signerat: Arvendal

I och med att jag befinner mig i sådan lycka och glädje, nyligen hemkommen efter ett underbart bröllop och en lika underbar bröllopsfest, där jag dessutom förlorade toastmasteroskulden, så tar jag mig friheten att publicera talet som jag höll till brudgummen - med reservation för att jag missat några av live-korrigeringarna.

(Även om ni som var med inte tror det, så hade jag faktiskt ett manus - och jag hade övat innat)

Här kommer det:

 

Jadu Mats: 17 år har det gått, sen vi gick in i det där klassrummet på Djäkneparksskolan som två nervösa tonåringar utan tillstymmelse till skäggväxt, till att vi idag står här på din bröllopsdag...som två nervösa trettioåringar...utan tillstymmelse till skäggväxt.

Men vi har ändå varit med om en hel del under de här åren.

 

Som, ett tag åkte vi en hel del bil. Eller vi åkte ju inte så mycket.

Oftast parkerade vi bara någonstans och satt och pratade.

Det var vår lilla fristad från föräldrar och syskon och allt annat otäckt man tvingades umgås med när man fortfarande bodde hemma.

Så vi pratade om allt.

Engelsk fotboll, ost och livet i allmänhet. Hur det var och hur det skulle bli.

 

Och det var du som sade det Mats: Att bli äldre är oundvikligt, men att bli vuxen är frivilligt.

Och även om jag kommit underfund med att vi aldrig kommer bli helt vuxna du och jag så…

Det här är ganska vuxet va?

Du är nära nu.

Fru och barn, villa och….Skoda.

 

Men mycket är ju likadant som vuxen. Samma symptom, men andra orsaker.

Du vaknar ju fortfarande klockan 4 på lördagsmorgonen med torr strupe och ögon dimmiga som Englands sydkust i oktober, men inte längre för att du ”bara ville vila lite” i en buske. I spöregn. Efter en trevlig krogkväll med kanske, eller kanske inte, alldeles för mycket maltdryck, utan nu för att Albin för tredje gången under natten vill, med kärlek, överlämna en sån smaskig  pampers-present, eller se på ett avsnitt av Händige Manny.

Jag vet i alla fall vad jag tycker är mest värt.

 

Mitt främsta minne från bilen var ändå när du pratade om den där tjejen du träffat.

Det sägs ju att killar inte pratar känslor.

Det är lögn.

Det var många ord om kärlek där.

Varje gång du fick ett sms från henne var du inte kontaktbar på flera minuter. Jag vet inte hur många gånger du läste varje meddelande. (Jag fick ju aldrig se vad det stod, jag fick bara se ditt fåniga leende)

Och oron, att du tyckte och trodde att hon nog egentligen var alldeles för bra, och alldeles för snygg för dig (vilket givetvis var helt sant, men det ska jag inte nämna här).

 

Hon är här idag förresten. Hon har visserligen bytt namn precis, och är - om möjligt - ännu snyggare, men jag tror att du känner igen henne ändå. (Hon sitter bredvid dig).

 

Om ni ursäktar en klyscha: Det är en underbar resa som ni två har gjort fram hit och jag är uppriktigt glad och stolt att jag fått följa med bredvid.

Eller inte så mycket bredvid kanske – mer lite bakom.

Jag känner, och tänker, mig själv lite mer som Dustin Hoffman följde efter Tom Cruise i filmen Rain Man,

Men fortfarande lika stolt.

Jag var där den där kvällen, den magiska luciavakan, för tolv år sedan.

Jag är här ikväll.

Och jag är rädd för att oavsett vad ni hittar på, eller vart ni tar vägen, så kommer ni att få stå ut att ha mig med. Om än ett par steg bakom.

Om inte annat för att stötta om det börjar blåsa.

Då ska ni veta att jag är tung och står stabilt!

 

Jag skulle vilja prata så mycket mer, om vad vi gjort och hur mycket ni betyder för mig, men då kommer min toastmasterkollega Jenny att gå helt Hakuna Matata på mig för att jag inte följer tidsschemat.

Så...

Med det sagt tycker jag att vi åter höjer våra glas i en skål.

För min bäste vän – och hans underbara brud!

Skål!