signerat: Arvendal

Men det har varit några svettiga dagar, så just nu har jag tagit beslutet att sova istället.
Min förhoppning är att det kommer något i morgon dag.
Vad det kommer handla om kan ni säkert gissa...

Tänkte göra som Lars Winnerbäck och lämna några varma rader innan mörkret faller.

Ett strömavbrott och en snabbt sjunkande sol ville annorlunda.

Mörkret har redan fallit, men jag hoppas att raderna ändå blir varma, även om det inte är så lätt.

Det är så sällan jag har tid att skriva, vilket gör att jag får prestationsångest när jag väl dimper ner min blekfeta bakdel i skrivbordsstolen.

Fast egentligen är det inte sant. Jag har nog tid, men jag tar mig inte tid.

Jag fungerar lite konstigt så – går igång på positiv stress. Har jag massor att göra och ont om tid så blir massor gjort. Har jag massa tid, men bara en sak att göra – nog fan tar den saken hela tiden (om det ens blir gjort).

 

På så sätt önskar jag att jag kunde vara lite mer som min chef.

Härförleden hade han en ledig dag. Enligt honom gjorde han inte så mycket – det var en lugn dag.

Vad han gjorde?

Klippte gräsmattan, plockade upp ett antal hundra fallna plommon under plommonträdet, högg ner nämnda plommonträd, sågade det i delar, åkte och hämtade en släpkärra, körde trädet (med tillhörande, upplockad frukt) till returpunkten, åkte och lämnade släpet, stekte pannkakor till barnens matsäck dagen därpå, tittade på tre långfilmer och avslutade dagen på restaurang med sina medarbetare för firande av 60-åring.

Lika mycket som han genomför en lugn dag planerar jag att göra under en månads semester.

Notera att jag skrev planerar. Jag kommer inte hinna med allt...

 

Måste ju nämna något om att IFK är tillbaka i allsvenskan igen.

Christoffer Nyman (som pendlar mellan att vara 17 och 18 år, beroende på vilken tidning som läses) avgjorde i 89:de minuten mot Ängelholm, vilket innebär ointagligt försprång gentemot GIF Sundsvall som inte lyckades vinna.

Nyman ser förresten ut att bli Östergötlands svar på Ole-Gunnar Solskjær. 2 inhopp – 2 mål.

 

Några veckors föräldraledighet närmar sig – ett nytt litet liv likaså.

Ska bli trevligt att ha lite tid hela familjen tillsammans.

Längtar också efter första gången den nya kommer säga sitt första ”pappa”.

Minns såväl första gången Tindra sa det, jag gick och smålog för mig själv och bara njöt. Ända tills hon pekade på det hon egentligen menade.

”Pappa” var inte pappa – det var ”lampa”.

I kommentarerna som önskade min återkomst antyddes det att jag kanske haft annat att göra.

Ni kallade det liv.

Så kan det vara.

 

Det som varit månader är nu egentligen bara dagar kvar, så det börjar att gå upp för mig så smått.

Jag ska bli tvåbarnsfar.

 

För att inte få världens alla arga feminister att vilja bränna upp min trädgård – Ja. Jag vet att den värsta och tuffaste biten är kvar – men det betyder inte att det har varit en lugn färd dit.

 

Debaclet som inträffade för snart ett år sedan har, inte helt förvånande, gjort båda föräldrarna en gnutta mer oroliga.

Jag vill inte påstå att vi velat kontrollera minsta känning, eller brist på sådana, men jag hittar väldigt bra inne på förlossningen och jag kan personalens schema utantill.

 

Känns då skönt att man blir så bra bemött, vi känner oss alltid välkomna – även om vi knackar på så pass ofta och frågar om saker som de antagligen ser som petitesser.

Eller inte all personal. Vi hade ju den fantastiska lyckan att träffa en läkare, vars syn på pragmatism var att berätta för två blivande föräldrar, mitt i natten, innehållande en hel del oro, att det kommer gå åt helvete och sedan säga godnatt.

Nu sa hon inte precis så, men det var det vi hörde. Även om hon sen inte var korrekt i sin analys så var det ett skrämmande ögonblick.

 

Just nu är det ändå ganska lugnt. Frun har sammandragningar och kroppen tränar upp sig för fullt inför det som komma skall.

Rasmus försöker sköta marktjänsten så gott han kan.

 

För visst har det varit en del bakslag.

Först började ungen växa, sen växte den och efter det så växte den lite, vilket framkallade viss oro för att normal förlossning inte skulle kunna genomföras.

Lugnade av doktorn släppte i alla fall jag den oron.

Vad händer då?

Ungen, som hittills inte hunnit bli särskilt väluppfostrad, vänder arslet neråt och moonar mot oss.

Inplanerade vändningsförsök och oron åter.

 

Men det ordnade sig det med. Två dagar innan besöket bestämde sig bebis för lite ”twist and shout” och började trycka ner skallen mot utgången istället.

 

Förväntningen stiger – till viss del också nervositeten.

Men när det sistnämnda bli för påträngande minns vi tillfället då Dr Lars Olov Dahle citerade Mark Twain:

”Jag hade massor av problem, men det blev inget av dem”.

Jag känner pressen.
Den är enorm - i det närmaste okontrollerbar.

Funderar därför på ytterligare ett försök att återuppta denna form av uttryck, tätare och mer regelbundet.
Men endast för er två trogna följare. (Min fru räknar jag inte - hon har lovat "i nöd och lust" och läser troligtvis bara av sympatiskäl.)

Återkommer i ärendet.

Det må vara nikotindjävulen som spökar i mitt inre.

Kanske har jag allt för länge blivit inpräntad, och präntat in i andra, vikten av kundmöte.

Jag tror inte att det är orsak alls.

Det handlar bara om vanligt jävla hyfs.

 

Har jag sagt att jag precis är hemkommen ifrån Axels nöjesfält.

 

I min värld är det bara Axels fält från och med nu.

Det är inte det att jag är bitter för att jag inte vann någon enorm mastodonttvåkilostobleroneask.

Faktum är att lottförsäljarna går mig på nerverna. En suckade när vi kom fram, två andra pratade i telefon hela tiden, en bråkade med sina barn under tiden vi handlade. Jag tror faktiskt inte att jag fick någon ögonkontakt överhuvudtaget.

Var är den gamla hederliga nasaren?

”Kom och köp”, ”Fina vinster”, ”Var inte blyg – ta chansen!”.

Han är saknad.

 

En av karusellskötarna tyckte det var bättre att stå och prata med en kamrat på något utomrikist språk istället för att köra karusell, så honom fick jag gå och hämta – tro dock inte att han slutade prata och övervakade turen istället – det hade varit för serviceminded.

 

Tindra har emellertid en påse med sex stycken nya gosedjur. Hon sket fullständigt i hur hon blev bemött, hon skulle bara vinna.

 

Kanske hade jag inte varit lika hård i mitt omdöme om en av de telefonpratade ickesäljarna bedömt att pilen i chokladhjulet pekade på 59 (mitt nummer) istället för på 58. (Det var verkligen ”tied game” - precis på gränsen)

 

Jag borde ha fotat det och skickat till ARN.

 

För övrigt...

...fungerar fuktat toapapper eller havregryn som substitut. Någon form av nallebjörn är nödvändig på min resa. Onico har brukats, men det är lite för riktigt för att vara riktigt riktigt känner jag.

 

...har vi varit utan vår bil i nästan en vecka. Säljaren skickade vidare den till Volvo, som inte hittar orsaken till att den går ojämnt på biogas.

Dock har vi i köpekontraktet att säljaren ska åtgärda detta, vilket verkar bli en dyr affär för honom.

Midnatt råder. Tyst det är i husen.

Alla sover. Släckta äro ljusen.

 

Football Manager och en liten wirrepinne.

Familjefaderns svar på Visbys partyvecka.

 

Det är varmt igen. Luftfuktighet 100% letar sig in innanför mina kläder och krymper dem, så jag ser ut som en svettig broiler. Inte sexigt.

Som tur är, så är inte detta en modeblogg, varvid bilder på ”dagens outfit” lyser med sin frånvaro.

 

Kanske har ryktet redan nått er, annars inte. Lika bra att göra det offentligt ändå. Det finns en annan anledning till att jag svettas.

Den anledningen stavas A-B-S-T-I-N-E-N-S.

Ja. Herr Arvendal haver påbörjat gärning som skall leda honom ur nikotindjävulens underbara grepp.

Har man slagit yxan i båten, får man ro som fan.

 

Men, säger nu vän av ordning, har han inte slutat förut? Med mindre bra resultat?

 

Svar: Nej. Man slutar bara en gång.

Alla andra gånger är bara olika långa uppehåll.

 

Nu ska det fanimej vara slut. Jag ska ta mig igenom detta helvetet (som det faktiskt är – Barn! Börja aldrig!).

Som sagt, abstinensen har slagit in med full kraft och står och slår i mitt sinne. Yrsel och synfel, något går på hudens yta, talsvårigheter, kan inte fokusera på att koka ägg.

Men här lämnas icke utrymme för självömkan.

Har man gett fan i båten får man ha den på land.

 

Det är jag mot mig.

Min vilja mot mitt undermedvetna.

 

Matchen går nu in på sin femte dag, vilket åtminstone betyder att jag är starkare än Pippi, som försmäktade efter endast två dagar på sin öde ö.

Har man tagit far i båten, får man roa honom ibland.

 

Mitt återtåg har återigen startat.

Välkomna på resan!

Låt vara att det är lite krångligare att logga in på den här bloggen än på den förra. Det försvarar ändå inte det faktum att jag inte uppdaterat på tre veckor.

 

Härmed förmedlas en officiell ursäkt.

 

En förklaring är att jag har jobbat. Hela tiden och i rejält tempo.

Vetefan om jag fått så mycket gjort dock.

På jobbet känner jag mig lite som den klassiska vitsen, den första man lärde sig och som kommer vara den första man lär sina barn, och de sina barn och så vidare.

Jag går och går, men kommer aldrig till dörren.

Var man än är i huset så ropas det och det skriks.

Men det är förstås trevligt att vara behövd.

 

Under semestern gick mycket tid till Müller och vuvuzela, Jabulani och målkameradiskussioner, Bank och Niva.

Trevligt det, men det blev fan inte mycket snickrat. (Är man Svensson så ska man snickra något på semestern – det står i lagen).

Därför har jag nu försökt, på de lediga minuterna, att fixa lite i hemmets lugna vrå.

Det har gått sådär.

Märkte att vattenpumpen läckte lite, i min värld är det inte bra att det rinner ut vatten inomhus, varvid ett samtal till försäkringsbolaget genomfördes.

Efter att ha blivit hjärtligt välkomnad av en telefonsvarare fick jag 3 val, jag valde. Då fick jag 2 val, jag valde. Jag fick då åter 3 val, jag valde. Efter en massa val, så fick jag ett slutgiltigt val. Jag tvekade inte. Jag valde!

Fick då beskedet att det var många som ringde just då, så den vänliga telefonsvararen bad mig att återkomma senare. (Jag gissar att de andra som ringde behövde hjälp med att välja vilka val de skulle välja när de blev erbjudna att välja ett nummerval som val när de valde det som de skulle välja, beroende på vilken försäkring de valt när de valde det från första början, eller vilken försäkring de ville välja att använda).

 

Efter nya samtal och mer val än i Moby Dick fick jag prata med en människa (alternativt en väldigt väl programmerad maskin – gränsen är hårfin i dessa branscher).

 

Kontentan av samtalet blev lite udda. Det är ju ingen skada skedd, så jag kan inte få någon hjälp. Men om det inte åtgärdas så kommer skadan att ske.

 

Är inte dessa företag vinstdrivande?

Jag ber om fyra-fem lakan och en rörmokare för att få en tät pump. Inte okej.

Men att pytsa ut fyra-fem gånger så mycket för att fixa till en vattenskada (inkluderat samma pump, samma rörmokare, plus snickare och byggfläktar och grejer). Absolut.

Lustigt det där.

 

Som tur är så har jag en försäkring som är bättre än så.

En fantom i huset bredvid.

Klädd i träskor och korvskinn, utrustad med 5-56, rörtänger och en ej sinande strid av Vikbolandshistorier så åtog han sig att fixa till läckan.

Samtidigt hjäpte han till att tömma hydrofonen och justera trycket.

Fantomen må tragiskt ha mist sin Diana. Men han får aldrig försvinna.

 

För att slippa de fysiska menen som kan följa av att jobba för mycket, så blev denna helgen ledig.

Istället ska jag tillbringa den med att bära möbler. (Så lagom ledigt visserligen).

Svärfar kommer och hjälper till med lite trädgårdsarbete under tiden, trevligt det.

Och Tindra blir glad över att morfar sover över – i hennes rum såklart, för då behöver han inte vara rädd för att sova borta – då är ju hon där.

För övrigt så kan det nog vara bra att få lite motion mot det tilltagande dököttet.

Det rör sig kanske inte om Elvis Presley-mängder, men dock något sympatigravidkilo för mycket.

 

Men under sommaren är öl mat.
Och godis är gott!

Samtidigt som verkligheten på sitt oförstörbara maner tränger sig på och dagarna så småningom ska bli vad de brukar vara så tänkte jag summera den näst sista dagen av min semester.

Det blev inte så mycket semester, inte om man betecknar semester med sol, bad och färgglada fulgroggar med paraply.
Det enda som stämmer var paraply, men det hade jag inget.

Lördagen startade alldeles för tidigt, även om jag tyckte vi borde startat alldeles för tidigare.
Destination: Ullared. Utan Morgan, men med fru, moder, syster med pojkvän, kusin och moders väninna.

Jag är inte lika avogt inställt till detta gigantiska varuhus mitt i ingenstans som jag var för några år sedan. ”Tantsnusk och halvtaskig kvalitet.”

Nu är det i och för sig samma sak fortfarande, men jag har blivit lite äldre och förståndigare(?), så jag vet värdet i att uppskatta limtvingar för 8,95:- eller ett 90-pack diskmaskinstabletter för 49,95:-.

Lunchen bestod av fläsk med löksås, serverad av en dam som hade samma syn på servicemind som min gamla mattant. De såg förresten ganska lika ut (tänk just ”mattant” så förstår ni). Denna stackars skapelse var dock runt 25 år gammal.

Även om maten smakade okej, så var det förstört redan innan jag började äta.

Notan slutade på ganska många pengar, men hemfärden blev trevlig.

Hustrun somnade, jag hittade någon konstig reklamkanal på radion och livet var sådär rättvist som det kan vara när det är sådär Svenssonsk lagom.

Men det skulle bli bättre. Man lär sig uppskatta livets glädjeämnen.

Matpaus vid VIP Jära.

Jag vet om mina fördomar mot vägkrogar, de har nämligen bekräftats ett antal gånger genom åren.

Halvfabrikat, någon ointresserad student som knegar extra på helgen för att ha råd med bacon till blodpuddingen. Skithus som inte blivit städade sedan Erik XIV käkade ärtsoppa.

Jag är inte värre än att jag kan ändra mig.

Jag offrade 87 av mina surt förvärvade silverpenningar för en ”hemlagad lasagne” (Nej, jag gav mig inte in i diskussionen huruvida de bodde på restaurangen). Frun beställde pannbiff.

Det var tamejbelsebub det godaste jag ätit på länge. Den var hemlagad. Pannbiffen (det vara bara en - men stor som fan) var precis lika hemlagad och potatisen var tillsynes handskalad.

Dessa maträtter hade jag fått betala minst det dubbla för på en mer fashionabel krog, men det hade troligtvis inte smakat lika gott.

Jag kände mig nödd och tvungen att ge mina komplimanger till köket när jag passerade för att uträtta vissa behov på deras bekvämlighetsinrättning, som för övrigt också höll högsta klass.

Rent och fräscht och luktagott.

Denna upplevelse gjorde att jag inte brydde mig om att himlen öppnade sig på vägen hem och att Tor svingade Mjölner med sin fulla kraft över hela södra Sverige.

Det var ju bara ett litet oväder.

Jag hade ätit lasagne.

Läser i tidningen att svenskar inte kan simma.

Det är lite jobbigt just nu då det är varmt och ett dopp i sjön är det som i många fall får oss att klara vardagen på ett drägligt manér.

Eller svenskar kan simma. Men inte alla.

Men alla ska kunna simma. Enligt lagen. Åtminstone de som gått i mellanstadiet senaste 3 åren.

Skolorna skiter i det och jag blir rädd.

Vad händer i skolan egentligen?

Ingen, eller i alla fall väldigt lite, idrott. Närapå ingen slöjd. Jag läste att vissa skolor har, för att klara läroplanen, infört teoretisk slöjd.

Vilka toppbetyg jag skulle haft. Jag vet precis hur man bygger ett hus. I teorin. Skulle jag praktiskt försöka bygga ett hus skulle det gå mindre bra. Jag hade problem att sätta ihop en byggsats av Villa Villerkulla till Tindra, då var det ändå ritning och färdiga bitar.

 

Och hur går en sådan lektion till?

Kommer ni in i ett klassrum där 32 elever sitter och unisont skriker ”Aj som fan”, då vet ni att de teoretiskt slår sig på tummen med hammaren under sin träslöjdslektion.

 

Men nog fan ska man lära barn att simma?

Det handlar ju om att rädda liv.

Låt vara att det ”på min tid”, för sisådär 20 år sedan, ansågs att cykelhjälm var ett möjligt tillbehör, inte ett måste, samt att bilbälte och baksäte bara var till besvär om man inte skulle åka långa sträckor.

Kan då tyckas att 20 års erfarenheter borde ha lett till någon förbättring.

 

Skolan förändras. På gott och ont.

Jag minns att det blev ett jävla liv om man inte hade omslagspapper runt skolböckerna.

Idag har ungarna datorer.

 

Vi fick ovett om vi kastade suddgummi på varandra. Hur gör de idag?

Jag tror inte att det ger samma effekt att prickskjuta delete- eller backspaceknappen på den störiga snubben tre bänkrader framför.

Svårare att dölja liksom.

 

Dagens ungdom, nu låter jag sådär gammal igen, borde få lära sig lite vett.

Inte för att jag är för aga på något vis, men en lärare ska få ta tag i en stökig elev utan att det klassas som misshandel.

Gränsen kan gå vid blodvite.

 

Eleverna mobbar lärare utan att någon vedergällning.

Jag har dock en lösning.

Lär de djävlarna fel! Så får de gå ut i det riktiga livet och tro att kvadratroten ur 25 är triangel och att bequerel är ett tjeckiskt öl.

 

Å andra sidan är det smidigare att skicka lappar till kompisarna i klassrummet idag.

Det görs via MSN.

Sammanfattning av VM säger ni?

Semesteruppdatering?

Jodåmensåattdetvarsåsant.

 

Det finns en anledning till att jag inte har uppdaterat.

Värmen.

Om det nu är så att kineserna från förra bloggen läser så kan jag tala om att det är varmt i Sverige.

Det är så varmt att fingrarna glider av tangenterna. Så varmt att majsen i skafferiet har blivit popcorn och mjölken förvandlas till keso redan innan jag hunnit hem från affären.

Vi funderade allvarligt på att bygga en bastu, bara för att ha någonstans att svalka av oss.

 

Någon säger: ”Så typiskt svenskt”. Klaga på vintern för att det är kallt. Klaga på sommaren för att det är varmt.

Jag säger: Fuck you.

Jag klagar när jag tvingas bädda på källargolvet bara för att det verkligen inte går att sova i sovrummet.

 

Och allt är Al Gores fel.

Vad fan skulle han uppfinna den där globala uppvärmningen för?

 

I alla fall så fyller vårt lilla troll fem år idag, emellertid har tre stycken kalas avklarats i helgen, så det är bara vi (mamma och pappa) som ska sjunga och ge presenter. Därefter skickar jag iväg fru och barn till Jursla så att jag får gå bananas med dammsugare och röja skräp i lugn och ro.

 

Fotbollsabstinensen har börjat sätta in nu, det är trots allt dagen efter kvällen före.

Lindras något av den exceptionella Erik Nivas alster ”Den nya världsfotbollen” och ”Livet längs linjen”.

Majestätiska publikationer.

 

Fick jag välja en pryl att ta med mig till en öde ö så skulle jag välja Erik Niva.

Har nyligen vakat upp ur min semifinaldvala.
Det var inte mycket till dvala. Mer adrenalin.

Fast egentligen var det inte mycket snack om saken.

Holland var bäst.
Spanien var bäst.
Ska jag sluta här?

Äh. Jag bryr mig inte om vad ni tycker. Det är min blogg och jag gör vad jag vill.
Alltså fortsätter jag.
Vi tar det i okronologisk ordning (Eller kron-ologisk, vad vet jag)

Spanien var Spanien igen, mest tack vare Pedro som sprang som Snurre Sprätt och dök upp både här och där. (Eftersom hans lag vann, så får han vara förlåten det kardinalmisstag han gjorde vid friläget i slutet)
Just Pedro, istället för en seg Fernando Torres, visade sig vara ett lyckodrag.
Carlos Puyol var Carlos Puyol igen. Tidigare i turneringen har han varit stapplig och otajmad i sitt spel. Idag var han en klippa.
Dessutom passade han på att nicka in matchens enda mål på hörna. Kanske skulle spanjorerna passa på att slå in lite mer hörnor i straffområdet istället för dessa oräkneliga antal korta varianter som allt som oftast bara leder till några procentenheter till i bollinnehavsstatistiken.

Tyskland var inte dåliga. Men de var heller inte bra. Hade bara ordet funnits på något annat språk hade de varit "lagom".
Müller saknades. Trochowski kunde inte fylla luckan. Det blev något bättre med Toni Kroos sista halvtimmen, men nog borde han ha startat.

Å andra sidan var det klart redan på förhand.
Bläckfisken Paul hade ju sagt sitt och ätit de spanska musslorna.

Holland står för motståndet i finalen.
Inte så mycket att säga om matchen. Holland hade ett välbalanserat lag och ett lugnt och medodiskt spel.
Uruguay hade Diego Forlan, det är visserligen inte så jävla illa. Men det räcker inte.
Det blev lite nervöst efter att sydamerikanerna reducerat på stopptid, men bara lite.

Gillar den allmänna hatet mot Mark van Bommel som sprids i olika forum runt om på nätet.
Jag gillar killen.
Han har gett "pain in the ass" ett ansikte. Med det menar jag inte att han på något sätt ser ut som en hemmorojd (han ser mer ut som Paolo Roberto - eller tvärtom) utan att alla hatar att spela mot honom. Tjuvknep, stämplingar och annat otyg, som topp på det har han alltid diskussioner med domaren, både vänliga och inte så vänliga.

Och Gio van Bronckhorsts mål. Herregud och O Mon Dieu! Vilket jävla skott. VM snyggaste hittills.

Dygnsrytmen är förändrad. Allt detta fotbollstittande gör att FM blir en nödvändighet.
Många långa nätter i mitt temporärt uppbyggda VM-hörn med fåtölj, laptop och TV.
Livet är till stora delar trevligt att leva.

Mindre kul: Våra volvokort har gått ut i datum utan att vi fått några nya. Att upptäcka det på macken, med en tanklampa rödare än Mao 2 mil hemifrån innebär vissa bekymmer.

Mera kul: Inte att min kära fru fått foglossningar och sammandragningar till följd av för hårt arbete, det passar under kategorin ovan. Men det faktum att hon behövde göra en läkarundersökning och nytt ultraljud gör att vi till 90% vet vilket kön vårt barn kommer ha.
Ännu så länge är det lite hemligt, men i och med att våra föräldrar vet, så vet nog ganska många ganska snart.

Nu har jag inte tid mer er. FM!

Det var efter att Argentina kvalat in till VM som Diego Maradona fällde den numer ökända kommentaren till journalistkåren på plats.

”Ni kan suga min k*k och fortsätta suga”.

 

Argentina-Tyskland 0-4.

Det verkar som om herr Maradona får dra i struten själv i fortsättningen.

 

I saw it coming.

Tysklands underbart disciplinerade spel. Jag vet inte om det är 4-3-3, 4-3-2-1 eller 4-4-1-1.

Skit samma, det kan ha varit 10-10-10.

Alla var överallt. Framför allt Bastian Schweinsteiger. Han var både alla och överallt.

Kreatör-grovjobbare-avslutare.

Och Tomas Müller. Vilken fotbollsspelare. 20 år gammal. Jag gråter en skvätt eftersom han missar semifinalen.

Men han kommer att spela fler semifinaler.

Tyskland kan vinna redan i år.

Men hur jävla bra kommer de att vara nästa gång?

 

Argentina hade däremot ingenting.

Visserligen saknade de Walter Samuel.

De skulle kanske behövt Zanetti och Cambiasso.

Och en spelidé

Och någon form av handlingsplan för Leo Messi.

Och en fungerande förbundskapten.

Och lite annat...

De är helt enkelt inte bättre än såhär.

 

Det är domare Irmatov med sina assistenter. Mycket bättre till och med.

Herregud, var är de tillverkade?

Inte ett felbeslut.

Får inte de finalen är det nästan större skandal än missen vid Lampards mål.

 

Domaren mellan Spanien och Paraguay var inte lika bra. Minst ett rött kort borde delats ut i min mening.

Låt vara att det han dömde var Kalabaliken i Bender del II. Kalabaliken i Johannesburg.

Straff för Paraguay. Miss. Straff för Spanien. Mål. Straffen går om. Miss. Solklar straff för Spanien. Friad av domaren.

Målet stolpe-stolpe-stolpe-in efter att Iniesta bjudit upp till Flamengo. Pedro och Villa accepterade inbjudan.

 

Tyskland-Spanien i semifinal. Mycket trevligt.

Även om Tyskland saknar Müller så håller jag dem som knapp favorit.

 

Avslutar med ett citat från min fru:

”Herregud, måste det vara så mycket snack och repriser efteråt. Förstod ni inte första gången ni såg det?”

Fair enough. Jag bjuder på den.

Brott lönar sig.
Det gör mig lite ledsen, även om jag givetvis accepterar faktum.
Regler är regler.

Innan kvartsfinal 2 låg mina, förvisso milda men i alla fall, sympatier hos Uruguay.
Diego Forlan är en utomordentlig fotbollsspelare, dessutom var landet historiens första världmästare.
Ju längre matchen gick, ju mer vände mina sympatier till Ghanas fördel.
Ett afrikanskt lag som anpassat sig till systemet, med en forward i Gyan som är underbar att se med sina löpningar, uppoffrande löpningar och målsinne, lite som en afrikansk Wayne Rooney...när han inte är som han har varit i VM.

Förlängningens sista minut.
Luis Suarez räddar med knäet bollen på mållinjen.
Sekunden senare räddar han med händerna.
Då han inte är målvakt är detta givetvis väldigt mycket inte tillåtet.
Rött kort och straff till Ghana.
Detta ska bli det sista som händer i matchen...Gyan, som aldrig missar, ska bara lägga in straffen och skicka Ghana vidare till en semifinal där ett afrikanskt lag aldrig varit förut.
Men han skjuter i ribban och redan där har Ghana förlorat.

Straffsparksläggningen som följer blir en enkel match för Uruguay mot ett ofokuserat Ghana (föutom Gyan som sätter en exemplarisk straff i högra krysset.

Kontentan av detta blir att Luis Suarez (som under större delen av matchen lagt mest energi på att klaga på domaren) blir hjälte genom att på ett regelvidrigt sätt stoppa ett givet mål.

Det som gör mig förbannad är att när domaren visar honom det röda kortet så spelar han oförstående.
Jag hade kunnat acceptera det om han istället limmat bollen på mållinjen, lagt bollen på sraffpunkten och sedan vandrat ut från planen.

Och jag tycker så förbannat synd om Gyan.


Men jag tycker inte synd om Brasilien som tidigare idag blev utslaget mot Holland.
Felipe Melos stämpling på Robben var riktigt ful.
Likaså i den matchen; enormt gnäll på domaren, även ifrån media och "experter". Men detta är min blogg och det som står här är vad jag tycker (oftast sant).
Domaren i den matchen var riktigt bra.

För övrigt börjar jag nog bli gammal.
Eller skånsk.

Min föda idag har bestått av öl och sillamacka.
Underbart gott.

Howard Webb gjorde en mycket bra match idag.
För er som inte vet det så är Howard Webb fotbollsdomare (och polis).
För er som inte vet det så har det varit starka diskussioner angående just domare senaste dygnet.

Här följer, som Patrick Ekwall skulle sagt, my side of the case:

Två personer, Larrionda och Espinosa från Uruguay, missade det som hela världen (inklusive Stevie Wonder) såg. Frank Lampards skott var över mållinjen med ungefär en John Holmes-längd i matchen Tyskland-England, som sedermera Germanerna segrade med 4-1.

Tyskarna hade vunnit ändå. De gör sånt tyskarna. Särskilt mot engelsmän.

Men domslutet, eller bristen på detsamma, är givetvis en skandal.

Om detta inte vore nog så var Carlos Tevez ungefär ett kvarter offside när han kalufsade in 1-0 för Argentina mot Mexiko senare på kvällen.

Linjemannen, eller ursäkta – assisterande domaren (eftersom deras status säkert höjs efter detta) upptäckte detta fatala misstag när repris visades på arenans storbildsskärm varvid han kontaktade sin huvuddomare Roberto Rosetti.

Då det är förbjudet att använda tekniska hjälpmedel, samt att domarens beslut är oåterkalleligt, så godkändes målet ändå.

Det är också skandal, även om parallellen finns i rättssamhället likväl. (En domstolsjury tvingas ibland bortse från nämnda bevis och polisen får inte använda uppgifter de fått i en telefonavlyssning om det inte rör just ärendet de fått tillstånd för.)

 

Så nu ropas det på målkameror. Ropar jag också?

Ja. Kanske. Men mest nej. Givetvis beroende på hur användandet läggs upp.

 

Straffområdesdomare? Självklart.

Testade i Europa-League med framgång. Jag undrar varför dessa inte används i VM redan...

 

Men var är grundproblemet?

Är vi tillbaka på det där med moral och etik?

Skulle Manuel Neuer, likt Mats Wilander, slängt in bollen i eget mål?

 

Jag minns när jag spelade fotboll som liten, på skolrasten eller med kompisarna efteråt.

Vi hade ingen domare, nog fan gick det bra ändå.

Allt som oftast så erkände vi om vi tagit med handen eller satt krokben för någon.

Var det oskiljaktigheter så hotade han vars boll vi använde att gå hem om det inte blev som han tyckte.

När jag sedan började spela med domare så blev det annorlunda.

Helt plötsligt blev det okej att fuska, bara man inte blev upptäckt av mannen i svart.

 

Moraliskt eller etiskt? Inte någonstans.

 

Det är inte lätt att vara domare (jag talar av erfarenhet).

Sällan uppskattat, ofta utskällt.

Givetvis måste förutsättningarna förbättras. Och det fort! Annars dröjer det inte länge innan någon VM-domare behöver samlas ihop i delar. (Huliganism – ett helt annat och större problem).

 

Kanske är lösningen att Dirk Kuyt, som verkar vara en sympatisk och ärlig man, tar med sin egen boll i kvartsfinalen mot Brasilien.

Då kan han bestämma om de andra inte kommer överens.

 

That's my side of the case

(Utan övriga likheter med TV4's ledsjärna)

Efter en svettig dag, det är tydligt att folk ska äta i midsommar, så rattades Volvon till Söderköping för lite grilleri.
Resan tog närmre en och en halv timme. Förstår verkligen inte hur en Europaväg kan ha en sådan kork som en öppningsbar bro innebär.
Jaja, nu är vi inne på politik. Det är tråkigt.
Fotboll är kul.
Jag kom lagom i kontakt med en televisionsapparat när det var 30 minuter kvar av Slovakien-Italien.
Man kan säga att jag fick beskåda det mumsiga.

Italien är utslaget. Bara det är mumsigt i sig.
Enligt broder Birro, som med benen i kors spelade martyr i TV4-studion, finns ett utbrett förakt mot det italienska landslaget i vårt land.
Må så vara.
Kanske beror det på den tråkiga fotboll de spelar, när de bevisligen kan spela en framgångsrik offensiv fotboll som under de sista tjugo minuterna jag såg.

Frankrike är också utslaget.
Det beror antagligen mest på Dumme-näck.

England och Tyskland är kvar.
De möts i åttondelsfinal på söndag klockan 16.00.
Stör-ej-skylten är redan upphängd.
Hur matchen går?
Inte en aning, men jag håller nog England som knapp favorit.
Tyskland började bra, men har mattats av.
England fick dricka öl och är på uppgång, dessutom har de bara släppt in ett mål. Det var målet som Robert Green slängde in i sitt eget mål.

Och så har de John Terry.

En halvtimme kvar till avspark Danmark-Japan.
Under tiden borde jag hinna klippa gräs, måla en trapp, dammsuga i sovrummet och ringa några samtal.

Jag tror inte att jag hinner allt detta.

Två arbetsdagar, lördag och söndag, kvar till semester, så jag hinner nog lite då också.

Bäst att sätta fart nu ändå.

Fast Tyskland har ju visserligen Bastian Schweinsteiger.

Och "Psycho" Pearce är ju numer bara assisterande förbundskapten.

Jag vågar verkligen inte tippa den där matchen, jag tänker inte göra det heller.
Jag tänker bara njuta av den.

Öl har inhandlats emot mina principer.

Inte att handla öl i sig, det sker givetvis med jämna mellanrum.

Men jag har köpt en Pripps Blå (bara det), en riktigt ljus lager (det är ju som vatten), dessutom med ”en mild flädersmak” (saft?).

Vi pratar alltså om en man (åtminstone till ålder och kön) som vanligtvis endast förtär maltdryck tjock och mörk som tjära.

Man kan tvista om kvalitet och hur öl ska smaka...men det här är precis som en underbar sommar i flaska.

Så. Nu har jag sagt det. Ni kommer aldrig höra mig nämna något sådant igen.

 

Det kunde varit värre.

I Nordkorea, förlåt...Demokratiska republiken Korea, skedde en historisk händelse idag.

Det nationella TV-bolaget fick för första gången någonsin tillåtelse att direktsända en fotbollsmatch, den i VM mellan just Nordkorea och Portugal.

Hur matchen gick?

7-0 till Portugal.

Tror inte att TV-chefen blir bjuden till Kim-Jong Il på middag.

Möjligtvis blir han bjuden som middag, tillagad med curry.

Nasi Goreng eller något liknande.

 

Det klagas i all skriftlig press idag över utvisningen på Kaká igår.

Om Luis Fabianos mål som föregicks av två hands.

Det klagas på hur dålig moralen är i de båda lagen, domaren frågade ju faktiskt Fabiano om han tagit med handen...och han nekade!!!

Herregud, eller Herredjävlar, beroende på religion.

Han nekade!!

Tänk att man kan göra så!

Eller filma så att motståndarnas bästa spelare blir utvisad.

Helt oförståeligt.

 

Egentligen skulle det kanske inte behövas domare.

Eller poliser.

Eller rättssystem överhuvudtaget.

Alla människor är ändå så genomärliga.

Känn ironin.

Jag menar inte att jag accepterar det, men jag förstår det.

 

Vad som värre är: Honduras målvakt har nummer 18.

Det fungerar inte.

Det är som om en forward skulle ha nummer 2.

Var är världen påväg?

Daniel Westling. Förlåt, prins Daniel grät vid sitt bröllop.

Fint det.

Paul le Guen, Samuel Eto'o och deras landslag har andra anledningar att gråta.

Danska skallar bland annat.

Men vi tar det från början.

 

Hela första halvlek så var båda lagens försvar öppna som en skökas allra heligaste. Man bjöd varandra på möjligheter in absurdum, så som de vore utbildade av Nigerias kapten Yobo (minns nicken till Samaras i matchen mot Grekland)

Thomas Sörensen och Christian Paulsen hade även lärt av England och lattjade nonchalant med bollen efter bara 10 minuters spel. Eto'o högg direkt och Kameruns 1-0 var oundvikligt.

 

Bendtners 1-1 var vackert. Att Simon Kjaer kunde slå denna 40-meters krossboll som föranledde målet är imponerande. (Bollen är ju så lätt att de flesta sådana försök inneburit att bollen landat i närheten av Madagaskar, om den landat överhuvudtaget).

Hawaiifotbollen fortsatte, Kamerun tvingades spela med en extra målvakt i form av Song och i anfallet efter glömde danskarna att spela försvarsspel, men bollen tog bara i stolpen.

 

Mer tempo och intensitet i andra halvlek.

Samuel Eto'o tog ett par steg ner i banan och öppnade åter upp det danska skötet. Med lite mer skärpa och finess skulle Kamerun, och främst Webo, kunnat göra 3-4 mål.

 

De danska skallarna ja. Simon Kjaer skallade ihop med en motspelare. Christian Poulsen offrade ett antal hjärnceller när han liggande fick ett skott i huvudet.

Ett par treo bara, sen var de igång igen.

 

Och Dennis Rommedahl började leka fotboll.

Underbara chippar, genomskärare och skarvningar, kryddat med ett vackert mål.

Lätt förstatouch, några löpsteg, en vrickning och därefter snyggt placerat i bortre hörnet.

(Jämför detta med Heskeys försök igår, det såg snarare ut som han spelade med träskor och en tennisboll)

 

Kamerun mobiliserade sin armé, slopade försvaret och satsade på luftartelleri mot Sönderjylland.

Där fanns Agger och Kjaer. Stopp.

 

Vassaste möjligheten till mål fick Danmark. Kontring 3 mot 1, men då glömde plötsligt Tomasson och Bendtner hur man passar en fotboll och chansen försvann.

 

I det stora hela en mycket sevärd tillställning. Smolket var, förutom en Jesper Grönkjaer som passerat sitt bäst-före-datum, domaren.

Thomas Sörensen fick en varning för maskning mitt under ett pågående byte.

Sådana misstag får inte göras i ett VM.

Sådana misstag får inte göras överhuvudtaget.

Jag blir lite ledsen.

Kamerun är utslaget ur VM.

Danmark slåss mot japaner, japaner, japaner om andraplatsen i gruppen efter Holland.

 

Nu väntar en natts sömn för att på bästa sätt förbereda sig inför mogondagens fotbollsporr.

Brasilien-Elfenbenskusten.

VM-bollen förresten.

Jag har inte känt på den, än mindre skjutit med den, men den verkar riktigt usel.

Det vore intressant att se statistik på hur många skott som skjutits över målramen.

 

Motvilligt erkänner jag att jag har sympatier för England.

Tempusformen kan snart tyvärr ändras till hade.

Det gäller inte bara mig, det gäller hela det engelska folket.

 

Det är för mig obegripligt hur sådana världsspelare, välbetalda (och mer än så) proffs, kan vara så usla. Så fruktansvärt oförmögna att sparka på en boll.

Wayne Rooney kunde inte ta emot en passning. Varken Steven Gerrard, Frank Lampard eller Gareth Barry kunde slå någon.

 

Så fruktansvärt uselt.

 

Jag är mörkrädd.

Så Aston Villa-spelare han är så har jag svårt för Emile Heskey.

Har har sina starka sidor, men idag syntes bara det han är dålig på det vill säga att hantera bollen med mer än ett tillslag.

Spinga kan han, men idag sprang han bara fel.

 

Så fruktansvärt uselt.

 

Varför väntade Capello så länge med att byta in Peter Crouch, som faktiskt har varit bättre i landslaget än i klubblaget, och varför bytte han inte ut Rooney som var så uppgiven att han kunde fått Lars Norén att framstå som en clown?

 

I sig inget fel att byta ut Aaron Lennon, men vart var Joe Cole?

 

England försökte inte. England ville inte. England kunde inte.

 

David James höll nollan dock och Englands VM lever fortfarande.

Men utan första, andra, eller tredjevalet bredvid John Terry i mittförsvaret.

Upson eller Dawson?

I mitt huvud Dawson. I Capellos huvud Upson.

 

Sammanfattningen blir ändå att det nog bara är England som kan orsaka sådan här uppståndelse och kaos bara genom att göra ingenting.

 

Det mest positiva med matchen var att jag vet vad han heter.

Ravshan Irmatov.

Möjligtvis en tveksam avblåsning, men mannen ser tamejfan allt och dömer korrekt. Supersyn och superkänsla?

Får domare göra dopingtest? Han är ju ändå från forna Sovjet.

Någonting övernaturligt är det med honom, man kanske ska kolla om han reagerar på kryptonit.

pågår för fullt under VM.

Ett klubbyte är genomfört.
Mina litterära mästerverk kommer från och med nu endast att beskådas på denna plats.
Förhoppningsvis med mer konkreta svar till mina inlägg än "人生的價值以及他的快樂，都在於他有".

Tidigare visord kan givetvis insupas på http://arvendal.blogspot.com
(De delikata kinesiska kommentarerna kvarstår också)