signerat: Arvendal

 

Jag har senaste tiden kommit underfund med att jag är ganska fysiskt osmidig.

Det beror alltså inte på, som jag tidigare trott, att jag är 182 centimeter lång - utan istället på att jag bara är en väldigt välkomponerad trerättersmeny ifrån tresiffrigt på vågen.

 

Då jag beklagade mig om detta för min fru föreslog hon att vi båda skulle äta nyttigare (av någon anledning tycker hon, det oskyldiga lilla livet, att hon också behöver gå ner i vikt, trots att hon bara väger marginellt mer än mitt normala veckointag av ost).

Men sagt och nästan gjort, allt vi behövde göra var ju att bestämma vilken av alla dessa du-kan-gå-ner-en-jävla-massa-kilon-och-bli-smal-som-ett-cykelstyre-eller-se-ut-som-en-förbannad-photoshoppad-Justin-Bieber-kopia-på-bara-en-vecka-dieter som man skulle välja.

 

Jag vill ju absolut inte käka pulversoppor eller leva på smulton och popcorn i flera månader.

Inte heller leva efter den tydligen så populära ”stenåldersdieten”. Även om det var så vår skapare (Gud, Lucifer, Buddha eller Carl Bildt – beroende på vad du har för religion) hade tänkt. Evolutionen har faktiskt gjort så att om jag vill ha mammutkött så behöver jag inte tälja ett spjut, jag går bara till affären och köper det. Filéat och klart!

Att sedan medellivslängden på den tiden bara var 33 år, gör ju att man som nyblivet trippeldecennium inte direkt går bananer över att få leva som då.

 

Till en början såg LCHF-dieten ut som ett väldigt seriöst alternativ. Jag menar: Engelsk frukost med äggröra och bacon. Kött och gräddsås till middag (potatisen har man ju ändå bara för att få upp all den goda såsen – jag kan använda sked istället). Detta kunde jag absolut stå ut med, till och med njuta av. Det var inte utan att jag kände det lite som att jag hade lurat av någon jag inte tycker om en massa pengar.

Sen kom det fram att någon (troligtvis en ond jävla hälsoguru - jag gissar på Anna Skipper) hade hällt massa kolhydrater i min öl utan att jag sett det – så den dieten gick också bort.

 

Efter att ha kategoriserat och vägt för- och nackdelar om alla olika kostråd, så kom vi fram till att det bästa var nog att bara äta lite mindre och istället röra sig lite mer.

Trots allt beror kanske inte min oförmåga till att smidigt kunna spontanhjula i vardagsrummet så mycket på att jag tycker om mat, så mycket som den beror på att jag inte alls tycker om att bli svettig.

 

Så av gränslös kärlek, och för att hjälpa till, så lade min kära lagvigda embargo på min bilnyckel.

-          Cykla till jobbet, ta med dig salladsmatlåda och bli som folk.

 

Ännu så länge känns det inte som en njutbar kompromiss (med kompromiss menar jag såklart att min fru var fullständigt överens med sig själv om att jag skulle bruka velociped).

När jag nu kommer hem efter utförd arbetsdag och efter tur-och-retur-cykling så behöver jag inte vätskepåfyllning och en dusch lika mycket som jag behöver hjärt-lung-räddning och nya organ .

Att jag sedan känner mig som Tony Irving på hemväg efter en glidmedelsfri Let’s Dance-efterfest på grund av smärtan i aktern gör ju inte direkt saken bättre.

Men förhoppningsvis ska jag också komma på vad det där "nyttig" innebär.

 

Jag vet inte om jag gled ifrån ämnet här.

Jag vet inte ens om jag hade något ämne.

Ska jag vara ärlig så vetefan vad jag ville ha sagt med detta blogginlägg.

Då jag i ett svagt, kanske till och med värnlöst, tillstånd givit Medley tillåtelse att ta ett antal av mina surt förvärvade silverpenningar direkt från kontot varje månad, så tänkte jag att det kanske vore på sin plats att gå till gymmet, samt att simma lite (av snålhet alltså, av ingen annan anledning).

 

Man kan säga att det finns ett antal, vi kan kalla dem speciella, personer på ett sådant ställe, i sådana situationer, som kanske inte riktigt hör dit.

 

Till och börja med den där snubben, som liksom vill verka världsvan på gymmet – som vill framstå som att han bor där – och därför självsäkert går mot en av maskinerna utan att vika ner blicken, till synes rutinerat gör alla inställningar, bara för att någon minut senare ha trasslat in i sig i handtag och säten i positioner som inte borde vara möjliga utan att åtminstone orsaka tre allvarliga benbrott.

 

Eller familjefadern i gula träningsskor, ändå kanske med ett ganska jag-kan-teknik-utseende, som slår sig ner på träningscykeln och trampar med en intensitet som hade räckt för att stänga Barsebäck i ett halvår, samt trycker på alla knappar på måfå, lite som en epileptisk Robert Wells, för att få igång räkneverket – för att stunden efter förstå att den var ur funktion.

 

Efter mitt gympass, och efter att ha bevittnat detta, förflyttade jag min blekfeta lekamen till simhallen.

 

Det första jag får uppleva där är en man, troligtvis med jobb och bil och sådant där vuxet, som med nervositet doppar tårna ifrån kanten och sedan, via stegen, sakta smyger ner i bassängen medans hans badbyxor (som säkert såg jättebra ut år 2000) fylls med luft så att det ser ut som att han har en jättepung – allt detta medan en kille, troligtvis inte ens född år 2000, tar sats och flyger som en serpentin genom luften för att elegant klyva vattenytan med ett 10-poängsdyk.

Denne man, som tillsynes verkar frisk och kry, nyrakad och fri från könssjukdomar, sätter sen igång att simma med en teknik som inte liknar Therese Alshammar så mycket som den liknar ett kritiskt drunkningstillbud.

På andra varvet blir han varvad av Dagmar, 89 år - med badmössa, på bana 4.

 

I duschen efteråt så möts min hornhinna av den klassiska svenske kverulanten.

Man ser på honom hur irriterad han är på ungdomarna som inte bara duschar med badbyxorna på utan att de även har även kalsonger under desamma. (Så i teknisk och juridisk mening var kanske inte byxorna på då de satt närmre knäna.)

Han är dessutom irriterad på att den där värdelösa moussetvålen som finns i behållarna inte går att tvätta sig med – tillråga på allt så är den slut också!

Men han säger inget. Jantelagen framför allt!

 

När jag passerar ut genom dörrarna efter utförda aktiviteter så skulle man kunna tro att jag vore road av mitt besök och att jag lämnade lokalerna med ett, möjligtvis lite hånfullt, leende.

Det kunde mycket väl ha varit så, om inte alla dessa män var jag.

I och med att jag befinner mig i sådan lycka och glädje, nyligen hemkommen efter ett underbart bröllop och en lika underbar bröllopsfest, där jag dessutom förlorade toastmasteroskulden, så tar jag mig friheten att publicera talet som jag höll till brudgummen - med reservation för att jag missat några av live-korrigeringarna.

(Även om ni som var med inte tror det, så hade jag faktiskt ett manus - och jag hade övat innat)

Här kommer det:

 

Jadu Mats: 17 år har det gått, sen vi gick in i det där klassrummet på Djäkneparksskolan som två nervösa tonåringar utan tillstymmelse till skäggväxt, till att vi idag står här på din bröllopsdag...som två nervösa trettioåringar...utan tillstymmelse till skäggväxt.

Men vi har ändå varit med om en hel del under de här åren.

 

Som, ett tag åkte vi en hel del bil. Eller vi åkte ju inte så mycket.

Oftast parkerade vi bara någonstans och satt och pratade.

Det var vår lilla fristad från föräldrar och syskon och allt annat otäckt man tvingades umgås med när man fortfarande bodde hemma.

Så vi pratade om allt.

Engelsk fotboll, ost och livet i allmänhet. Hur det var och hur det skulle bli.

 

Och det var du som sade det Mats: Att bli äldre är oundvikligt, men att bli vuxen är frivilligt.

Och även om jag kommit underfund med att vi aldrig kommer bli helt vuxna du och jag så…

Det här är ganska vuxet va?

Du är nära nu.

Fru och barn, villa och….Skoda.

 

Men mycket är ju likadant som vuxen. Samma symptom, men andra orsaker.

Du vaknar ju fortfarande klockan 4 på lördagsmorgonen med torr strupe och ögon dimmiga som Englands sydkust i oktober, men inte längre för att du ”bara ville vila lite” i en buske. I spöregn. Efter en trevlig krogkväll med kanske, eller kanske inte, alldeles för mycket maltdryck, utan nu för att Albin för tredje gången under natten vill, med kärlek, överlämna en sån smaskig  pampers-present, eller se på ett avsnitt av Händige Manny.

Jag vet i alla fall vad jag tycker är mest värt.

 

Mitt främsta minne från bilen var ändå när du pratade om den där tjejen du träffat.

Det sägs ju att killar inte pratar känslor.

Det är lögn.

Det var många ord om kärlek där.

Varje gång du fick ett sms från henne var du inte kontaktbar på flera minuter. Jag vet inte hur många gånger du läste varje meddelande. (Jag fick ju aldrig se vad det stod, jag fick bara se ditt fåniga leende)

Och oron, att du tyckte och trodde att hon nog egentligen var alldeles för bra, och alldeles för snygg för dig (vilket givetvis var helt sant, men det ska jag inte nämna här).

 

Hon är här idag förresten. Hon har visserligen bytt namn precis, och är - om möjligt - ännu snyggare, men jag tror att du känner igen henne ändå. (Hon sitter bredvid dig).

 

Om ni ursäktar en klyscha: Det är en underbar resa som ni två har gjort fram hit och jag är uppriktigt glad och stolt att jag fått följa med bredvid.

Eller inte så mycket bredvid kanske – mer lite bakom.

Jag känner, och tänker, mig själv lite mer som Dustin Hoffman följde efter Tom Cruise i filmen Rain Man,

Men fortfarande lika stolt.

Jag var där den där kvällen, den magiska luciavakan, för tolv år sedan.

Jag är här ikväll.

Och jag är rädd för att oavsett vad ni hittar på, eller vart ni tar vägen, så kommer ni att få stå ut att ha mig med. Om än ett par steg bakom.

Om inte annat för att stötta om det börjar blåsa.

Då ska ni veta att jag är tung och står stabilt!

 

Jag skulle vilja prata så mycket mer, om vad vi gjort och hur mycket ni betyder för mig, men då kommer min toastmasterkollega Jenny att gå helt Hakuna Matata på mig för att jag inte följer tidsschemat.

Så...

Med det sagt tycker jag att vi åter höjer våra glas i en skål.

För min bäste vän – och hans underbara brud!

Skål!