signerat: Arvendal

Det må vara nikotindjävulen som spökar i mitt inre.

Kanske har jag allt för länge blivit inpräntad, och präntat in i andra, vikten av kundmöte.

Jag tror inte att det är orsak alls.

Det handlar bara om vanligt jävla hyfs.

Har jag sagt att jag precis är hemkommen ifrån Axels nöjesfält.

I min värld är det bara Axels fält från och med nu.

Det är inte det att jag är bitter för att jag inte vann någon enorm mastodonttvåkilostobleroneask.

Faktum är att lottförsäljarna går mig på nerverna. En suckade när vi kom fram, två andra pratade i telefon hela tiden, en bråkade med sina barn under tiden vi handlade. Jag tror faktiskt inte att jag fick någon ögonkontakt överhuvudtaget.

Var är den gamla hederliga nasaren?

”Kom och köp”, ”Fina vinster”, ”Var inte blyg – ta chansen!”.

Han är saknad.

En av karusellskötarna tyckte det var bättre att stå och prata med en kamrat på något utomrikist språk istället för att köra karusell, så honom fick jag gå och hämta – tro dock inte att han slutade prata och övervakade turen istället – det hade varit för serviceminded.

Tindra har emellertid en påse med sex stycken nya gosedjur. Hon sket fullständigt i hur hon blev bemött, hon skulle bara vinna.

Kanske hade jag inte varit lika hård i mitt omdöme om en av de telefonpratade ickesäljarna bedömt att pilen i chokladhjulet pekade på 59 (mitt nummer) istället för på 58. (Det var verkligen ”tied game” - precis på gränsen)

Jag borde ha fotat det och skickat till ARN.

För övrigt...

...fungerar fuktat toapapper eller havregryn som substitut. Någon form av nallebjörn är nödvändig på min resa. Onico har brukats, men det är lite för riktigt för att vara riktigt riktigt känner jag.

...har vi varit utan vår bil i nästan en vecka. Säljaren skickade vidare den till Volvo, som inte hittar orsaken till att den går ojämnt på biogas.

Dock har vi i köpekontraktet att säljaren ska åtgärda detta, vilket verkar bli en dyr affär för honom.