Hej morfar

Tänkte bara skriva ett litet brev.

En dag som denna kommer många minnen fram.

Tyvärr så rinner ögonen lite för mycket, så det blir lite svårt att skriva.

Jag hoppas du förstår.

 

Jag vet inte hur det är för dig, men för mig betyder en komplimang, även en liten sådan, ibland lite mer.

I höstas, när jag hämtade möblerna som jag fått av er, eftersom ni skulle sälja sommarstället och hade inte plats, fick jag en sådan, som jag tror komma sitta kvar och värma hjärtat i lång tid framöver.

 

Jag är jätteglad för möblerna förresten. Dels all barndomsnostalgi (alla gånger jag somnat i den träsoffan). Dels passar de, i mina i och för sig kanske tveksamma inredningsögon, jättebra in i vårt hus.

När jag utan större problem, trots att det var trångt och i lutning, backade in släpet på tomten så kom du fram till mig och sa ”riktigt bra backat”.

Jag är liksom inte särskilt manlig, förutom till kön och ålder och har inte så mycket att hävda mig med i de sammanhangen.

Jag kan inte bygga ett garage som du. Jag kan inte byta avgassystem. Jag kan inte gräva ett potatisland, eller sätta upp en spaljé.

Men jag kan backa med släp.

Det lärde du mig.

Därför kändes den komplimangen extra mycket.

 

Och när jag växte upp så fanns inte Google. Det fanns uppslagsverk. Hur många gånger har jag (och övrig släkt) blivit överbevisad av dig genom att du gått och slagit i Bonniers lexikon och triumferande visat upp stycket där det tydligt stått att du hade rätt.

Eller de gångerna du bara behövde veta något.

För vet man inte något så tar man reda på det. Det har du också lärt mig.

 

Innan jag skulle flytta hemifrån så samlade jag, eller okej - det var mamma som gjorde, ihop ett uppslagsverk genom att köpa dessa som bilagor till Expressen.

Jag använde dem ganska länge, även sedan det faktiskt gick att googla.

 

Tänker på hur du fick mig intresserad av längdåkning.

Hur du åkte upp spår genom skogen så att jag hjälpligt kunde hänga med ut på skidtur. (Men backen med massa träd var otäck!)

Alla timmar vi satt och tittade på femmilen på TV och du antecknade alla mellantider i den svarta anteckningsboken med röda hörn.

Nuförtiden är det masstart i femmil. Jag tycker lika illa om det som du.

 

Jag kanske inte har uttryckt det så många gånger, men under min uppväxt ville jag bli som du.

Åka Vasaloppet. Kunna bygga hus. Hoppa höjdhopp. Backa med släp.

Äta varm mat till frukost. Skära köttet med gaffel. Dricka lättmjölk till allt. Bara ha senap på korven.

 

Utifrån ovanstående och utifrån gener är jag 25% du.

Jag vill att du ska veta hur förbannat stolt jag är över det.

 

Det finns så många minnen. Hur vi fiskade i Lillsjön, hur du hjälpt till med takstegar och sandlådor, tisdagskvällarna med fotboll. Frågesporter och födelsedagar.

Jag kommer alltid ha med mig dem!

Och får min dotter några barn, så lovar jag att göra allt jag kan för att vara en lika bra morfar som du har varit.

 

I lördags träffade jag dig för sista gången.

Jag satt bredvid din säng.

Du skar köttet med gaffeln.

Vi tittade på skidor tillsammans.

Jag kunde inte fått ett bättre avslut.

 

Sov gott morfar.

Jag älskar dig!

 

Rasmus


RSS 2.0