There will be only one mormor D.
Hej mormor.
Nu har det gått tre dygn sedan du lugnt slutade att andas. Jag har försökt att formulera lite tankar och känslor, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag hoppas i vilket fall att du har det bra nu.
Att maten är bra och vällagad.
Det sägs att jag är bra på att laga mat. Det är i sådana fall tack vare dig (kanske lite tack vare mamma också, eftersom hon bara kan salt och peppar så behövde jag söka kunskap någon annanstans), våra vitlöksparader på landet, citronmeliss och libbsticka. Du lärde mig laga mat. Att våga testa.
Min favoritmat när jag var liten var din mat. Squashplättar, spottsoppa, torkade äpplen. Fläskkotletterna kokta i sås.
Och det är inte bara mat. Jag hoppas du vet hur stor inverkan och påverkan du har haft för att jag blev den jag blev och är den jag är, alltifrån värderingar i livet till att köra bil (dock inte att köra gräsklippare, det gick väl kanske inte sådär jättebra den gången jag lyckades göra stroganoff av ditt nyplanterade gullregn för att jag hade lite svårt att stanna...)
Någon nämnde häromdagen att jag alltid varit mormors pojke, jag hoppas att det betyder att jag på något sätt lyckats göra dig stolt.
För jag är så inihelvete stolt över att haft dig som mormor.
Alla sommarlov tillsammans, de hemmagjorda duscharna med vattenkannan från verandan, alla sena nätter med kortspel och yatzy.
Eller de kvällar jag gick hem till dig för att titta på fotboll, då vi inte hade rätt kanaler hemma. Det fanns alltid fika, eller en macka med ost och paprika.
Jag hade alltid en plats hos dig. Du fanns alltid där. Du brydde dig alltid om.
Jag är så oerhört tacksam över att ha haft de här nästan 40 åren med dig, och att det är fler år än många andra får.
Men om jag ska vara egoistisk, så spelar det ingen roll, för jag saknar dig så fruktansvärt mycket!
Man tror liksom att allting ska vara för evigt, och det gör ont när sanningen kommer ikapp.
Nåt som dock är evigt, är min kärlek till dig!
Jag älskar dig mormor D!
För alltid!
Nu har det gått tre dygn sedan du lugnt slutade att andas. Jag har försökt att formulera lite tankar och känslor, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag hoppas i vilket fall att du har det bra nu.
Att maten är bra och vällagad.
Det sägs att jag är bra på att laga mat. Det är i sådana fall tack vare dig (kanske lite tack vare mamma också, eftersom hon bara kan salt och peppar så behövde jag söka kunskap någon annanstans), våra vitlöksparader på landet, citronmeliss och libbsticka. Du lärde mig laga mat. Att våga testa.
Min favoritmat när jag var liten var din mat. Squashplättar, spottsoppa, torkade äpplen. Fläskkotletterna kokta i sås.
Och det är inte bara mat. Jag hoppas du vet hur stor inverkan och påverkan du har haft för att jag blev den jag blev och är den jag är, alltifrån värderingar i livet till att köra bil (dock inte att köra gräsklippare, det gick väl kanske inte sådär jättebra den gången jag lyckades göra stroganoff av ditt nyplanterade gullregn för att jag hade lite svårt att stanna...)
Någon nämnde häromdagen att jag alltid varit mormors pojke, jag hoppas att det betyder att jag på något sätt lyckats göra dig stolt.
För jag är så inihelvete stolt över att haft dig som mormor.
Alla sommarlov tillsammans, de hemmagjorda duscharna med vattenkannan från verandan, alla sena nätter med kortspel och yatzy.
Eller de kvällar jag gick hem till dig för att titta på fotboll, då vi inte hade rätt kanaler hemma. Det fanns alltid fika, eller en macka med ost och paprika.
Jag hade alltid en plats hos dig. Du fanns alltid där. Du brydde dig alltid om.
Jag är så oerhört tacksam över att ha haft de här nästan 40 åren med dig, och att det är fler år än många andra får.
Men om jag ska vara egoistisk, så spelar det ingen roll, för jag saknar dig så fruktansvärt mycket!
Man tror liksom att allting ska vara för evigt, och det gör ont när sanningen kommer ikapp.
Nåt som dock är evigt, är min kärlek till dig!
Jag älskar dig mormor D!
För alltid!
