signerat: Arvendal

Som stabil och trygg tvåbarnsfar, på alla sätt inte alls smidig och dansant, så är det inte särdeles ofta som jag beger mig till något av de vattenhål i centrala staden som i folkmun benämns som nattklubbar.

Den här veckan har det hänt två gånger.

 

Först, efter att tillsammans med arbetskamrater lagat mat på franskt vis, med ett vinglas (eller två, eller tre) ståendes vid spisen, beslutade jag mig för att fortsätta umgås med arbetskamrater på ett mer svenskt vis. Enda öppna utestället en torsdagskväll.

Fördelen med att tillföra kroppen den kvantitet av malt och druva som Systembolaget benämner som ”Sluddrigt tal. Svårt att gå stadigt. Försämrad muskelkontroll” är att man kan skylla på det när man hasar upp sin blekfeta bakdel på dansgolvet. Jag menar, om man inte riktigt är säker på om det är gylfen eller skjortan man öppnat när trycket ska lättas vid pissoaren, så lär man liksom slippa förväntningarna att prestera som Benjamin Wahlgren i Let’s Dance.

Nackdelen är väl, efter ha passerat det magiska trettiostrecket, att det tar marginellt kortare tid än en genomsnittlig elefantgraviditet att återhämta sig från nyss nämnda tillstånd, även om det nog trots allt varit värt det.

 

Döm därför om min förvåning när jag, bara två dagar senare, färdigbakfyllad och pigg, åter ser mig själv betala entré till ett av dessa av Dionysos designade dårhus. Skillnaden denna gång var att jag körde bil dit (och räknade därvid med att också kunna framöra samma fordon åt motsatt håll).

Jag vet inte om ni någonsin varit nyktra på en fest, men det är spännande. (Alltså, inte spännande som en skräckfilm där man får ett samtal från det hus man befinner sig i, eller där några tonåringar väljer att campa intill ett tillsynes öde hus, men som faktiskt bebos av en ärrad man som hela livet levt i utanförskap och därför är så bitter att han vill mörda alla han ser – men spännande ur ett rent psykologiskt perspektiv.)

Förutom det faktum att jag inte kunde skylla på spriten när jag, nykter som jag var, märkte att jag faktiskt inte alls ser ut som John Travolta på dansgolvet lika mycket som jag ser ut som en ryggmärgsbedövad och kortisonbehandlad Fader Fouras, så kan jag ändå skriva under på att det faktiskt går att ha roligt utan att dricka alkohol.

Med ett, ganska stort, undantag.

Alla intelligensreserver som dricker alkohol utan att ha roligt.

Jag såg ett par personer som levde upp till det epitetet.

Som pipskägget i allt annat än välpassande t-shirt, som spillde öl över hela sig själv, för att sedan på ett massage-sökande vis försöka tränga sig in mellan allt och alla, lite som om han tänkte servera sig själv som Kobe-biff till söndagsmiddag.

Eller den stackaren som troligtvis förbannade rökförbudet på krogen, inte för att han själv på något sätt lidit slav under tjäran och nikotinet, utan för att han inte längre hade något som kamouflerade honom från det faktum att han inte använt deodorant sedan ”Loket” ledde Bingolotto, samt det smärtsamma beslutet av att ha ätit bönsallad till lunch.

(I och med att jag var vid mina sinnens fulla bruk, istället för som brukligt – vid mina fulla sinnens bruk, så fick jag öva väldigt mycket och väldigt ofta på att bara andas med munnen.)

Eller för den delen, två nummer för stor Dressmankostym med uppknuten slips som i jakt efter närhet och ömhet (ni vet vad jag menar, men jag kan inte skriva ”knulla” i min blogg) fått ta en paus i kontaktsökandet för att istället hamna i konflikt med en dörr som kanske eller, mer troligt, kanske inte var ute efter samma tjej.

 

Efter detta förblir för mig förfesten festens höjdpunkt.

Att umgås avslappnat med dem jag tycker om och kunna höra vad vi pratar om.

Dessutom gillar jag att sova.

 

Men man får ändå ge krogar och nattklubbar en eloge för det lysande affärsmannaskapet.

Att man tvingar folk att dricka sprit för att helt enkelt stå ut med alla andra som dricker den.