efteråt så möts min hornhinna av den klassiska svenske kverulanten.

Man ser på honom hur irriterad han är på ungdomarna som inte bara duschar med badbyxorna på utan att de även har även kalsonger under desamma. (Så i teknisk och juridisk mening var kanske inte byxorna på då de satt närmre knäna.)

Han är dessutom irriterad på att den där värdelösa moussetvålen som finns i behållarna inte går att tvätta sig med – tillråga på allt så är den slut också!

Men han säger inget. Jantelagen framför allt!

När jag passerar ut genom dörrarna efter utförda aktiviteter så skulle man kunna tro att jag vore road av mitt besök och att jag lämnade lokalerna med ett, möjligtvis lite hånfullt, leende.

Det kunde mycket väl ha varit så, om inte alla dessa män var jag.

I och med att jag befinner mig i sådan lycka och glädje, nyligen hemkommen efter ett underbart bröllop och en lika underbar bröllopsfest, där jag dessutom förlorade toastmasteroskulden, så tar jag mig friheten att publicera talet som jag höll till brudgummen - med reservation för att jag missat några av live-korrigeringarna.

(Även om ni som var med inte tror det, så hade jag faktiskt ett manus - och jag hade övat innat)

Här kommer det:

Jadu Mats: 17 år har det gått, sen vi gick in i det där klassrummet på Djäkneparksskolan som två nervösa tonåringar utan tillstymmelse till skäggväxt, till att vi idag står här på din bröllopsdag...som två nervösa trettioåringar...utan tillstymmelse till skäggväxt.

Men vi har ändå varit med om en hel del under de här åren.

Som, ett tag åkte vi en hel del bil. Eller vi åkte ju inte så mycket.

Oftast parkerade vi bara någonstans och satt och pratade.

Det var vår lilla fristad från föräldrar och syskon och allt annat otäckt man tvingades umgås med när man fortfarande bodde hemma.

Så vi pratade om allt.

Engelsk fotboll, ost och livet i allmänhet. Hur det var och hur det skulle bli.

Och det var du som sade det Mats: Att bli äldre är oundvikligt, men att bli vuxen är frivilligt.

Och även om jag kommit underfund med att vi aldrig kommer bli helt vuxna du och jag så…

Det här är ganska vuxet va?

Du är nära nu.

Fru och barn, villa och….Skoda.

Men mycket är ju likadant som vuxen. Samma symptom, men andra orsaker.

Du vaknar ju fortfarande klockan 4 på lördagsmorgonen med torr strupe och ögon dimmiga som Englands sydkust i oktober, men inte längre för att du ”bara ville vila lite” i en buske. I spöregn. Efter en trevlig krogkväll med kanske, eller kanske inte, alldeles för mycket maltdryck, utan nu för att Albin för tredje gången under natten vill, med kärlek, överlämna en sån smaskig  pampers-present, eller se på ett avsnitt av Händige Manny.

Jag vet i alla fall vad jag tycker är mest värt.

Mitt främsta minne från bilen var ändå när du pratade om den där tjejen du träffat.

Det sägs ju att killar inte pratar känslor.

Det är lögn.

Det var många ord om kärlek där.

Varje gång du fick ett sms från henne var du inte kontaktbar på flera minuter. Jag vet inte hur många gånger du läste varje meddelande. (Jag fick ju aldrig se vad det stod, jag fick bara se ditt fåniga leende)

Och oron, att du tyckte och trodde att hon nog egentligen var alldeles för bra, och alldeles för snygg för dig (vilket givetvis var helt sant, men det ska jag inte nämna här).

Hon är här idag förresten. Hon har visserligen bytt namn precis, och är - om möjligt - ännu snyggare, men jag tror att du känner igen henne ändå. (Hon sitter bredvid dig).

Om ni ursäktar en klyscha: Det är en underbar resa som ni två har gjort fram hit och jag är uppriktigt glad och stolt att jag fått följa med bredvid.

Eller inte så mycket bredvid kanske – mer lite bakom.

Jag känner, och tänker, mig själv lite mer som Dustin Hoffman följde efter Tom Cruise i filmen Rain Man,

Men fortfarande lika stolt.

Jag var där den där kvällen, den magiska luciavakan, för tolv år sedan.

Jag är här ikväll.

Och jag är rädd för att oavsett vad ni hittar på, eller vart ni tar vägen, så kommer ni att få stå ut att ha mig med. Om än ett par steg bakom.

Om inte annat för att stötta om det börjar blåsa.

Då ska ni veta att jag är tung och står stabilt!

Jag skulle vilja prata så mycket mer, om vad vi gjort och hur mycket ni betyder för mig, men då kommer min toastmasterkollega Jenny att gå helt Hakuna Matata på mig för att jag inte följer tidsschemat.

Så...

Med det sagt tycker jag att vi åter höjer våra glas i en skål.

För min bäste vän – och hans underbara brud!

Skål!