Hälsa är viktigt (därför säger jag alltid hej).
Jag har senaste tiden kommit underfund med att jag är ganska fysiskt osmidig.
Det beror alltså inte på, som jag tidigare trott, att jag är 182 centimeter lång - utan istället på att jag bara är en väldigt välkomponerad trerättersmeny ifrån tresiffrigt på vågen.
Då jag beklagade mig om detta för min fru föreslog hon att vi båda skulle äta nyttigare (av någon anledning tycker hon, det oskyldiga lilla livet, att hon också behöver gå ner i vikt, trots att hon bara väger marginellt mer än mitt normala veckointag av ost).
Men sagt och nästan gjort, allt vi behövde göra var ju att bestämma vilken av alla dessa du-kan-gå-ner-en-jävla-massa-kilon-och-bli-smal-som-ett-cykelstyre-eller-se-ut-som-en-förbannad-photoshoppad-Justin-Bieber-kopia-på-bara-en-vecka-dieter som man skulle välja.
Jag vill ju absolut inte käka pulversoppor eller leva på smulton och popcorn i flera månader.
Inte heller leva efter den tydligen så populära ”stenåldersdieten”. Även om det var så vår skapare (Gud, Lucifer, Buddha eller Carl Bildt – beroende på vad du har för religion) hade tänkt. Evolutionen har faktiskt gjort så att om jag vill ha mammutkött så behöver jag inte tälja ett spjut, jag går bara till affären och köper det. Filéat och klart!
Att sedan medellivslängden på den tiden bara var 33 år, gör ju att man som nyblivet trippeldecennium inte direkt går bananer över att få leva som då.
Till en början såg LCHF-dieten ut som ett väldigt seriöst alternativ. Jag menar: Engelsk frukost med äggröra och bacon. Kött och gräddsås till middag (potatisen har man ju ändå bara för att få upp all den goda såsen – jag kan använda sked istället). Detta kunde jag absolut stå ut med, till och med njuta av. Det var inte utan att jag kände det lite som att jag hade lurat av någon jag inte tycker om en massa pengar.
Sen kom det fram att någon (troligtvis en ond jävla hälsoguru - jag gissar på Anna Skipper) hade hällt massa kolhydrater i min öl utan att jag sett det – så den dieten gick också bort.
Efter att ha kategoriserat och vägt för- och nackdelar om alla olika kostråd, så kom vi fram till att det bästa var nog att bara äta lite mindre och istället röra sig lite mer.
Trots allt beror kanske inte min oförmåga till att smidigt kunna spontanhjula i vardagsrummet så mycket på att jag tycker om mat, så mycket som den beror på att jag inte alls tycker om att bli svettig.
Så av gränslös kärlek, och för att hjälpa till, så lade min kära lagvigda embargo på min bilnyckel.
- Cykla till jobbet, ta med dig salladsmatlåda och bli som folk.
Ännu så länge känns det inte som en njutbar kompromiss (med kompromiss menar jag såklart att min fru var fullständigt överens med sig själv om att jag skulle bruka velociped).
När jag nu kommer hem efter utförd arbetsdag och efter tur-och-retur-cykling så behöver jag inte vätskepåfyllning och en dusch lika mycket som jag behöver hjärt-lung-räddning och nya organ .
Att jag sedan känner mig som Tony Irving på hemväg efter en glidmedelsfri Let’s Dance-efterfest på grund av smärtan i aktern gör ju inte direkt saken bättre.
Men förhoppningsvis ska jag också komma på vad det där "nyttig" innebär.
Jag vet inte om jag gled ifrån ämnet här.
Jag vet inte ens om jag hade något ämne.
Ska jag vara ärlig så vetefan vad jag ville ha sagt med detta blogginlägg.
