Om det logiska inte fungerar, då blir ju det som inte fungerar logiskt.
Jag har en son.
Han är 14 månader gammal.
Han vill inte gå om man inte håller honom i handen, men även då är det lite stappligt.
Han säger inte så mycket. Det är ”titta”, ”där” (samtidigt som han pekar) och ”namnam” (mat) som är favoritorden.
Men han har en sådan där hink med klossar i olika former och storlekar som man ska försöka stoppa ner genom rätt hål i locket. Den runda klossen i det runda hålet, den stjärnformade klossen i det stjärnformade hålet och så vidare.
Det tycker han är kul. Han lyckas inte alltid, men han förstår syftet.
Han är alltså 14 månader gammal.
Jag drog kundvagnar på jobbet idag.
Därav undrar jag om flertalet vuxna människor klarar av att lösa ovan nämnda problem.
I min värld är detta lika självklart som hinken.
En stor vagn paras ihop med en stor vagn. En liten vagn paras ihop med en liten vagn.
Det verkar inte vara så självklart för alla.
En vedertagen sanning är att ”där hjärnan tar slut, där tar nävarna vid”. Många försöker alltså att med våld pressa in den stora vagnen i den lilla, med lika stor chans att lyckas som att försöka få in en flaggstång i en äggkartong.
I ett av kundvagnsbåsen hade någon till och med lyft upp en vagn ovanpå de andra, liksom uppochner, för att på så sätt få kedjan att nå fram till låset. (Och lyckats – måste tilläggas).
Jag vet inte riktigt hur det har gått till, men jag kan tänka mig följande scenario:
Sven (man kan anta att han heter det, det passar bra tycker jag) har varit med sin fru (henne har jag inget bra namn på, men vi gissar på Berit) och veckohandlat.
De hämtar en vagn i båset närmast entrén. (Det hade varit för jobbigt för Berit att putta den tomma tunga vagnen alla femtiofyra meter från båset bredvid deras parkerade bil till ingången. Sven ville heller inte parkera närmre, "för det är säkert fullt där i alla fall”).
När de handlat klart, packat in varorna i bilen och ska ställa tillbaka kundvagnen är det återigen för jobbigt för Berit att gå dessa femtiofyra meter för att ställa vagnen där de tog den från första början (Sven kan inte gå dit heller, för han måste ju varmköra bilen under tiden). Alltså försöker Berit manövrera in den lilla vagnen i raden av stora vagnar som finns i det bås där de befinner sig – givetvis utan att lyckas. Hon ber då Sven om hjälp.
Efter att ha använt de obligatoriska fraserna om ”kärringar” och ”inte klara någonting” och ”göra allting själv” konstaterar han också att vagnarna inte passar ihop och att de inte får ut sitt dyrbara kundvagnsmynt i form av en femkrona, som han två år tidigare fått i ett oadresserat kuvert från ett lotteri med texten ”du är en vinnare”.
Reaktionen låter inte vänta på sig. Problemets logik är ju solklar. ”Kedjejäveln är ju för kort. Vagn-aset är ju felkonstruerat”.
Efter några minuters svärande och ett antal mentala ekvationer så han har hittat lösningen.
Lägger man hantagen ovanpå varandra, så når kedjan fram till låset, de får loss sin dyrgrip och kan åka hem för att förtära eftermiddagskaffe och skrapa varsin Trisslott.
Sagt och gjort. Översvämmad med adrenalin så är det en barnlek att slänga upp vagnen (som nyss var för tung att rulla) ovanpå de andra.
Så kan det ha gått till.
Och så kan man ju göra.
Jag hade i ändå, eftersom jag inte besitter samma fysiska styrka som Sven, lagt den fyrkantiga klossen i det fyrkantiga hålet.
