signerat: Arvendal

Nu vet jag egentligen inte vem Vahur Ausmees är.

Det enda jag vet är att han är personalchef på Tallink och att han troligtvis besökt lite för många taxfree-butiker och att han troligtvis tycker sjösjuka är lite för roligt, så kan vi säga.

Han tycker också att anledningen till det ökade antalet våldtäkter på deras färjor är att kvinnor inte tänker sig för innan de dricker för mycket.

Alltså, vad fan!

Har vi inte varit här förut?

Är inte detta en förbannat dålig icke-favorit i repris?

Kan vi inte bara, en gång för alla, göra det jävligt klart hos vem ansvaret för ett brott ligger?

 

Om jag får för mig, säg en varm och molnfri kväll i augusti, att dricka några öl. Några öl blir några fler öl. Efter ett tag börjar min omgivning bli mer och mer lik en Picasso-målning och fåglarna sjunger en tvåstämmig version av ”Du gamla, du fria”.

Jag känner att jag vill ta mig hem, men det är en bit att gå och proceduren att på ett enkelt sätt sätta ena foten framför den andra i jämn takt för att på så sätt röra mig i rätt riktning ter sig som arbete för en ingenjör.

Säg då att jag ser en bil stå parkerad på andra sidan vägen. Det är en väldigt snygg bil. Jag ser att bilen vill bli körd. Jag själ därför bilen. (Detta är en hypotes, så jag är teknisk och kan tjuvkoppla fordon och sådär).

Med alldeles för lite blod i alkoholomloppet så styr jag bilen hemåt. På vägen hem råkar jag köra på en person som befinner sig mitt på gatan. Personen överlever, men får livsbestående men.

Personen jag körde på är onykter.

Vem är skyldig till det inträffade?

Personen jag körde på? Ägaren till bilen jag stal? Kanske är det bilens fel? Gatans?

 

Också hävdas det att män inte kan kontrollera sina lustar. Att det är en djurisk instinkt som inte går att stoppa.

Instinkter? Djuriska?

Tillåt mig skrika högt och länge.

Människan har för fan utvecklats till att bli en varelse med förmågan till konsekvenstänkande. Möjlighet till inlärning.

När såg ni senast en skog full av reklambyråanställda backslicks med polokrage som går helt jävla Obelix i jakt efter ett par vildsvin till afterworken, eller en småbarnspappa från västernorrland som inte kan vänta tills han grillat revbensspjällen – utan äter dem råa direkt från butikens köttdisk?

Precis.

Så skulle detta handlat om biologi borde Charles Darwin återuppstå bara för att kunna begå harakiri.

Biologi handlar, i sammanhanget, om att anse en annan person attraktiv – möjligtvis påtala detta för vederbörande, samt att bygga upp en sexuell spänning.

Att inte kunna behärska sig i inväntandet på motsvarande känsla från motparten, eller att acceptera det faktum att motparten inte känner detsamma, handlar inte om någonting annat är ren dumhet.

Oavsett religion, kultur, social status eller bakgrund har man har alltid ett val.

 

Tyvärr är det så att kvinnor ändå behöver tänka sig för (på samma sätt som att man måste vara uppmärksam när man kör bil även om man själv kör lagligt och säkert).

Det är skrämmande och sorgligt.

Men det är ta mig fan inte deras fel.

Som stabil och trygg tvåbarnsfar, på alla sätt inte alls smidig och dansant, så är det inte särdeles ofta som jag beger mig till något av de vattenhål i centrala staden som i folkmun benämns som nattklubbar.

Den här veckan har det hänt två gånger.

 

Först, efter att tillsammans med arbetskamrater lagat mat på franskt vis, med ett vinglas (eller två, eller tre) ståendes vid spisen, beslutade jag mig för att fortsätta umgås med arbetskamrater på ett mer svenskt vis. Enda öppna utestället en torsdagskväll.

Fördelen med att tillföra kroppen den kvantitet av malt och druva som Systembolaget benämner som ”Sluddrigt tal. Svårt att gå stadigt. Försämrad muskelkontroll” är att man kan skylla på det när man hasar upp sin blekfeta bakdel på dansgolvet. Jag menar, om man inte riktigt är säker på om det är gylfen eller skjortan man öppnat när trycket ska lättas vid pissoaren, så lär man liksom slippa förväntningarna att prestera som Benjamin Wahlgren i Let’s Dance.

Nackdelen är väl, efter ha passerat det magiska trettiostrecket, att det tar marginellt kortare tid än en genomsnittlig elefantgraviditet att återhämta sig från nyss nämnda tillstånd, även om det nog trots allt varit värt det.

 

Döm därför om min förvåning när jag, bara två dagar senare, färdigbakfyllad och pigg, åter ser mig själv betala entré till ett av dessa av Dionysos designade dårhus. Skillnaden denna gång var att jag körde bil dit (och räknade därvid med att också kunna framöra samma fordon åt motsatt håll).

Jag vet inte om ni någonsin varit nyktra på en fest, men det är spännande. (Alltså, inte spännande som en skräckfilm där man får ett samtal från det hus man befinner sig i, eller där några tonåringar väljer att campa intill ett tillsynes öde hus, men som faktiskt bebos av en ärrad man som hela livet levt i utanförskap och därför är så bitter att han vill mörda alla han ser – men spännande ur ett rent psykologiskt perspektiv.)

Förutom det faktum att jag inte kunde skylla på spriten när jag, nykter som jag var, märkte att jag faktiskt inte alls ser ut som John Travolta på dansgolvet lika mycket som jag ser ut som en ryggmärgsbedövad och kortisonbehandlad Fader Fouras, så kan jag ändå skriva under på att det faktiskt går att ha roligt utan att dricka alkohol.

Med ett, ganska stort, undantag.

Alla intelligensreserver som dricker alkohol utan att ha roligt.

Jag såg ett par personer som levde upp till det epitetet.

Som pipskägget i allt annat än välpassande t-shirt, som spillde öl över hela sig själv, för att sedan på ett massage-sökande vis försöka tränga sig in mellan allt och alla, lite som om han tänkte servera sig själv som Kobe-biff till söndagsmiddag.

Eller den stackaren som troligtvis förbannade rökförbudet på krogen, inte för att han själv på något sätt lidit slav under tjäran och nikotinet, utan för att han inte längre hade något som kamouflerade honom från det faktum att han inte använt deodorant sedan ”Loket” ledde Bingolotto, samt det smärtsamma beslutet av att ha ätit bönsallad till lunch.

(I och med att jag var vid mina sinnens fulla bruk, istället för som brukligt – vid mina fulla sinnens bruk, så fick jag öva väldigt mycket och väldigt ofta på att bara andas med munnen.)

Eller för den delen, två nummer för stor Dressmankostym med uppknuten slips som i jakt efter närhet och ömhet (ni vet vad jag menar, men jag kan inte skriva ”knulla” i min blogg) fått ta en paus i kontaktsökandet för att istället hamna i konflikt med en dörr som kanske eller, mer troligt, kanske inte var ute efter samma tjej.

 

Efter detta förblir för mig förfesten festens höjdpunkt.

Att umgås avslappnat med dem jag tycker om och kunna höra vad vi pratar om.

Dessutom gillar jag att sova.

 

Men man får ändå ge krogar och nattklubbar en eloge för det lysande affärsmannaskapet.

Att man tvingar folk att dricka sprit för att helt enkelt stå ut med alla andra som dricker den.

 

Jag älskar verkligen mina barn. Jag menar det. Verkligen. Till månen och tillbaka. Jag skulle gå hur långt som helst för dem. (Fast inte till Finspång, det finns liksom ingen anledning.)

Dock smyger det ibland in en känsla av att det kanske inte är helt och hållet ömsesidigt.

 

När jag kom hem igår så hade min son somnat i soffan i samma ställning som de där kritade linjerna i asfalten man brukar se i amerikanska kriminalserier, när någon kanske eller kanske inte bara råkat ramla ut från ett fönster.

Möjligen var jag (när jag kärleksfullt tänkte lyfta in honom till sängen och en lite mer bekväm typ av framstupa sidoläge) inte helt medveten om att jag faktiskt precis kom utifrån och att det faktiskt inte är sommar ute ännu.

Möjligen trodde han också att kan höll på att bli kidnappad av en isbjörn eller pingvin.

I vilket fall så krävde det brutala uppvaknandet en timme av Trollmor och Kungens lilla piga innan han till slut somnade om.

När jag skulle smyga ut ur hans rum så låg det en legobit på golvet.

Idag ville han åka till morfar.

 

Min dotter är ju åtta, så hon somnar så att säga av sig själv.

Hon börjar förresten bli lite för gammal.

Numer är det pinsamt att krama mig när jag lämnar henne på skolan. Hon köper kläder och skor för sin månadspeng. Hon har Instagram och visar mig hur det fungerar. Hon tvättar håret och sätter i tofsar själv. (Inte för att jag någonsin har lyckats sätta i en tofs så att det blir snyggt, men ni fattar).

Emellertid är det mysigt att gå in till henne precis när hon ska somna, när man hör att andetagen blir längre och längre, djupare och djupare. När ögonlocken inte riktigt orkar hålla sig uppe.

I precis det läget känner jag så mycket kärlek till den där oskuldsfulla lilla människan.

Efter ikväll vet jag också vad hon tycker om mig. När hon, utan att öppna ögonen, långsamt vände sig mot mig och sa: ”Pappa, du vet att vi måste köpa doftljus, så att vi andra kan gå på toa efter dig”.

Sen somnade hon.

 

Men, trots det - eller måhända tack vare det, älskar jag mina barn. Så otroligt mycket.

När de skrattar är det som om något går sönder inom mig. Lungorna känns kolsyrade och jag får fläckvis synbortfall och inbillad kallbrand i stortårna, fast på ett väldigt trevligt vis.

När de gjorde smörgås och Oboy till sin mamma när hon var sjuk, för att sedan hämta ett täcke och stoppa om henne i soffan så kände jag en sådan lycka över att fått vidarebefordra mina (i många fall tveksamma) gener till dessa fantastiska ungar att jag inte brydde om att jag fick städa köket i omgångar för att få bort allt chokladpulver som treåringen råkat sprida ut eftersom han först inte ville ha hjälp av storasyster.

Det är underligt med kärleken till sina barn. När vi fick vårt andra så dubblerades kärleken. Man älskar båda precis lika mycket. De behöver inte dela på kärleken.

Dessutom fick vi dubbelt så mycket kärlek tillbaka.

Jag har inte fler barn än så, men använder enkel matematik:

Har man fyra barn så sprider man, och får, alltså dubbelt så mycket kärlek som jag gör nu.

 

Någonstans i Stockholm sitter det idag fyra barn som inte längre kan känna denna otvingade och äkta kärlek från sin pappa.

Fyra barn som aldrig mer kommer få höra sin pappa svära när han trampar på en legobit, eller när han förbannar att han för andra dagen i raden bränner vid falukorven.

Inte heller kommer de få höra sin pappa sjunga en godnattsång eller säga att han älskar dem.

 

Pappans känslor försvann brutalt i söndags på ett torg i Helsingborg på grund av en flaska i huvudet.

Detta på grund av att han även hade en kärlek till fotboll och ett idrottslag.

En annan person, som jag inte ens förmår mig att nämna på att sätt än att han (det är nästan undantagslöst en han) borde hängas upp i kulorna och få fortsätta hänga, var så full av aggression och hat bara för att en annan person inte älskade samma fotbollslag som han gjorde.

(Med samma logik som att jag skulle bli arg på en annan man för att han älskar sin fru och inte min.)

 

Att människor använder idrott för att glorifiera hat och våld, eller för att befästa en sjuk machoattityd, ska aldrig vara acceptabelt.

Det spelar ingen roll vad politikerna instiftar för lagar eller vad idrottsklubbar sätter för policies.

Många intressanta och kloka ord har sagts och skrivits av intelligenta människor de senaste dagarna (dessutom har Beatrice Ask och Stefan Löfven uttalat sig) så jag ska inte raljera massa floskler eller självklarheter.

Bara en: Man har alltid ett val.

Slå eller inte slå.

Döda eller inte döda.

Även om man har det klena förståndet att nävarna tar vid där hjärnan tar slut, så ska det inte behöva vara svårare än så.

 

Man kan tyvärr inte ta någonting för givet, men man kan ta avstånd.

Man kan också göra små symbolhandlingar som förhoppningsvis gör skillnad på sikt.

Jag vill helt enkelt att mina barn ska slippa få samma svar som de fyra barnen i Stockholm på frågan "när kommer pappa hem?"

Jag tänker gå till mina barn, hålla deras händer, känna deras puls och andning, sjunga godnattsånger och säga att jag älskar dem.

Det spelar ingen roll att de redan sover.

 

Och så ska jag köpa doftljus.