signerat: Arvendal

Det må vara nikotindjävulen som spökar i mitt inre.

Kanske har jag allt för länge blivit inpräntad, och präntat in i andra, vikten av kundmöte.

Jag tror inte att det är orsak alls.

Det handlar bara om vanligt jävla hyfs.

 

Har jag sagt att jag precis är hemkommen ifrån Axels nöjesfält.

 

I min värld är det bara Axels fält från och med nu.

Det är inte det att jag är bitter för att jag inte vann någon enorm mastodonttvåkilostobleroneask.

Faktum är att lottförsäljarna går mig på nerverna. En suckade när vi kom fram, två andra pratade i telefon hela tiden, en bråkade med sina barn under tiden vi handlade. Jag tror faktiskt inte att jag fick någon ögonkontakt överhuvudtaget.

Var är den gamla hederliga nasaren?

”Kom och köp”, ”Fina vinster”, ”Var inte blyg – ta chansen!”.

Han är saknad.

 

En av karusellskötarna tyckte det var bättre att stå och prata med en kamrat på något utomrikist språk istället för att köra karusell, så honom fick jag gå och hämta – tro dock inte att han slutade prata och övervakade turen istället – det hade varit för serviceminded.

 

Tindra har emellertid en påse med sex stycken nya gosedjur. Hon sket fullständigt i hur hon blev bemött, hon skulle bara vinna.

 

Kanske hade jag inte varit lika hård i mitt omdöme om en av de telefonpratade ickesäljarna bedömt att pilen i chokladhjulet pekade på 59 (mitt nummer) istället för på 58. (Det var verkligen ”tied game” - precis på gränsen)

 

Jag borde ha fotat det och skickat till ARN.

 

För övrigt...

...fungerar fuktat toapapper eller havregryn som substitut. Någon form av nallebjörn är nödvändig på min resa. Onico har brukats, men det är lite för riktigt för att vara riktigt riktigt känner jag.

 

...har vi varit utan vår bil i nästan en vecka. Säljaren skickade vidare den till Volvo, som inte hittar orsaken till att den går ojämnt på biogas.

Dock har vi i köpekontraktet att säljaren ska åtgärda detta, vilket verkar bli en dyr affär för honom.

Midnatt råder. Tyst det är i husen.

Alla sover. Släckta äro ljusen.

 

Football Manager och en liten wirrepinne.

Familjefaderns svar på Visbys partyvecka.

 

Det är varmt igen. Luftfuktighet 100% letar sig in innanför mina kläder och krymper dem, så jag ser ut som en svettig broiler. Inte sexigt.

Som tur är, så är inte detta en modeblogg, varvid bilder på ”dagens outfit” lyser med sin frånvaro.

 

Kanske har ryktet redan nått er, annars inte. Lika bra att göra det offentligt ändå. Det finns en annan anledning till att jag svettas.

Den anledningen stavas A-B-S-T-I-N-E-N-S.

Ja. Herr Arvendal haver påbörjat gärning som skall leda honom ur nikotindjävulens underbara grepp.

Har man slagit yxan i båten, får man ro som fan.

 

Men, säger nu vän av ordning, har han inte slutat förut? Med mindre bra resultat?

 

Svar: Nej. Man slutar bara en gång.

Alla andra gånger är bara olika långa uppehåll.

 

Nu ska det fanimej vara slut. Jag ska ta mig igenom detta helvetet (som det faktiskt är – Barn! Börja aldrig!).

Som sagt, abstinensen har slagit in med full kraft och står och slår i mitt sinne. Yrsel och synfel, något går på hudens yta, talsvårigheter, kan inte fokusera på att koka ägg.

Men här lämnas icke utrymme för självömkan.

Har man gett fan i båten får man ha den på land.

 

Det är jag mot mig.

Min vilja mot mitt undermedvetna.

 

Matchen går nu in på sin femte dag, vilket åtminstone betyder att jag är starkare än Pippi, som försmäktade efter endast två dagar på sin öde ö.

Har man tagit far i båten, får man roa honom ibland.

 

Mitt återtåg har återigen startat.

Välkomna på resan!

Låt vara att det är lite krångligare att logga in på den här bloggen än på den förra. Det försvarar ändå inte det faktum att jag inte uppdaterat på tre veckor.

 

Härmed förmedlas en officiell ursäkt.

 

En förklaring är att jag har jobbat. Hela tiden och i rejält tempo.

Vetefan om jag fått så mycket gjort dock.

På jobbet känner jag mig lite som den klassiska vitsen, den första man lärde sig och som kommer vara den första man lär sina barn, och de sina barn och så vidare.

Jag går och går, men kommer aldrig till dörren.

Var man än är i huset så ropas det och det skriks.

Men det är förstås trevligt att vara behövd.

 

Under semestern gick mycket tid till Müller och vuvuzela, Jabulani och målkameradiskussioner, Bank och Niva.

Trevligt det, men det blev fan inte mycket snickrat. (Är man Svensson så ska man snickra något på semestern – det står i lagen).

Därför har jag nu försökt, på de lediga minuterna, att fixa lite i hemmets lugna vrå.

Det har gått sådär.

Märkte att vattenpumpen läckte lite, i min värld är det inte bra att det rinner ut vatten inomhus, varvid ett samtal till försäkringsbolaget genomfördes.

Efter att ha blivit hjärtligt välkomnad av en telefonsvarare fick jag 3 val, jag valde. Då fick jag 2 val, jag valde. Jag fick då åter 3 val, jag valde. Efter en massa val, så fick jag ett slutgiltigt val. Jag tvekade inte. Jag valde!

Fick då beskedet att det var många som ringde just då, så den vänliga telefonsvararen bad mig att återkomma senare. (Jag gissar att de andra som ringde behövde hjälp med att välja vilka val de skulle välja när de blev erbjudna att välja ett nummerval som val när de valde det som de skulle välja, beroende på vilken försäkring de valt när de valde det från första början, eller vilken försäkring de ville välja att använda).

 

Efter nya samtal och mer val än i Moby Dick fick jag prata med en människa (alternativt en väldigt väl programmerad maskin – gränsen är hårfin i dessa branscher).

 

Kontentan av samtalet blev lite udda. Det är ju ingen skada skedd, så jag kan inte få någon hjälp. Men om det inte åtgärdas så kommer skadan att ske.

 

Är inte dessa företag vinstdrivande?

Jag ber om fyra-fem lakan och en rörmokare för att få en tät pump. Inte okej.

Men att pytsa ut fyra-fem gånger så mycket för att fixa till en vattenskada (inkluderat samma pump, samma rörmokare, plus snickare och byggfläktar och grejer). Absolut.

Lustigt det där.

 

Som tur är så har jag en försäkring som är bättre än så.

En fantom i huset bredvid.

Klädd i träskor och korvskinn, utrustad med 5-56, rörtänger och en ej sinande strid av Vikbolandshistorier så åtog han sig att fixa till läckan.

Samtidigt hjäpte han till att tömma hydrofonen och justera trycket.

Fantomen må tragiskt ha mist sin Diana. Men han får aldrig försvinna.

 

För att slippa de fysiska menen som kan följa av att jobba för mycket, så blev denna helgen ledig.

Istället ska jag tillbringa den med att bära möbler. (Så lagom ledigt visserligen).

Svärfar kommer och hjälper till med lite trädgårdsarbete under tiden, trevligt det.

Och Tindra blir glad över att morfar sover över – i hennes rum såklart, för då behöver han inte vara rädd för att sova borta – då är ju hon där.

För övrigt så kan det nog vara bra att få lite motion mot det tilltagande dököttet.

Det rör sig kanske inte om Elvis Presley-mängder, men dock något sympatigravidkilo för mycket.

 

Men under sommaren är öl mat.
Och godis är gott!