Vi kan ro utan åror

Det är idag exakt 18 år och 18 dagar sedan jag träffade dig för första gången.
Du skjutsade Natalie till hennes och min första dejt.
När jag tänker på det så är det tillfället så symboliskt för dig och Natalie, du har alltid varit hennes kompass, den som alltid lett henne i rätt riktning när hon varit vilsen och inte vetat vart hon ska.
Stabiliteten. Tryggheten.
Hennes konstant i en värld av alldeles för många variabler.
(Ja, jag förstår att det kan framstå som hybris att benämna mig själv som att vara rätt riktning, men eftersom hon själv sagt det så måste jag tro det.)
Du har under dessa 18 år även blivit samma trygghet för hela vår familj, för mig och barnen.
Det är du som har bättre koll på våra födelsedagar och bröllopsdagar än vad vi själva har - och det är du som aldrig missat att fira en sådan.
Det är du som varit katalysatorn i att få våra renoveringar att gå framåt.
Det är du som alltid ställt upp och hjälpt till på alla sätt, med verktyg, med handkraft, med tips och råd. Alltid med glädje, alltid utan klagan. Ofta med något gott att äta och dricka.
Att hjälpa människor. Det är det du gör.

Det är så självklart att du och Andreas är en del av vårat liv.
Nyår, påsk, midsommar. En tisdag i februari.
Vedtunnan på senhösten som blivit tradition.
När det är nåt speciellt så är ni där.
Det är alltid dig som Natalie ringer först för att berätta saker, hur stort eller litet det än är.
Vår familj består inte bara av fyra personer.
Blod är inte tjockare än vatten.

Igår gjorde du som du alltid gör när någon behöver hjälp.
Du åkte dit.
Du fällde ner skyddet på din lastbil och ställde dig ivägen.
Ditt jobb var att skydda andra.

Igår var det ingen som skyddade dig.

Den paniken som uppstod när jag först läste om vad som hänt. Den paniken som uppstod när polisen vi pratade med bekräftade det ofattbara.
För det är ofattbart.
Det är inte greppbart. Det är inte verkligt.
Du måste finnas.

Jag vet inte om du någonsin förstått att du är lika viktig som luft och vatten för så många människor.
Vi vet liksom inte hur man lever utan dig.
Hur man lever utan luft.

Jag är inte hälften en så bra människa som du, det vet alla som känner oss.
Jag lovar dock att jag ska göra mitt bästa för att på något sätt försöka vara stark och behålla den kompassriktning du pekat ut.
För du har alltid pekat ut rätt väg.

Sov gott Anna.
Vi älskar dig.
Vi saknar dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0