Vi kan ro utan åror

Det är idag exakt 18 år och 18 dagar sedan jag träffade dig för första gången.
Du skjutsade Natalie till hennes och min första dejt.
När jag tänker på det så är det tillfället så symboliskt för dig och Natalie, du har alltid varit hennes kompass, den som alltid lett henne i rätt riktning när hon varit vilsen och inte vetat vart hon ska.
Stabiliteten. Tryggheten.
Hennes konstant i en värld av alldeles för många variabler.
(Ja, jag förstår att det kan framstå som hybris att benämna mig själv som att vara rätt riktning, men eftersom hon själv sagt det så måste jag tro det.)
Du har under dessa 18 år även blivit samma trygghet för hela vår familj, för mig och barnen.
Det är du som har bättre koll på våra födelsedagar och bröllopsdagar än vad vi själva har - och det är du som aldrig missat att fira en sådan.
Det är du som varit katalysatorn i att få våra renoveringar att gå framåt.
Det är du som alltid ställt upp och hjälpt till på alla sätt, med verktyg, med handkraft, med tips och råd. Alltid med glädje, alltid utan klagan. Ofta med något gott att äta och dricka.
Att hjälpa människor. Det är det du gör.

Det är så självklart att du och Andreas är en del av vårat liv.
Nyår, påsk, midsommar. En tisdag i februari.
Vedtunnan på senhösten som blivit tradition.
När det är nåt speciellt så är ni där.
Det är alltid dig som Natalie ringer först för att berätta saker, hur stort eller litet det än är.
Vår familj består inte bara av fyra personer.
Blod är inte tjockare än vatten.

Igår gjorde du som du alltid gör när någon behöver hjälp.
Du åkte dit.
Du fällde ner skyddet på din lastbil och ställde dig ivägen.
Ditt jobb var att skydda andra.

Igår var det ingen som skyddade dig.

Den paniken som uppstod när jag först läste om vad som hänt. Den paniken som uppstod när polisen vi pratade med bekräftade det ofattbara.
För det är ofattbart.
Det är inte greppbart. Det är inte verkligt.
Du måste finnas.

Jag vet inte om du någonsin förstått att du är lika viktig som luft och vatten för så många människor.
Vi vet liksom inte hur man lever utan dig.
Hur man lever utan luft.

Jag är inte hälften en så bra människa som du, det vet alla som känner oss.
Jag lovar dock att jag ska göra mitt bästa för att på något sätt försöka vara stark och behålla den kompassriktning du pekat ut.
För du har alltid pekat ut rätt väg.

Sov gott Anna.
Vi älskar dig.
Vi saknar dig.

There will be only one mormor D.

Hej mormor.

Nu har det gått tre dygn sedan du lugnt slutade att andas. Jag har försökt att formulera lite tankar och känslor, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag hoppas i vilket fall att du har det bra nu.
Att maten är bra och vällagad.

Det sägs att jag är bra på att laga mat. Det är i sådana fall tack vare dig (kanske lite tack vare mamma också, eftersom hon bara kan salt och peppar så behövde jag söka kunskap någon annanstans), våra vitlöksparader på landet, citronmeliss och libbsticka. Du lärde mig laga mat. Att våga testa.
Min favoritmat när jag var liten var din mat. Squashplättar, spottsoppa, torkade äpplen. Fläskkotletterna kokta i sås.

Och det är inte bara mat. Jag hoppas du vet hur stor inverkan och påverkan du har haft för att jag blev den jag blev och är den jag är, alltifrån värderingar i livet till att köra bil (dock inte att köra gräsklippare, det gick väl kanske inte sådär jättebra den gången jag lyckades göra stroganoff av ditt nyplanterade gullregn för att jag hade lite svårt att stanna...)

Någon nämnde häromdagen att jag alltid varit mormors pojke, jag hoppas att det betyder att jag på något sätt lyckats göra dig stolt.
För jag är så inihelvete stolt över att haft dig som mormor.
Alla sommarlov tillsammans, de hemmagjorda duscharna med vattenkannan från verandan, alla sena nätter med kortspel och yatzy.
Eller de kvällar jag gick hem till dig för att titta på fotboll, då vi inte hade rätt kanaler hemma. Det fanns alltid fika, eller en macka med ost och paprika.
Jag hade alltid en plats hos dig. Du fanns alltid där. Du brydde dig alltid om.

Jag är så oerhört tacksam över att ha haft de här nästan 40 åren med dig, och att det är fler år än många andra får.
Men om jag ska vara egoistisk, så spelar det ingen roll, för jag saknar dig så fruktansvärt mycket!
Man tror liksom att allting ska vara för evigt, och det gör ont när sanningen kommer ikapp.
Nåt som dock är evigt, är min kärlek till dig!
Jag älskar dig mormor D!
För alltid!

Hej morfar

Tänkte bara skriva ett litet brev.

En dag som denna kommer många minnen fram.

Tyvärr så rinner ögonen lite för mycket, så det blir lite svårt att skriva.

Jag hoppas du förstår.

 

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig betyder en komplimang, även en liten sådan, ibland lite mer.

I höstas, när jag hämtade möblerna som jag fått av er, eftersom ni skulle sälja sommarstället och hade inte plats, fick jag en sådan, som jag tror komma sitta kvar och värma hjärtat i lång tid framöver.

 

Jag är jätteglad för möblerna förresten. Dels all barndomsnostalgi (alla gånger jag somnat i den träsoffan). Dels passar de, i mina i och för sig kanske tveksamma inredningsögon, jättebra in i vårt hus.

När jag utan större problem, trots att det var trångt och i lutning, backade in släpet på tomten så kom du fram till mig och sa ”riktigt bra backat”.

Jag är liksom inte särskilt manlig, förutom till kön och ålder och har inte så mycket att hävda mig med i de sammanhangen.

Jag kan inte bygga ett garage som du. Jag kan inte byta avgassystem. Jag kan inte gräva ett potatisland, eller sätta upp en spaljé.

Men jag kan backa med släp.

Det lärde du mig.

Därför kändes den komplimangen extra mycket.

 

Och när jag växte upp så fanns inte Google. Det fanns uppslagsverk. Hur många gånger har jag (och övrig släkt) blivit överbevisad av dig genom att du gått och slagit i Bonniers lexikon och triumferande visat upp stycket där det tydligt stått att du hade rätt.

Eller de gångerna du bara behövde veta något.

För vet man inte något så tar man reda på det. Det har du också lärt mig.

 

Innan jag skulle flytta hemifrån så samlade jag, eller okej - det var mamma som gjorde, ihop ett uppslagsverk genom att köpa dessa som bilagor till Expressen.

Jag använde dem ganska länge, även sedan det faktiskt gick att googla.

 

Tänker på hur du fick mig intresserad av längdåkning.

Hur du åkte upp spår genom skogen så att jag hjälpligt kunde hänga med ut på skidtur. (Men backen med massa träd var otäck!)

Alla timmar vi satt och tittade på femmilen på TV och du antecknade alla mellantider i den svarta anteckningsboken med röda hörn.

Nuförtiden är det masstart i femmil. Jag tycker lika illa om det som du.

 

Jag kanske inte har uttryckt det så många gånger, men under min uppväxt ville jag bli som du.

Åka Vasaloppet. Kunna bygga hus. Hoppa höjdhopp. Backa med släp.

Äta varm mat till frukost. Skära köttet med gaffel. Dricka lättmjölk till allt. Bara ha senap på korven.

 

Utifrån ovanstående och utifrån gener är jag 25% du.

Jag vill att du ska veta hur förbannat stolt jag är över det.

 

Det finns så många minnen. Hur vi fiskade i Lillsjön, hur du hjälpt till med takstegar och sandlådor, tisdagskvällarna med fotboll. Frågesporter och födelsedagar.

Jag kommer alltid ha med mig dem!

Och får min dotter några barn, så lovar jag att göra allt jag kan för att vara en lika bra morfar som du har varit.

 

I lördags träffade jag dig för sista gången.

Jag satt bredvid din säng.

Du skar köttet med gaffeln.

Vi tittade på skidor tillsammans.

Jag kunde inte fått ett bättre avslut.

 

Sov gott morfar.

Jag älskar dig!

 

Rasmus


Vi varann förför, som bara båtar gör

Nu vet jag egentligen inte vem Vahur Ausmees är.

Det enda jag vet är att han är personalchef på Tallink och att han troligtvis besökt lite för många taxfree-butiker och att han troligtvis tycker sjösjuka är lite för roligt, så kan vi säga.

Han tycker också att anledningen till det ökade antalet våldtäkter på deras färjor är att kvinnor inte tänker sig för innan de dricker för mycket.

Alltså, vad fan!

Har vi inte varit här förut?

Är inte detta en förbannat dålig icke-favorit i repris?

Kan vi inte bara, en gång för alla, göra det jävligt klart hos vem ansvaret för ett brott ligger?

 

Om jag får för mig, säg en varm och molnfri kväll i augusti, att dricka några öl. Några öl blir några fler öl. Efter ett tag börjar min omgivning bli mer och mer lik en Picasso-målning och fåglarna sjunger en tvåstämmig version av ”Du gamla, du fria”.

Jag känner att jag vill ta mig hem, men det är en bit att gå och proceduren att på ett enkelt sätt sätta ena foten framför den andra i jämn takt för att på så sätt röra mig i rätt riktning ter sig som arbete för en ingenjör.

Säg då att jag ser en bil stå parkerad på andra sidan vägen. Det är en väldigt snygg bil. Jag ser att bilen vill bli körd. Jag själ därför bilen. (Detta är en hypotes, så jag är teknisk och kan tjuvkoppla fordon och sådär).

Med alldeles för lite blod i alkoholomloppet så styr jag bilen hemåt. På vägen hem råkar jag köra på en person som befinner sig mitt på gatan. Personen överlever, men får livsbestående men.

Personen jag körde på är onykter.

Vem är skyldig till det inträffade?

Personen jag körde på? Ägaren till bilen jag stal? Kanske är det bilens fel? Gatans?

 

Också hävdas det att män inte kan kontrollera sina lustar. Att det är en djurisk instinkt som inte går att stoppa.

Instinkter? Djuriska?

Tillåt mig skrika högt och länge.

Människan har för fan utvecklats till att bli en varelse med förmågan till konsekvenstänkande. Möjlighet till inlärning.

När såg ni senast en skog full av reklambyråanställda backslicks med polokrage som går helt jävla Obelix i jakt efter ett par vildsvin till afterworken, eller en småbarnspappa från västernorrland som inte kan vänta tills han grillat revbensspjällen – utan äter dem råa direkt från butikens köttdisk?

Precis.

Så skulle detta handlat om biologi borde Charles Darwin återuppstå bara för att kunna begå harakiri.

Biologi handlar, i sammanhanget, om att anse en annan person attraktiv – möjligtvis påtala detta för vederbörande, samt att bygga upp en sexuell spänning.

Att inte kunna behärska sig i inväntandet på motsvarande känsla från motparten, eller att acceptera det faktum att motparten inte känner detsamma, handlar inte om någonting annat är ren dumhet.

Oavsett religion, kultur, social status eller bakgrund har man har alltid ett val.

 

Tyvärr är det så att kvinnor ändå behöver tänka sig för (på samma sätt som att man måste vara uppmärksam när man kör bil även om man själv kör lagligt och säkert).

Det är skrämmande och sorgligt.

Men det är ta mig fan inte deras fel.

 

Sinatra was swinging. All the drunks they were singing. We kissed on a corner. Then danced through the night.

Som stabil och trygg tvåbarnsfar, på alla sätt inte alls smidig och dansant, så är det inte särdeles ofta som jag beger mig till något av de vattenhål i centrala staden som i folkmun benämns som nattklubbar.

Den här veckan har det hänt två gånger.

 

Först, efter att tillsammans med arbetskamrater lagat mat på franskt vis, med ett vinglas (eller två, eller tre) ståendes vid spisen, beslutade jag mig för att fortsätta umgås med arbetskamrater på ett mer svenskt vis. Enda öppna utestället en torsdagskväll.

Fördelen med att tillföra kroppen den kvantitet av malt och druva som Systembolaget benämner som ”Sluddrigt tal. Svårt att gå stadigt. Försämrad muskelkontroll” är att man kan skylla på det när man hasar upp sin blekfeta bakdel på dansgolvet. Jag menar, om man inte riktigt är säker på om det är gylfen eller skjortan man öppnat när trycket ska lättas vid pissoaren, så lär man liksom slippa förväntningarna att prestera som Benjamin Wahlgren i Let’s Dance.

Nackdelen är väl, efter ha passerat det magiska trettiostrecket, att det tar marginellt kortare tid än en genomsnittlig elefantgraviditet att återhämta sig från nyss nämnda tillstånd, även om det nog trots allt varit värt det.

 

Döm därför om min förvåning när jag, bara två dagar senare, färdigbakfyllad och pigg, åter ser mig själv betala entré till ett av dessa av Dionysos designade dårhus. Skillnaden denna gång var att jag körde bil dit (och räknade därvid med att också kunna framöra samma fordon åt motsatt håll).

Jag vet inte om ni någonsin varit nyktra på en fest, men det är spännande. (Alltså, inte spännande som en skräckfilm där man får ett samtal från det hus man befinner sig i, eller där några tonåringar väljer att campa intill ett tillsynes öde hus, men som faktiskt bebos av en ärrad man som hela livet levt i utanförskap och därför är så bitter att han vill mörda alla han ser – men spännande ur ett rent psykologiskt perspektiv.)

Förutom det faktum att jag inte kunde skylla på spriten när jag, nykter som jag var, märkte att jag faktiskt inte alls ser ut som John Travolta på dansgolvet lika mycket som jag ser ut som en ryggmärgsbedövad och kortisonbehandlad Fader Fouras, så kan jag ändå skriva under på att det faktiskt går att ha roligt utan att dricka alkohol.

Med ett, ganska stort, undantag.

Alla intelligensreserver som dricker alkohol utan att ha roligt.

Jag såg ett par personer som levde upp till det epitetet.

Som pipskägget i allt annat än välpassande t-shirt, som spillde öl över hela sig själv, för att sedan på ett massage-sökande vis försöka tränga sig in mellan allt och alla, lite som om han tänkte servera sig själv som Kobe-biff till söndagsmiddag.

Eller den stackaren som troligtvis förbannade rökförbudet på krogen, inte för att han själv på något sätt lidit slav under tjäran och nikotinet, utan för att han inte längre hade något som kamouflerade honom från det faktum att han inte använt deodorant sedan ”Loket” ledde Bingolotto, samt det smärtsamma beslutet av att ha ätit bönsallad till lunch.

(I och med att jag var vid mina sinnens fulla bruk, istället för som brukligt – vid mina fulla sinnens bruk, så fick jag öva väldigt mycket och väldigt ofta på att bara andas med munnen.)

Eller för den delen, två nummer för stor Dressmankostym med uppknuten slips som i jakt efter närhet och ömhet (ni vet vad jag menar, men jag kan inte skriva ”knulla” i min blogg) fått ta en paus i kontaktsökandet för att istället hamna i konflikt med en dörr som kanske eller, mer troligt, kanske inte var ute efter samma tjej.

 

Efter detta förblir för mig förfesten festens höjdpunkt.

Att umgås avslappnat med dem jag tycker om och kunna höra vad vi pratar om.

Dessutom gillar jag att sova.

 

Men man får ändå ge krogar och nattklubbar en eloge för det lysande affärsmannaskapet.

Att man tvingar folk att dricka sprit för att helt enkelt stå ut med alla andra som dricker den.
 
 

Far, far away

Jag älskar verkligen mina barn. Jag menar det. Verkligen. Till månen och tillbaka. Jag skulle gå hur långt som helst för dem. (Fast inte till Finspång, det finns liksom ingen anledning.)

Dock smyger det ibland in en känsla av att det kanske inte är helt och hållet ömsesidigt.

 

När jag kom hem igår så hade min son somnat i soffan i samma ställning som de där kritade linjerna i asfalten man brukar se i amerikanska kriminalserier, när någon kanske eller kanske inte bara råkat ramla ut från ett fönster.

Möjligen var jag (när jag kärleksfullt tänkte lyfta in honom till sängen och en lite mer bekväm typ av framstupa sidoläge) inte helt medveten om att jag faktiskt precis kom utifrån och att det faktiskt inte är sommar ute ännu.

Möjligen trodde han också att kan höll på att bli kidnappad av en isbjörn eller pingvin.

I vilket fall så krävde det brutala uppvaknandet en timme av Trollmor och Kungens lilla piga innan han till slut somnade om.

När jag skulle smyga ut ur hans rum så låg det en legobit på golvet.

Idag ville han åka till morfar.

 

Min dotter är ju åtta, så hon somnar så att säga av sig själv.

Hon börjar förresten bli lite för gammal.

Numer är det pinsamt att krama mig när jag lämnar henne på skolan. Hon köper kläder och skor för sin månadspeng. Hon har Instagram och visar mig hur det fungerar. Hon tvättar håret och sätter i tofsar själv. (Inte för att jag någonsin har lyckats sätta i en tofs så att det blir snyggt, men ni fattar).

Emellertid är det mysigt att gå in till henne precis när hon ska somna, när man hör att andetagen blir längre och längre, djupare och djupare. När ögonlocken inte riktigt orkar hålla sig uppe.

I precis det läget känner jag så mycket kärlek till den där oskuldsfulla lilla människan.

Efter ikväll vet jag också vad hon tycker om mig. När hon, utan att öppna ögonen, långsamt vände sig mot mig och sa: ”Pappa, du vet att vi måste köpa doftljus, så att vi andra kan gå på toa efter dig”.

Sen somnade hon.

 

Men, trots det - eller måhända tack vare det, älskar jag mina barn. Så otroligt mycket.

När de skrattar är det som om något går sönder inom mig. Lungorna känns kolsyrade och jag får fläckvis synbortfall och inbillad kallbrand i stortårna, fast på ett väldigt trevligt vis.

När de gjorde smörgås och Oboy till sin mamma när hon var sjuk, för att sedan hämta ett täcke och stoppa om henne i soffan så kände jag en sådan lycka över att fått vidarebefordra mina (i många fall tveksamma) gener till dessa fantastiska ungar att jag inte brydde om att jag fick städa köket i omgångar för att få bort allt chokladpulver som treåringen råkat sprida ut eftersom han först inte ville ha hjälp av storasyster.

Det är underligt med kärleken till sina barn. När vi fick vårt andra så dubblerades kärleken. Man älskar båda precis lika mycket. De behöver inte dela på kärleken.

Dessutom fick vi dubbelt så mycket kärlek tillbaka.

Jag har inte fler barn än så, men använder enkel matematik:

Har man fyra barn så sprider man, och får, alltså dubbelt så mycket kärlek som jag gör nu.

 

Någonstans i Stockholm sitter det idag fyra barn som inte längre kan känna denna otvingade och äkta kärlek från sin pappa.

Fyra barn som aldrig mer kommer få höra sin pappa svära när han trampar på en legobit, eller när han förbannar att han för andra dagen i raden bränner vid falukorven.

Inte heller kommer de få höra sin pappa sjunga en godnattsång eller säga att han älskar dem.

 

Pappans känslor försvann brutalt i söndags på ett torg i Helsingborg på grund av en flaska i huvudet.

Detta på grund av att han även hade en kärlek till fotboll och ett idrottslag.

En annan person, som jag inte ens förmår mig att nämna på att sätt än att han (det är nästan undantagslöst en han) borde hängas upp i kulorna och få fortsätta hänga, var så full av aggression och hat bara för att en annan person inte älskade samma fotbollslag som han gjorde.

(Med samma logik som att jag skulle bli arg på en annan man för att han älskar sin fru och inte min.)

 

Att människor använder idrott för att glorifiera hat och våld, eller för att befästa en sjuk machoattityd, ska aldrig vara acceptabelt.

Det spelar ingen roll vad politikerna instiftar för lagar eller vad idrottsklubbar sätter för policies.

Många intressanta och kloka ord har sagts och skrivits av intelligenta människor de senaste dagarna (dessutom har Beatrice Ask och Stefan Löfven uttalat sig) så jag ska inte raljera massa floskler eller självklarheter.

Bara en: Man har alltid ett val.

Slå eller inte slå.

Döda eller inte döda.

Även om man har det klena förståndet att nävarna tar vid där hjärnan tar slut, så ska det inte behöva vara svårare än så.

 

Man kan tyvärr inte ta någonting för givet, men man kan ta avstånd.

Man kan också göra små symbolhandlingar som förhoppningsvis gör skillnad på sikt.

Jag vill helt enkelt att mina barn ska slippa få samma svar som de fyra barnen i Stockholm på frågan "när kommer pappa hem?"

Jag tänker gå till mina barn, hålla deras händer, känna deras puls och andning, sjunga godnattsånger och säga att jag älskar dem.

Det spelar ingen roll att de redan sover.

 

Och så ska jag köpa doftljus.

 

 

Children laughin', voices singin' hearts beatin'

Julen är för många en tid för eftertanke. En tid för familjen och barnen.

Nu är det visserligen en vecka kvar till jul, så vi kan väl kalla det förtanke – så att vi inte retar upp någon i onödan. Vi vill ju inte ha en arg Facebook-grupp mot oss liksom.

 

Den här helgen har för mig, som för många andra, handlat väldigt mycket om att förbereda mig inför julen.

Jag har ätit julbord för att stretcha magen och förbereda den inför vad som komma skall (inget fusk heller, jag förberedde rejält – jag orkade inte ens äta frukost dagen efter).

Jag har varit i väldigt många butiker och armbågat mig fram bland väldigt många svett- och Prince mentoldoftande medelålders damer för att inhandla väldigt många perfekta julklappar.

Jag har, tillsammans med fru och barn, trollsäkrat lägenheten genom att förvandla varje ledig yta i lägenheten till lägerplats för olika tomtearméer.

Barnen älskar det. Den färgglada ljusslingan i granen. Speldosan som med falska toner spelar stilla natt. Prydnaden föreställande ett utedass (och när man öppnar dörren ser man en tomte därinne sittandes göra det tomtar troligen förväntas göra på ett utedass).

Några julgranskulor gick åt helvete, det gör liksom det när lillebror inte förstår att det inte räcker med att kasta in kulan i granen, utan att öglan i toppen liksom finns där av en anledning. Men storasyster tog ansvaret och hämtade dammsugaren innan någon hann börja blöda.

 

Den där storasystern, min dotter, är sju år nu. Det blir hennes åttonde jul.

Hon har om några dagar avverkat första terminen i första klass.

Måhända låter jag som en klyschig familjeliv.se-morsa, men barnen växer upp så förbannat fort. Jag hoppas att jag hinner ta vara på allt som hon har att ge.

 

Jag minns fortfarande när hon som sedan skulle bli min fru visade mig den där lilla plastpinnen som låg på badrumsgolvet, när jag förstod att livet från och med nu inte skulle vara som det förut varit.

Livet ändras när man får barn, det är ingen hemlighet.

Men jag har försökt att vara en bra farsa, innan dottern föddes hade jag läst böcker och googlat och sådär. Jag visste ju vad det handlade om.

Eller, nja.

Men i alla fall, så förvandlas man. Man får känna känslor man inte visste fanns.

Hur din kropp bara smälter ihop som gelatin när den där ömtåliga varelsen som du älskar så förbehållslöst somnar på ditt bröst, samtidigt som det rinner en tår från ditt öga.

(Det spelar ingen roll om hon är 2 månader och inte kan hålla huvudet uppe av egen kraft, eller om hon är 7 år gammal och har feber, du är precis lika blödig ändå.)

Smärtan man själv känner när hon har ont, som den gången hon brutit en tå och läkaren behövde dra den rätt. Hennes smärta gick över när hon efteråt fick en tallrik vanlijglass. Min smärta finns kvar än idag.

Stoltheten och glädjen när hon lärde sig att gå.

Eller hennes skratt.

Herregud hennes första skratt. Jag vet inte hur det skulle kännas om någon sodastreamade mitt blodomlopp, men jag skulle gissa att det var ungefär den känslan jag kände. Och känner.

 

Det är därför som jag än idag gör allt för att få henne att skratta.

Ofta går det bra.

Då är jag ”min pappa är jätterolig, kom och titta” och jag får köra stand-up och snubbelkomik i fritatamburen.

Ibland kanske jag tar det lite för långt, då blir jag ”min pappa är så pinsam – eller hur?” och jag får en hejdå-suck istället för en hejdå-kram.

Jag ger henne den. Men det är alltid för att få henne att skratta. Alltid.

 

Hon går alltså i första klass. Vi ska fira jul om en vecka.

 

I Newton, USA, är det 20 familjer som inte kan fira jul med sina förstaklassare efter att en person, som jag inte ens har tillräckligt med invektiv för att beskriva, kallblodigt tagit sig in i en skola och skjutit ihjäl dessa barn med så mycket som 11 skott och sen haft den jävla fegheten att skjuta sig själv istället för att låta barnens föräldrar ta honom till apburen på zoo, hänga upp honom i ballarna och låta en närsynt och sexuellt frustrerad gorilla gå fullständigt piñata på honom.

 

Jag vill bara att ni ska tänka på det i dessa för svenskar svåra jultider.

Visst, jag förstår att ni är arga på invandrare för att en svensk, vit akademiker ifrån Laxå förbjudit en 10-åring att vara pepparkaksgubbe i Luciatåget.

Jag förstår också att det är muslimernas fel att era barn inte får ta del av vår svenska tradition när amerikanska Disney tar bort ett par sekvenser från den tecknade filmen Tomtarnas julverkstad (i vilken de dessutom delar ut julklapparna den 25:e december – de förstör ju våra traditioner helt).

Men, innan ni påbörjar ert nästa debattinlägg med de vanliga orden: ”Jag är inte rasist, men…”, betänk att ni faktiskt har barn, även om ni anser att de blir kränkta på så ohyggliga sätt.

 

Många barn har flytt från krig och terror.

Många barn har blivit utsatta för olika sorters fysiska övergrepp.

Många barn har ingen att vända sig till. Inget som glädjer dem.

Många familjer har inte kvar sina barn.

 

Så istället för att spela martyr då världen förändras, sätt er i soffan, låt era barn krypa upp bredvid.

Sen försöker ni få dem att skratta. På det där sättet så att det känns som om någon snurrar ett bingohjul inuti era bröstkorgar.

Ett barns skratt är ingen självklarhet.


There was a time, when I looked into my fathers eyes.

Idag är det en speciell dag.

Då menar jag inte ettårsjubileet av den klassiska datumraden 11-11-11, inte heller att Magnus Ladulås hade firat 736-årig bröllopsdag med sin Helvig av Holstein om de båda hade levt, utan givetvis att det idag är Fars dag.

 

Den här dagen är speciell för mig på olika sätt.

Dels för att jag faktiskt hittat en kvinna med det dåliga omdömet att vilja vidarebefordra mina gener till kommande generationer och därför själv kan titulera mig just ”far”.

Dels för att det i studier har visats att barn, framförallt pojkar, som växer upp utan en far, fadersgestalt, manlig vuxen etc. löper en större risk att hamna i ett socialt utanförskap, med kriminalitet och missbruk som följd.

Jag säger inte att jag hade hamnat på en bänk någonstans, tillsammans med ingenjör Olsson och en papperspåse innehållande en flaska potatisvätska. Men det kunde ha varit så.

 

Men historien utvecklade sig så att jag har en pappa att fira idag. Något som jag är så oerhört lycklig över!

En pappa som jag kanske aldrig riktigt kallat pappa när jag pratar med honom, däremot alltid när jag pratar om honom.

 

En pappa som satt tydliga gränser och format mig till att bli åtminstone någorlunda ansvartagande och principfast.

 

En pappa som lärt mig allt han kan om matlagning. (Att det ska vara standardmjölk i en ungspannkaka, samt telefonnumret till pizzerian).

 

En pappa som fått mig att bli fotbollsgalen, just eftersom han inte gillar sport alls och revolterande tioåringar har en tendens att alltid göra tvärtemot ens föräldrar.

 

En pappa som gett mig förmånen att få växa upp i en kärnfamilj och förstå värdet av just det. (Okej mamma, du får ta åt dig av det med).

 

En pappa som trodde att övningskörning var att sätta sig i passagerarsätet med dagens Aftonbladet och säga ”kör då”.

 

En pappa som alltid funnits som en trygg, stark och stabil punkt i mitt liv, som alltid ställt upp när det behövts och som lärt mig att saker faktiskt ordnar sig, bara man vill.

 

En pappa som lärt mig att snyta mig som honom, kissa med hård stråle rakt i vattnet och nysa som i en serietidning, så att man nästan ser ”AAATTTSSSCCCHHHJJJOOO” formas som en pratbubbla bredvid skallen – allt till min mors arga förtret.

 

En pappa som gett mina barn en underbar farfar.

 

En pappa som, hur manlig och macho han än försöker vara, helt mjuknar när barnbarnen kryper upp i farfars/morfars knä, eller när katten vill äta filmjölk från hans tallrik.

 

Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet - om vad vi gjort och tiden som gått, men du har säkert andra saker att göra, det är ju ändå söndag och löv ska räfsas och sådär

 

Jag hoppas att jag fått fram vad jag ville. Och att DU förstår hur jag känner!

 

Ordspråket lyder att ”blod är tjockare än vatten”.

Det är på alla sätt, i alla lägen, en stor jävla lögn.

 

Grattis på Fars dag pappa.

Jag älskar dig!


Girl you're amazing, just the way you are

Idag är ingen vanlig dag.

Idag är min frus födelsedag.

 

Det är väl kanske vedertaget att det i allmänhet räcker med tre ord för att beskriva sina kompletta känslor och absoluta kärlek till någon (eller något).

I och med att jag är en, av naturen, ganska reserverad person så vore det kanske brukligt att nöja sig så, men så kände jag att är det någon gång man ska gå helt linje 3 till Klockaretorpet och spåra ur, så är det vid ett sådant här tillfälle.

 

Så.

 

För drygt åtta och ett halvt år sedan, i januari, träffade jag henne för första gången.

Jag tror de flesta av er känner igen den där underbara, men ändå läskiga, känslan som kan uppstå när man träffar NÅGON.

Ni vet, det liksom snurrar till i huvudet, man vågar inte riktigt möta personens blick utan man tittar fokuserat ner i golvet eller upp i taket, man kan inte prata eftersom tungan känns som 2,5kg rimmat fläsklägg, pulsen befinner sig på samma nivå som om man precis genomfört intervallträning i Eiffeltornet och man svettas från ställen på kroppen som man inte visste att man kunde svettas ifrån.

Den känslan hade jag då.

Jag tror att hon hade samma känsla, dock kanske mer för att hon och hennes kompis precis förfestat ihjäl ett dussintal flaskor Bacardi Breezer. Vilket visserligen var en förbannad tur, hade hon varit nykter med fullt omdöme hade nog inte jag befunnit mig där jag befinner mig idag.

Killar brukar ju benämna de tjejer som anses ouppnåbara med att de ”spelar i en annan liga”.

Hon och jag spelade absolut inte i samma liga. Vi sysslade inte ens med samma sport, så kan vi säga. Varvid denna upplevelse för mig stannade vid en Platonisk kärlek. Rent idémässig. Endast i min fantasi.

 

Några månader senare fick jag ett sms som fick min hypofys att gå fullständigt cirkuselefant, jag fnittrade likt en generad tonårstjej och hade jag bara kunnat dansa polka så hade jag gjort det.

Hon ville träffas igen.

 

Så fortsatte det.

Efter ett år hade hon frivilligt bidragit till att vidarebefordra min genuppsättning till kommande generationer.

Hon var mamma. Jag var pappa.

Året efter det så lovade hon mig att aldrig bli lika arg på någon annan man för att han inte hänger upp badlakanet som hon blir på mig.

Hon blev min lust. Jag blev hennes nöd. Tills döden skiljer oss åt (vilket, med tanke på nämnda badlakan, kan ske tidigare än förväntat).

Hon gjorde mig till världens lyckligaste man.

 

Vi må rastlöst ha flyttat runt som zigenare i jakt efter det som är hemma.

Vi har hyrt hus, hyrt lägenheter, köpt hus, sålt hus.

Men hemma för mig är där jag vaknar upp bredvid henne, inrullad som en Mannerströmsk aladåb i både sitt eget och mitt täcke, med känslan av att mitt hjärta är en mjukglass i juli.

 

Det är en ynnest att varje dag få ha världens bästa dag tillsammans med våra barn och henne.

Med henne som får mig att känna mig som ständig vår.

Med henne som gör så mina ögon tåras som björkarnas blommor gör, när hon leker med barnen och gör också dem till lyckligast i världen.

Med henne som, så liten hon är, är den starkaste människa jag någonsin träffat.

Med henne som älskar mig så förbehållslöst för allt jag är och allt jag inte är.

 

Är jag svartvit är hon min färg.

Är jag nord är hon mitt syd.

Är jag minus är hon mitt plus.

 

Varje dag, varje minut påminner hon mig om att jag för alltid vunnit första pris.

Och idag, ska jag första gången få kyssa en 30-åring.

 

Grattis på födelsedagen Natalie.

 

Jag älskar dig!


Titta på TV i nästan tre veckor är också en sport.

OS tog alltså slut häromdagen.

För att slippa sova på parkbänkar och äta gratis soppa, så har jag varit tvungen att syssla med sådant där ”jobb”, varvid jag inte haft jättemycket tid till att se på TV.

 

Men handboll har jag sett.

Och alltså, seriöst. Det är fan dags att ändra upplägget på den där sporten.

Det får inte vara så förbannat spännande.

Sista minuterna mot Ungern så hade jag känningar av allt från kärlkramp och stroke till fotsvamp och öroninflammation.

Hälsovådlig sport.

 

Det som ändå har fångat mitt intresse mest under OS är alla ”forumexperter”

I Aftonbladets kommentarsfält skriver en 32-årig grillchips- och colasvullen lagerarbetare från Borås att ridning inte är sport, bara en mesig hobby (trots att hans enda egna erfarenheter av ämnet är lillasyrrans halvårsprenumeration på ”Min Häst” -93, samt en för femtio kronor spontantinköpt Harry Boy häromveckan ).

10 personer om året dör under fälttävlanstävlingar (heter det så?). Men det är ju lite mesigt. Fotboll är ju mycket tuffare. För ett par månader sedan så var faktiskt Cristiano Ronaldo tvungen att byta frisyr i halvtid eftersom vaxet var slut.

 

I fältet bredvid skriver en nyblonderad medelålders kvinna från ett hotellrum, där hon befinner sig på ”konferens” mitt under pågående semester, att Sverige bara tar medalj i ”överklassporter”. Det är pappa som betalat medaljen.

Jovisst, det kanske är ett överskott av ”von” och ”af” inom båt- och hästsport. Det hade liksom varit lite svårare för exempelvis Zlatan att bara ”segla lite” på gården innan middagen, eller för en sjukpensionerad ensamstående trebarnsmorsa att hålla häst i en tvårummare i Motala.

Förutsättningarna är olika, men även om pappa är rik, så har jag en svag känsla av att det ändå krävs lite träning.

Segling handlar om att styra båten efter hur vinden blåser. Och även om någon med åt helvete för mycket pengar säkert har försökt, så går det inte att muta naturen.

 

Och visst, det krävs olika mängd, och olika sorters, ansträngning.

Om vi jämför Håkan Dahlby - 46-årig skjutande småbarnsfar med något fler hakor än ögon, med Lisa Nordén – 28-årig triatlet utan ett gram fett på kroppen, så är det klart att vi ser skillnad i mängd mjölksyra och svett under både träning och tävling. Men den ene skulle inte ha en chans att göra vad den andre gör.

Och båda kom hem med ett OS-silver runt halsen.

 

Pröva på att sätta er på en häst (det är stora djur – otäcka med för den delen), låt den hoppa två meter upp i luften och försök sitta kvar.

Eller boka av Ålandskryssningen nästa helg, hyr istället en roddbåt och försök komma ikapp färjan – lyckas du ska jag låta dig gå helt jävla Mona Sahlin i taxfreeshopen, det lovar jag.

 

Eller för att sammanfatta till alla ”jag-är-bättre-än-alla-er-andra-på-sport-för-jag-har-sett-jättemycket-på-TV-och-jag-har-Henke-Larssons-autograf"-halvmänniskor där ute : (Ja, jag kanske också stämmer in i den mallen, men fokusera på det riktiga problemet här)

Den dagen ni använder träningsbyxor för andra anledningar än för att de har rejäl resår i midjan och gör det bättre än att vara näst bäst i världen på det ni håller på med, då ska jag lyssna på vad ni säger.


Vem kan segla förutan vin?

Så.

Förbannade två år gamla ”nya” sjöfyllerilag.

Tydligen har elva stycken mer eller mindre kända kändisar haft fest på en kobbe ute i Stockholms skärgård.

 Efter att ha tagit död på varsin flaska Bacardi och haft tequila-race ur äggkoppar fick de för sig att skriva en gemensam debattartikel om att promillegränsen för sjöfylleri (0,2) är åt helvete för låg. (Ingen kunde köra därifrån, de fick stå ut med varandra – klart de var förbannade).

 

Men jag håller med dem.

 

Man måste ju tycka synd om stackars imitatören Göran Gabrielsson som sitter och super i sin ensamhet på sin egen ö sjungandes ”15 gastar”.

Jag förstår hur hemskt det måste vara att inte kunna träffa sina vänner på en annan ö och dricka öl.

Tänk om han var tvungen att skaffa nya vänner som han kan umgås med nykter.

Vilket jobb.

 

Eller Bert-Åke Varg, för svenska folket mest känd som en sur fyllgubbe under däck på en finlandsfärja (vilket för ”vanliga” människor fungerar utmärkt om man vill supa på sjön) som fått ”nöjet att välja måltidsdryck till sjöss” förstört av terroristerna i den så militanta svenska regeringen.

Jag förstår Bert-Åkes dilemma.

Om det ändå hade funnits måltidsdrycker utan alkohol vore det väl en sak, men nu.

Horribelt av al-Reinfeldt.

 

Ulf Brunnberg har anammat kollegan Dynamit-Harrys välkända fras ”aldrig havet – ALDRIG HAVET” (men med ett par 7,2 Sofiero innanför den icke-existerande flytvästen så kan jag ro utan åror).

Och visst är det synd om Uffe som därför tvingats att sälja sin allra sista båt eftersom han inte vågar åka längre.

 

Linus Wahlgren (ett av de svenska barnen von Trapp) sammanfattade det hela med en lysande paradox: ”Lagen drabbar bara vanligt hederligt folk”.

Precis. En lag som man som laglydig tvingas bryta mot för att man vill vara vanlig.

Det är ju pest!

 

Till råga på allt har de jävla hippiesen i regeringen gjort ett tillägg till lagen, bara för att retas liksom.

Lagen gäller inte båtar under 10 meter, eller som går under 15 knop. Hur skulle det se ut? Åka i en båt som inte går fort. Då måste man ju operera dit några centimeter på könsorganet först.

Dels är det dyrt som fan, dels måste man åka till Japan.

Eller hemska tanke: Att behöva ro till grannön. Om ni bara visste vad rövsvett gör med pressveck på chinos!

 

Det är dessutom mycket lättare att ändra lagar, än könsroller och manschauvinistiska sjöbeteenden.

En Azimut-yacht kostar lika mycket som halva Afrikas BNP, så även om direktör von Leijonstijeert hinkat matsupar med kungen på midsommarafton så är det otänkbart att låta tanten ratta skutan hem.

Det handlar om ekonomi.

Och familjens framtid.

 

Så enkelt är det. Lagen är fel.

Det ska vara helt okej att klämma så många stark-Bertil när du kör båt att du hypotetiskt får för dig att springa in på Köpenhamns idrottspark under en fotbollsmatch och klappa till en tysk konsertpianist.

Så det är alltså en lagändring vi behöver.

Inte psykologer och antabus till vår okända kändiselit!


Hälsa är viktigt (därför säger jag alltid hej).

 

Jag har senaste tiden kommit underfund med att jag är ganska fysiskt osmidig.

Det beror alltså inte på, som jag tidigare trott, att jag är 182 centimeter lång - utan istället på att jag bara är en väldigt välkomponerad trerättersmeny ifrån tresiffrigt på vågen.

 

Då jag beklagade mig om detta för min fru föreslog hon att vi båda skulle äta nyttigare (av någon anledning tycker hon, det oskyldiga lilla livet, att hon också behöver gå ner i vikt, trots att hon bara väger marginellt mer än mitt normala veckointag av ost).

Men sagt och nästan gjort, allt vi behövde göra var ju att bestämma vilken av alla dessa du-kan-gå-ner-en-jävla-massa-kilon-och-bli-smal-som-ett-cykelstyre-eller-se-ut-som-en-förbannad-photoshoppad-Justin-Bieber-kopia-på-bara-en-vecka-dieter som man skulle välja.

 

Jag vill ju absolut inte käka pulversoppor eller leva på smulton och popcorn i flera månader.

Inte heller leva efter den tydligen så populära ”stenåldersdieten”. Även om det var så vår skapare (Gud, Lucifer, Buddha eller Carl Bildt – beroende på vad du har för religion) hade tänkt. Evolutionen har faktiskt gjort så att om jag vill ha mammutkött så behöver jag inte tälja ett spjut, jag går bara till affären och köper det. Filéat och klart!

Att sedan medellivslängden på den tiden bara var 33 år, gör ju att man som nyblivet trippeldecennium inte direkt går bananer över att få leva som då.

 

Till en början såg LCHF-dieten ut som ett väldigt seriöst alternativ. Jag menar: Engelsk frukost med äggröra och bacon. Kött och gräddsås till middag (potatisen har man ju ändå bara för att få upp all den goda såsen – jag kan använda sked istället). Detta kunde jag absolut stå ut med, till och med njuta av. Det var inte utan att jag kände det lite som att jag hade lurat av någon jag inte tycker om en massa pengar.

Sen kom det fram att någon (troligtvis en ond jävla hälsoguru - jag gissar på Anna Skipper) hade hällt massa kolhydrater i min öl utan att jag sett det – så den dieten gick också bort.

 

Efter att ha kategoriserat och vägt för- och nackdelar om alla olika kostråd, så kom vi fram till att det bästa var nog att bara äta lite mindre och istället röra sig lite mer.

Trots allt beror kanske inte min oförmåga till att smidigt kunna spontanhjula i vardagsrummet så mycket på att jag tycker om mat, så mycket som den beror på att jag inte alls tycker om att bli svettig.

 

Så av gränslös kärlek, och för att hjälpa till, så lade min kära lagvigda embargo på min bilnyckel.

-          Cykla till jobbet, ta med dig salladsmatlåda och bli som folk.

 

Ännu så länge känns det inte som en njutbar kompromiss (med kompromiss menar jag såklart att min fru var fullständigt överens med sig själv om att jag skulle bruka velociped).

När jag nu kommer hem efter utförd arbetsdag och efter tur-och-retur-cykling så behöver jag inte vätskepåfyllning och en dusch lika mycket som jag behöver hjärt-lung-räddning och nya organ .

Att jag sedan känner mig som Tony Irving på hemväg efter en glidmedelsfri Let’s Dance-efterfest på grund av smärtan i aktern gör ju inte direkt saken bättre.

Men förhoppningsvis ska jag också komma på vad det där "nyttig" innebär.

 

Jag vet inte om jag gled ifrån ämnet här.

Jag vet inte ens om jag hade något ämne.

Ska jag vara ärlig så vetefan vad jag ville ha sagt med detta blogginlägg.


It's a bad(hus) world

Då jag i ett svagt, kanske till och med värnlöst, tillstånd givit Medley tillåtelse att ta ett antal av mina surt förvärvade silverpenningar direkt från kontot varje månad, så tänkte jag att det kanske vore på sin plats att gå till gymmet, samt att simma lite (av snålhet alltså, av ingen annan anledning).

 

Man kan säga att det finns ett antal, vi kan kalla dem speciella, personer på ett sådant ställe, i sådana situationer, som kanske inte riktigt hör dit.

 

Till och börja med den där snubben, som liksom vill verka världsvan på gymmet – som vill framstå som att han bor där – och därför självsäkert går mot en av maskinerna utan att vika ner blicken, till synes rutinerat gör alla inställningar, bara för att någon minut senare ha trasslat in i sig i handtag och säten i positioner som inte borde vara möjliga utan att åtminstone orsaka tre allvarliga benbrott.

 

Eller familjefadern i gula träningsskor, ändå kanske med ett ganska jag-kan-teknik-utseende, som slår sig ner på träningscykeln och trampar med en intensitet som hade räckt för att stänga Barsebäck i ett halvår, samt trycker på alla knappar på måfå, lite som en epileptisk Robert Wells, för att få igång räkneverket – för att stunden efter förstå att den var ur funktion.

 

Efter mitt gympass, och efter att ha bevittnat detta, förflyttade jag min blekfeta lekamen till simhallen.

 

Det första jag får uppleva där är en man, troligtvis med jobb och bil och sådant där vuxet, som med nervositet doppar tårna ifrån kanten och sedan, via stegen, sakta smyger ner i bassängen medans hans badbyxor (som säkert såg jättebra ut år 2000) fylls med luft så att det ser ut som att han har en jättepung – allt detta medan en kille, troligtvis inte ens född år 2000, tar sats och flyger som en serpentin genom luften för att elegant klyva vattenytan med ett 10-poängsdyk.

Denne man, som tillsynes verkar frisk och kry, nyrakad och fri från könssjukdomar, sätter sen igång att simma med en teknik som inte liknar Therese Alshammar så mycket som den liknar ett kritiskt drunkningstillbud.

På andra varvet blir han varvad av Dagmar, 89 år - med badmössa, på bana 4.

 

I duschen efteråt så möts min hornhinna av den klassiska svenske kverulanten.

Man ser på honom hur irriterad han är på ungdomarna som inte bara duschar med badbyxorna på utan att de även har även kalsonger under desamma. (Så i teknisk och juridisk mening var kanske inte byxorna på då de satt närmre knäna.)

Han är dessutom irriterad på att den där värdelösa moussetvålen som finns i behållarna inte går att tvätta sig med – tillråga på allt så är den slut också!

Men han säger inget. Jantelagen framför allt!

 

När jag passerar ut genom dörrarna efter utförda aktiviteter så skulle man kunna tro att jag vore road av mitt besök och att jag lämnade lokalerna med ett, möjligtvis lite hånfullt, leende.

Det kunde mycket väl ha varit så, om inte alla dessa män var jag.


I can feel it, coming in the air tonight!

I och med att jag befinner mig i sådan lycka och glädje, nyligen hemkommen efter ett underbart bröllop och en lika underbar bröllopsfest, där jag dessutom förlorade toastmasteroskulden, så tar jag mig friheten att publicera talet som jag höll till brudgummen - med reservation för att jag missat några av live-korrigeringarna.

(Även om ni som var med inte tror det, så hade jag faktiskt ett manus - och jag hade övat innat)

Här kommer det:

 

Jadu Mats: 17 år har det gått, sen vi gick in i det där klassrummet på Djäkneparksskolan som två nervösa tonåringar utan tillstymmelse till skäggväxt, till att vi idag står här på din bröllopsdag...som två nervösa trettioåringar...utan tillstymmelse till skäggväxt.

Men vi har ändå varit med om en hel del under de här åren.

 

Som, ett tag åkte vi en hel del bil. Eller vi åkte ju inte så mycket.

Oftast parkerade vi bara någonstans och satt och pratade.

Det var vår lilla fristad från föräldrar och syskon och allt annat otäckt man tvingades umgås med när man fortfarande bodde hemma.

Så vi pratade om allt.

Engelsk fotboll, ost och livet i allmänhet. Hur det var och hur det skulle bli.

 

Och det var du som sade det Mats: Att bli äldre är oundvikligt, men att bli vuxen är frivilligt.

Och även om jag kommit underfund med att vi aldrig kommer bli helt vuxna du och jag så…

Det här är ganska vuxet va?

Du är nära nu.

Fru och barn, villa och….Skoda.

 

Men mycket är ju likadant som vuxen. Samma symptom, men andra orsaker.

Du vaknar ju fortfarande klockan 4 på lördagsmorgonen med torr strupe och ögon dimmiga som Englands sydkust i oktober, men inte längre för att du ”bara ville vila lite” i en buske. I spöregn. Efter en trevlig krogkväll med kanske, eller kanske inte, alldeles för mycket maltdryck, utan nu för att Albin för tredje gången under natten vill, med kärlek, överlämna en sån smaskig  pampers-present, eller se på ett avsnitt av Händige Manny.

Jag vet i alla fall vad jag tycker är mest värt.

 

Mitt främsta minne från bilen var ändå när du pratade om den där tjejen du träffat.

Det sägs ju att killar inte pratar känslor.

Det är lögn.

Det var många ord om kärlek där.

Varje gång du fick ett sms från henne var du inte kontaktbar på flera minuter. Jag vet inte hur många gånger du läste varje meddelande. (Jag fick ju aldrig se vad det stod, jag fick bara se ditt fåniga leende)

Och oron, att du tyckte och trodde att hon nog egentligen var alldeles för bra, och alldeles för snygg för dig (vilket givetvis var helt sant, men det ska jag inte nämna här).

 

Hon är här idag förresten. Hon har visserligen bytt namn precis, och är - om möjligt - ännu snyggare, men jag tror att du känner igen henne ändå. (Hon sitter bredvid dig).

 

Om ni ursäktar en klyscha: Det är en underbar resa som ni två har gjort fram hit och jag är uppriktigt glad och stolt att jag fått följa med bredvid.

Eller inte så mycket bredvid kanske – mer lite bakom.

Jag känner, och tänker, mig själv lite mer som Dustin Hoffman följde efter Tom Cruise i filmen Rain Man,

Men fortfarande lika stolt.

Jag var där den där kvällen, den magiska luciavakan, för tolv år sedan.

Jag är här ikväll.

Och jag är rädd för att oavsett vad ni hittar på, eller vart ni tar vägen, så kommer ni att få stå ut att ha mig med. Om än ett par steg bakom.

Om inte annat för att stötta om det börjar blåsa.

Då ska ni veta att jag är tung och står stabilt!

 

Jag skulle vilja prata så mycket mer, om vad vi gjort och hur mycket ni betyder för mig, men då kommer min toastmasterkollega Jenny att gå helt Hakuna Matata på mig för att jag inte följer tidsschemat.

Så...

Med det sagt tycker jag att vi åter höjer våra glas i en skål.

För min bäste vän – och hans underbara brud!

Skål!


En kväll i juni, när sommaren inte är som bäst.

Blev lite oväntat, eller inte så lite – väldigt mycket oväntat, väckt av polisen inatt vid kvart i två.

De undrade om jag var ägare till bilen som stod parkerad på gatan nedanför. Vilket jag var.

 

Jag är den förste att uppskatta ett eller två, kanske fler, glas malt- och/eller druvdryck en kväll i juni. Det är ju då sommaren är som bäst, man måste lita på Lasse Berghagen liksom.

Dessutom är det ju midsommar, denna härliga tradition där det dessutom förekommer kryddad destillerad vätska till fet fisk, syrad grädde och ogräs. Att bieffekten blir att på fyra fötter behöva vomera bakom blomsterklädd stång, som kanske eller kanske inte är en hednisk fallossymbol, hör bara till.

Så ska det vara.

Dessutom är ju midsommar kul för barnen.

Min snart sjuåriga dotter älskar midsommar. Hon är just nu hemma hos mormor och morfar på landet för att förbereda. Stång ska tillverkas, kransar ska bindas, saft ska saftas, jordgubbar ska snoppas, morfar ska dansövas.

Hon verkligen älskar det. Och ser verkligen fram emot när resten av familjen ska komma, så hon kan visa vad som gjorts.

Och hon ska få lära sin lillebror att fira midsommar, för första gången på riktigt.

Han som älskar att dansa, som sätter igång en speldosa och går fullständigt Anton Hysén i hela lägenheten.

Det är en skön bild. Som förälder så blir man sådär underligt varm i bröstet, som om man spillt en cappuccino innanför kragen – fast på ett behagligt vis – när barnen leker tillsammans, skrattar och uppskattar varandras närvaro.

 

Tanken var att hela familjen skulle fira midsommar tillsammans på landet, på det där viset som bara finns i filmer.

Alla klyshor skulle med.

 

Men efter att någon eller några förbannade jävla flottsäckar, på hemväg eller bortväg, efter en kväll hos Bacchus och Dionysos, fick för sig att en rolig grej kanske kan vara att leka grottmänniska och slå in lite bilrutor – eftersom det smäller så skönt och billarm låter så mysigt – så kommer den filmen med stor sannolikhet inte att bli verklighet.

Det är nämligen inte så lätt att bara sådär få en bil lagad på midsommarafton.

 

Dottern kommer så gott det går att få fira midsommar utan resten av sin familj. Utan att kunna visa upp allt hon gjort.

Resten av familjen kommer att få försöka tejpa ihop en bil, istället för att fira midsommar.

 

Så jag hoppas att ölen var god, samt att det kommer vara värt bakfyllan imorgon.


Min mamma jobbar inte här, så städa upp efter mig.

Imorgon är en annan dag. Men idag är än så länge idag.

En dag jag tillägnar min frus svärmor.

 

Hon som för några veckor och trettio år sedan välkomnade mig till denna, i flera fall elaka och cyniska, men för det mesta underbara värld.

Som offrade sig själv och sitt eget välbefinnande för att se till att jag hade det bra.

Som uppfostrade mig till att bli den jag blev.

För det kan jag inte tacka tillräckligt.

 

Hon som gjorde mig till en välkammad och lydig mänsklig varelse som stod still när hon sa åt mig att stå still. (Även om hon sedan glömde att hon ställt mig där - så stod jag kvar).

Hon som läste Nils Karlsson Pyssling för mig den gången när jag klämde fingret i källardörren.

Hon som i timmar sjöng om Trollmor, Kungens lilla Piga och Lilla trollet Klumpa Dumpa för att få mig att somna, trots att hon helst av allt själv bara ville sova – På samma sätt som hon nu gör det för sina barnbarn.

 

Hon som natten före varje födelsedag pyntade mitt rum och hängde upp den  hemgjorda banderollen med mitt namn och min ålder.

 

Hon som skjutsade och hämtade och lämnade mig både här och där och någon annanstans (faktiskt så sent som i tisdags kväll efter jobbet).

 

Hon som alltid funnits där och som alltid ställt upp. På alla sätt. I alla lägen.

 

Hon som med ett obeskrivligt lugn satt och tittade på när jag, hennes 16-årige son, likt en Loreensk bakgrundsdansare, försökte slingra mig ur det faktum att en snusdosa upphittats i min ägo.

 

Hon som agerade med sämre telefondisciplin än en försäljare av unika rakblad eller kalsonger genom att ringa Vägverket tjugotvå gånger i timmen under flera dagars tid för att tillslut fixa en uppkörningstid till mig, en dryg månad innan vad som ursprungligen beslutats.

 

Hon som motsatte sig min enda önskan att slippa vakna och gå till skolan dagen efter en trevlig kväll under ”nollningsveckan”, innehållande alldeles för stora mängder maltdryck och alldeles för små mängder sömn. Istället, utan en tanke på att hon bara genom att vara i samma rum som mig riskerade att få börja gå på Antabus, lyfte hon mig i kragen, slängde in mig i bakluckan och dumpade mig i en skolbänk. (Jag har själv inga minnen av detta, då jag vaknade först dagen därpå, men så har det berättats för mig).

 

Den sommaren, när jag misslyckades med att visa gotlänningar hur man förtär alkohol genom att dricka 40-procentigt skogsvatten ur dricksglas, var det hennes namn jag ropade strax innan jag somnade på Visby havsbad.

 

Hon som fått mig att ta ansvar för mitt liv och mina handlingar genom att låta mig ”lära genom att göra misstag”.

 

Hon som gav mig mitt första jobb. På sin egen arbetsplats. (Vilket gav mig en oslagbar trumf i lunchrummets anslag ”Din mamma jobbar inte här, så städa upp efter dig”. Hon var tvungen att städa.)

 

Vi har kanske inte alltid varit överens. Det ligger liksom i naturens gång.

Den femåriga mig tyckte säkert ”dumma dig” tusen gånger.

Hon har säkert tusen gången tyckt att jag varit hopplös. Slarvig, lat och skyldig till minst fem andra dödssynder.

Men det hör till. Och det fanns en mening.

 

Jag är väldigt nöjd med mitt liv idag. (Även om jag inte helt följde den ursprungliga planen att bo i England och tjäna en sjuksköterskemånadslön om dagen på att sparka boll).

Jag är gift, har två underbara barn och ett jobb jag mer än trivs med.

Visst, jag kanske har skapat det själv.

Men jag hade aldrig kunnat skapa det själv utan att vara den jag är.

Och det är hon som gjort mig sådan!

 

Jag älskar dig mamma!


What's the game of the name?

Namn är viktigt.

Det är ju typ lite identitet liksom.

Det sägs att småbarnsåren är de åren då flest skilsmässor inträffar. Jag är inte förvånad över om det är namndiskussionen som framkallar en sådan irritation att en fortsatt relation blir ohållbar.

(Jag och min fru hade inga sådana problem. Hon kom överens direkt - sen berättade hon för mig.)

Det är givetvis viktigt att barnet får rätt namn. Ingen vill ju att ungen ska få stryk i skolan för att han eller hon (nej – jag är fanatisk hen-motståndare) har fel namn.

Exempelvis är det väldigt få pojkar födda efter 1940-talet som heter Adolf. Av någon anledning.

 

Något som är än mer viktigt är tydligen namnteckningen.

Min fru fick idag ett brev från byråkratins diktatoriska härskarsamfund. Försäkringskassan.

Hon hade missat att skriva sin namnteckning på ett av pappren som skickats in för att därpå kunna få lagstadgad ersättning.

För att minska arbetsbördan hos nämnd myndighet, samt hos, det numera inte så kungliga, postverket använde hon det i sammanhanget alldeles för moderna redskapet telefon.

Hon ringde upp och förklarade slarvfelet att hon missat namnteckningen, men att hon var hon och ingen annan, samt att hon muntligt, på heder och samvete (som visserligen kanske inte betyder så förbannat mycket i dagsläget), intygade att det som skrivits var sant.

Det hjälpte inte. Det skulle skrivas och postas.

 

Vi lever i ett IT-samhälle. Med e-legitimationer och smartphones. Med självparkerande bilar och chip på betalkort. Med flygplatsscannrar som avslöjar allt ifrån gårdagens lunch till intimfrisyrer.

I det samhället är alltså denna krumelur bland det viktigaste vi har.

 

Skulle denna korrekta tjänsteman, som hävdade att en muntlig överrenskommelse inte var tillräcklig, reagera på om frun istället gick ut med sitt formulär i parken och bad ingenjör Karlsson släppa flaskan med skogsvatten för att rita en sinuskurva på raden för namnteckning?

Knappast väl?

 

Jag vet ju hur min egen namnteckning ser ut. Har man tur kan man urskilja ett A i efternamnet, i övrigt ser den ut ungefär som om min 1½-årige son hittat en ballograf och gått helt jävla carpe diem på vardagsrumstapeten.

 

Jag säger inte att försäkringskassan gör fel. Regler är regler är regler och ett fel är ett fel är ett fel. Även om reglerna då tillsynes kanske också är fel.

 

Och visst, det kanske är så att väldigt många fuskar med bidrag och ersättning. Att man får ersättning för att vara hemma med sjukt barn fast barnet är friskt, eller att barnet är sjukt fast man inte är hemma (man måste ju få ha ett liv fast man har barn liksom), men någon form av modernare identifieringssätt bör kunna implementeras.

Jag menar, människan har ju uppfunnit hjulet, rymdraketen och salamiost på tub (ja, jag vet, det bästa av två världar i samma förpackning), så det känns inte omöjligt.

 

Men tillsvidare så får jag väl fortsätta att skriva under.


En sjuk värld

Ibland (läs: väldigt ofta) får jag och min fru för oss att det är dags att vara nyttiga. Äta bättre, röra oss mer, sova ordentligt, bla, bla, bla. (Egentligen är det mest min fru som får för sig att jag behöver vara nyttig, men ur jämställdhetssynpunkt så låter det bättre med ”vi”.)

Under ett av dessa anti-synd-projekt, nämligen grönsakshackning, fick mitt undermedvetna för sig att en snabbare och smidigare väg till viktnedgång kanske kunde vara att avlägsna vissa ej nödvändiga kroppsdelar, varpå kniven sökte sig till, och in i, långfingertoppen.

Läkarbesök beslöts.

Dels sved det efter några sekunder rätt rejält, eftersom jag höll på att hacka chili och glömde skölja av kniven innan jag skar i kroppen, dels så såg köket ut som vore det stortorget i Stockholm under början av november år 1520. (Om ni inte vet vad som hände då, eller inte kan läsa ut det av sammanhanget – googla det.)

Väl på plats på sjukhuset fick jag komma in direkt, jag följde efter en annan patient som skadat handen.

Kanske trodde personalen att jag också skadat mig så mycket.

Nu hade jag ju inte det.

Den vänliga sjuksköterskan tittade lite, satte på ett litet bandage och ett plåster på mitt finger, sade ”Nu har jag lagat dig” och skickade tillbaka mig till receptionen för att betala materialkostnaden på 100:-.

9 minuter mellan in- och utskrivning.

Just då förstod jag inte varför det klagas på sjukvården.

Det skulle ändra sig.

 

Vår dotter har under hela sig uppväxt haft luftrörsproblem. Någon hostig, astmatisk variant som ingen riktigt kan sätta fingret på. Dock brukar det hjälpa rätt bra med att hon får komma in till en sjukvårdsinrättning och inhalera lite koksaltlösning eller vad det nu är i de där tuberna.

Så när hon vid förkylningssymptom började få känningar ringde jag till sjukvårdsupplysningen ”1177”.

I grunden är det en väldigt bra tanke och tjänst som tillhandahålls, men som den språkpolis jag är så börjar irritationen att stiga när en inspelad, metallisk röst först talar om för mig att jag har plats 7 i kön, varpå med jämna mellanrum tala om för mig att jag ”behåller min plats i kön”.

Jag vill inte behålla min plats i kön! Jag vill framåt i kön! Annars kommer jag aldrig fram!

Tillslut svarade en trött kvinnlig röst (som jag gissar tillhörde ett 51-årigt treje-gången-gillt-äktenskap med rester av fredagens OLW och rödvin i mungiporna).

Sjuksköterska: (Med samma besvikna tonläge som när man hällt upp mjölk i glaset och inser att Oboy’en är slut) Sjukvårdsrådgivningen, du talar med xx xx, sjuksköterska. Vad kan jag hjälpa till med?

Jag: Jo, jag ringer angående min dotter. Hon har luftrörsproblem och skulle behöva komma och få en inhalation. Det brukar hjälpa bra när hon får sina problem.

Sjuksköterska: Mmh. Men jag tror inte att vi har några akuttider idag. Det är väldigt mycket barn sjuka.

Jag: Okej, men min dotter är också sjuk. Hon får bara dessa besvär när hon är sjuk.

Sjuksköterska: (Suckar, eller möjligtvis andnöd – svårt att avgöra) Ja, jag får väl ringa till barnjouren då och seom de har någon tid. Har ni förresten gett henne vätska att dricka?

Jag: (Behärskar mig själv från att yppa kommentaren: ”Ja, vad annat än vätska kan man dricka?”) Jadå.

Sjuksköterska: Andas hon?

Jag: (Med uppgivenheten av en snart 30-årig, lite för rundlagd, småbarnsfar som suttit en halvtimme i telefonkö och varje minut fått höra ”Du vet väl om att på 1177.se finns råd och fakta om sjukdomar, skador och besvär”, som om jag inte förstod det första gången) Givetvis andas hon.

Sjuksköterska: (Suckar, nu med ett djup som skulle få Marianergraven att uppsöka psykolog för mindervärdeskomplex) Ja, jag ringer väl och pratar med dem. Häng kvar i telefonen.

Jag: (Med ett desperat försök att lätta upp stämningen) Jadå, jag hänger mig.

(Två minuters tystnad)

Sjuksköterska: Som jag trodde, det finns ingen tid. Ni får ringa vårdcentralen imorgon. Lägg huvudet högt och ge mer vätska att dricka. Får hon problem att andas, så ring igen.

(Här framgår det inte om jag fått behålla min plats i kön, eller om jag då ska ringa efter en ambulans istället).

Jag: (Med återhållsam aggressivitet) Tack då. Hej.

Sjuksköterska: (Tystnad) *Klick*

 

Dottern mår i alla fall bra idag. Hon andas. Hela tiden faktiskt.

 

Den siste medlemmen ur familjen som haft kontakt med sjukvården är sonen.

Jag var med honom på vårdcentralen för efterkontroll, då han varit magsjuk och haft både ögon- och öroninflammation på samma gång och därför behövt inta en mindre insjö av penicillin.

Nu gjorde väl kanske inte sjukvården i detta fall något direkt misstag, förutom att lägga väldigt autentiska plastfrukter i väntrummets leksakslåda (av bitmärkena att döma var vår son inte den första som lurats av den falska läckerheten).

Speciellt var det ett litet plastäpple som föll honom i smaken och som han valde att bära med sig när vi förflyttade oss till läkarens väntrum.

I samma väntrum satt en kvinna, gissningsvis några år äldre än mig. Hon ville säkert vara snäll och började prata, i riktning till min son:

”Oj vilket fint äppel du har. Tycker du om äppel? Jag tycker äppel är jättegott!”

I precis det läget började min språkpolisära nerv att vibrera och jag kände mig väldigt besviken på att vara så väluppfostrad att jag ändå satt kvar på min stol, teg och led.

Var gärna gullig mot min son. Prata om vad ni vill. Men för fan se till att prata korrekt. Lär honom inte dumheter.

Frukten heter äpple.

Jag vet inte vad denna kvinna sökte för på vårdcentralen, men vad det än var, så tycker jag inte att man ska utesluta tortyr som behandlingsmetod innan man testat ordentligt.

 


Du ligger här bredvid, och jag känner hur du andas

Så, Björn Ranelid gick till final i Melodifestivalen säger ni?

Jag märker en mer än mild frustration över detta i tidningar och på diverse sociala mötesplatser på internet.

Dock har jag svårt att känna ilska över att svenska folket, i den sanna demokratiska anda vi så stolt försöker efterleva i vårt land, röstat fram en i sångtävling skånskpratande brun-utan-sol-narkoman (med en knapp för mycket uppknäppt i skjortan) till final i en tävling där Tomas Di Leva faktiskt, på grund av övriga inkvoterade tävlande, framstår som seriös och normal.

Så lugna ner er. Ta två valium och en kisspaus. Det finns värre saker.

 

Grekland sitter så djupt i skiten att det inte ens skulle hjälpa om Lyxfällan åkte dit med sin budgettavla och föreslog att de skulle sälja ut Kreta och Olympia på torg-loppis.

I Malmö springer några galningar och skjuter ihjäl folk i C-dur, bara för att…ja, varför då?

En annan snubbe som troligtvis käkat några champinjoner för mycket med utgånget bäst-före-datum ville ha vårdnaden om sina barn efter en skilsmässa. Därför högg han ner ex-frun på öppen gata, framför ögonen på nyss nämnda barn.

 

Just det med familj och barn berör mig extra mycket.

Ända sedan jag blev pappa.

Och ända sedan jag inte blev det.

Som några av er vet, så fick vi ett glädjande plustecken på en plastpinne senhösten för drygt två år sedan. Dottern skulle få ett syskon och ”Svensson”-familjen skulle bli komplett.

Dagarna innan jul fick vi beskedet: Ultraljudet visade inte några hjärtljud.

Någon vi längtat efter, och sett fram emot att träffa, fanns inte mer.

Jag har aldrig fått en dolk i hjärtat, men jag kan gissa att det kan kännas ungefär som jag kände då.

I de fysiska sviterna av det inträffade var det bara ambulanspersonal, med en enorm yrkesskicklighet, som gjorde att min fru inte försvann på samma eviga resa.

Det var tomhet, sorg och ilska.

Storasyster, då 4 år, som kanske inte förstod – eller så gjorde hon det, ritade massa teckningar som bebisen kunde få när den kom till himlen, så han eller hon skulle komma ihåg oss.

Sen kröp hon upp i mitt knä för att trösta och sa ”pappa, du behöver inte gråta – det kommer bli bra”, samtidigt som hon torkade bort en av alla de tårar som inte kunde sluta rinna.

Hur mycket jag än tycker om ord, så finns det inte tillräckligt många för att beskriva hur mycket jag älskar henne.

Och hon hade ju rätt.

 

I oktober året efter föddes hennes lillebror.

Och det är ju fan vad jag älskar honom också.

Glädjen i hans ögon när idol-syrran vill leka med honom, eller när han fått tag i hennes rosa-glittriga handväska och därför slänger både klossar och leksaksbilar i blöjhinken, får min själ att spontant dansa riverdance och sjunga Fritjof och Carmencita.

 

Det går, som sagt, inte att beskriva den enorma kärlek jag har till min familj. Min fru. Min dotter. Min son. Men skulle jag försöka, kan jag tänka mig att det känns i kroppen ungefär som det skulle kännas om jag vore en flaska Pommac en 30-gradig sommardag, i en bil utan luftkonditionering efter tre och en halv mil på en ojämn skogsväg utan stötdämpare.

 

Jag vet att det finns personer som tycker att jag skämmer bort min familj.

De har helt rätt, och jag förstår inte vad som skulle vara negativt med det.

Har jag inte sagt att jag älskar dem?

Utan min fru vore jag ingenting (förutom barnlös och troligtvis förmögen) och jag kan bara hoppas och be för att hon aldrig kommer skälla på någon annan man för att han inte slängt strumporna i tvättkorgen så som hon skäller på mig.

En av de underbaraste sakerna i världen är att, en natt när familjen sover, gå från rum till rum och bara höra dem andas.

Vi tar det för givet, men för många, alldeles för många, är det inte självklart.

Att de andas. Att de lever. Att de finns hos mig.

 

Så det är därför, när jag ser en bild, eller läser en artikel, om barn som blir illa behandlade, är sjuka eller skadade, som mitt annars ganska stabila pokerface faller samman.

Återigen går tårarna inte att hålla igen.

Och det är, trots tragiken i historien, en förbannat häftig och skön känsla.

 

Och det är därför som jag ger blanka fan i vad Björn Ranelid håller på med.


I like to move it move it.

Hjälpte min svåger att flytta i helgen. Det var trevligt.

Eller trevligt och trevligt. Jag har gängat hans syrra och han är starkare än mig (vilket i sig kanske inte är någon bedrift, men i alla fall) så jag måste helt enkelt hålla mig väl med honom.

Dessutom, med tanke på hur många gånger vi flyttat de senaste åren, kan jag tänka mig att jag är skyldig alla jag känner ett antal lyft.

 

Hur som helst. Det första som hände när jag hämtat upp honom (samt lämnat av familjen – de ville vara med och titta på när vi andra bar möbler) var att jag mötte en granne med, hur ska vi säga, koll på läget. Åtminstone enligt henne själv.

Jag hade ju nämligen parkerat på gården. Utan att pågående i- eller urlastning skett.

Givetvis påpekade jag att jag höll på att lasta svågern och att han var väldigt otymplig och att jag därför behövde ställa mig på gården, men det gick inte för sig se. Ställer man bilen som jag gjorde kommer tydligen denne granne inte in med sin bil på sin hyrda parkeringsplats.

Nu vet jag inte, den väldigt sympatiska och diskussionsvilliga grannen kanske inte hade ratt på sin bil. Då förstår jag problemet. Och ber om ursäkt.

I annat fall råder jag dig (om du skulle råka läsa den här bloggen någon gång) till att aldrig besöka en varuhusparkering, eller ett parkeringshus, vid tider då fler än två bilar uppehåller sig där. Du kommer nämligen aldrig att komma hem då.

 

Just det. Det skulle handla om flytt. Glömde det.

Jag gjorde vissa reflektioner under dagen.

Den första är att det borde vara förbjudet att bo på andra våningen i hus utan hiss och flytta till tredje våningen i ett annat hus utan hiss. Inte för att jag är lat, utan för att...eller vem fan ljuger jag för? För att jag är lat. Och för att det är jobbigt att bära långa, tunga möbler i smala, branta trappor.

Man kan säga att jag dagen efter var väldigt väl medveten om mina benhinnor.

 

Det andra härrör till ovan nämnda långa, tunga möbler.

Ingvar Kamprad må vara gammal nazist och snål som fan och skattesmitare och allt annat ni hört.

Men IKEA är jättebra.

De säljer möbler som består av spånskivor och fanér. Snyggt och billigt.

Till skillnad från svintung matsalsgrupp i solid ek som måste slipas och oljas varje år, eller svindyrt skrivbord i mahogny, stort som ett fotbollsmål, för att lättare bidra till kotförskjutning hos hjälpsamma släktingar och vänner.

 

Den tredje, och sista, reflektionen kommer från den grekiska restaurangen dit vi begav oss för att inte äta den obligatoriska flyttpizzan, utan för att äta lite mer belevat. I mitt fall scampi.

Ja. Jag äter det, även om det klassas som miljöförstöring och jag kommer att få elda ikapp med Lucifer vad det lider. Det är gott.

Men varför måste stärtfenan alltid sitta kvar på räkan? Den är redan död och friterad, så det kan inte vara av sympatiskäl.

För dekoration och för att det är snyggt säger ni? Jodå. Kanske det. Men det vägs upp av det faktum att jag måste sitta på krogen och äta med händerna.

Det är varken dekorativt eller snyggt.

 

Förresten. På tal om punkt två.

Häromdagen köpte jag en bokhylla.

Den vägde 60 kilo.

Jag fick hjälp av min gode vän M att bära den uppför trapporna.

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0