signerat: Arvendal

I kommentarerna som önskade min återkomst antyddes det att jag kanske haft annat att göra.

Ni kallade det liv.

Så kan det vara.

Det som varit månader är nu egentligen bara dagar kvar, så det börjar att gå upp för mig så smått.

Jag ska bli tvåbarnsfar.

För att inte få världens alla arga feminister att vilja bränna upp min trädgård – Ja. Jag vet att den värsta och tuffaste biten är kvar – men det betyder inte att det har varit en lugn färd dit.

Debaclet som inträffade för snart ett år sedan har, inte helt förvånande, gjort båda föräldrarna en gnutta mer oroliga.

Jag vill inte påstå att vi velat kontrollera minsta känning, eller brist på sådana, men jag hittar väldigt bra inne på förlossningen och jag kan personalens schema utantill.

Känns då skönt att man blir så bra bemött, vi känner oss alltid välkomna – även om vi knackar på så pass ofta och frågar om saker som de antagligen ser som petitesser.

Eller inte all personal. Vi hade ju den fantastiska lyckan att träffa en läkare, vars syn på pragmatism var att berätta för två blivande föräldrar, mitt i natten, innehållande en hel del oro, att det kommer gå åt helvete och sedan säga godnatt.

Nu sa hon inte precis så, men det var det vi hörde. Även om hon sen inte var korrekt i sin analys så var det ett skrämmande ögonblick.

Just nu är det ändå ganska lugnt. Frun har sammandragningar och kroppen tränar upp sig för fullt inför det som komma skall.

Rasmus försöker sköta marktjänsten så gott han kan.

För visst har det varit en del bakslag.

Först började ungen växa, sen växte den och efter det så växte den lite, vilket framkallade viss oro för att normal förlossning inte skulle kunna genomföras.

Lugnade av doktorn släppte i alla fall jag den oron.

Vad händer då?

Ungen, som hittills inte hunnit bli särskilt väluppfostrad, vänder arslet neråt och moonar mot oss.

Inplanerade vändningsförsök och oron åter.

Men det ordnade sig det med. Två dagar innan besöket bestämde sig bebis för lite ”twist and shout” och började trycka ner skallen mot utgången istället.

Förväntningen stiger – till viss del också nervositeten.

Men när det sistnämnda bli för påträngande minns vi tillfället då Dr Lars Olov Dahle citerade Mark Twain:

”Jag hade massor av problem, men det blev inget av dem”.