Far, far away
Jag älskar verkligen mina barn. Jag menar det. Verkligen. Till månen och tillbaka. Jag skulle gå hur långt som helst för dem. (Fast inte till Finspång, det finns liksom ingen anledning.)
Dock smyger det ibland in en känsla av att det kanske inte är helt och hållet ömsesidigt.
När jag kom hem igår så hade min son somnat i soffan i samma ställning som de där kritade linjerna i asfalten man brukar se i amerikanska kriminalserier, när någon kanske eller kanske inte bara råkat ramla ut från ett fönster.
Möjligen var jag (när jag kärleksfullt tänkte lyfta in honom till sängen och en lite mer bekväm typ av framstupa sidoläge) inte helt medveten om att jag faktiskt precis kom utifrån och att det faktiskt inte är sommar ute ännu.
Möjligen trodde han också att kan höll på att bli kidnappad av en isbjörn eller pingvin.
I vilket fall så krävde det brutala uppvaknandet en timme av Trollmor och Kungens lilla piga innan han till slut somnade om.
När jag skulle smyga ut ur hans rum så låg det en legobit på golvet.
Idag ville han åka till morfar.
Min dotter är ju åtta, så hon somnar så att säga av sig själv.
Hon börjar förresten bli lite för gammal.
Numer är det pinsamt att krama mig när jag lämnar henne på skolan. Hon köper kläder och skor för sin månadspeng. Hon har Instagram och visar mig hur det fungerar. Hon tvättar håret och sätter i tofsar själv. (Inte för att jag någonsin har lyckats sätta i en tofs så att det blir snyggt, men ni fattar).
Emellertid är det mysigt att gå in till henne precis när hon ska somna, när man hör att andetagen blir längre och längre, djupare och djupare. När ögonlocken inte riktigt orkar hålla sig uppe.
I precis det läget känner jag så mycket kärlek till den där oskuldsfulla lilla människan.
Efter ikväll vet jag också vad hon tycker om mig. När hon, utan att öppna ögonen, långsamt vände sig mot mig och sa: ”Pappa, du vet att vi måste köpa doftljus, så att vi andra kan gå på toa efter dig”.
Sen somnade hon.
Men, trots det - eller måhända tack vare det, älskar jag mina barn. Så otroligt mycket.
När de skrattar är det som om något går sönder inom mig. Lungorna känns kolsyrade och jag får fläckvis synbortfall och inbillad kallbrand i stortårna, fast på ett väldigt trevligt vis.
När de gjorde smörgås och Oboy till sin mamma när hon var sjuk, för att sedan hämta ett täcke och stoppa om henne i soffan så kände jag en sådan lycka över att fått vidarebefordra mina (i många fall tveksamma) gener till dessa fantastiska ungar att jag inte brydde om att jag fick städa köket i omgångar för att få bort allt chokladpulver som treåringen råkat sprida ut eftersom han först inte ville ha hjälp av storasyster.
Det är underligt med kärleken till sina barn. När vi fick vårt andra så dubblerades kärleken. Man älskar båda precis lika mycket. De behöver inte dela på kärleken.
Dessutom fick vi dubbelt så mycket kärlek tillbaka.
Jag har inte fler barn än så, men använder enkel matematik:
Har man fyra barn så sprider man, och får, alltså dubbelt så mycket kärlek som jag gör nu.
Någonstans i Stockholm sitter det idag fyra barn som inte längre kan känna denna otvingade och äkta kärlek från sin pappa.
Fyra barn som aldrig mer kommer få höra sin pappa svära när han trampar på en legobit, eller när han förbannar att han för andra dagen i raden bränner vid falukorven.
Inte heller kommer de få höra sin pappa sjunga en godnattsång eller säga att han älskar dem.
Pappans känslor försvann brutalt i söndags på ett torg i Helsingborg på grund av en flaska i huvudet.
Detta på grund av att han även hade en kärlek till fotboll och ett idrottslag.
En annan person, som jag inte ens förmår mig att nämna på att sätt än att han (det är nästan undantagslöst en han) borde hängas upp i kulorna och få fortsätta hänga, var så full av aggression och hat bara för att en annan person inte älskade samma fotbollslag som han gjorde.
(Med samma logik som att jag skulle bli arg på en annan man för att han älskar sin fru och inte min.)
Att människor använder idrott för att glorifiera hat och våld, eller för att befästa en sjuk machoattityd, ska aldrig vara acceptabelt.
Det spelar ingen roll vad politikerna instiftar för lagar eller vad idrottsklubbar sätter för policies.
Många intressanta och kloka ord har sagts och skrivits av intelligenta människor de senaste dagarna (dessutom har Beatrice Ask och Stefan Löfven uttalat sig) så jag ska inte raljera massa floskler eller självklarheter.
Bara en: Man har alltid ett val.
Slå eller inte slå.
Döda eller inte döda.
Även om man har det klena förståndet att nävarna tar vid där hjärnan tar slut, så ska det inte behöva vara svårare än så.
Man kan tyvärr inte ta någonting för givet, men man kan ta avstånd.
Man kan också göra små symbolhandlingar som förhoppningsvis gör skillnad på sikt.
Jag vill helt enkelt att mina barn ska slippa få samma svar som de fyra barnen i Stockholm på frågan "när kommer pappa hem?"
Jag tänker gå till mina barn, hålla deras händer, känna deras puls och andning, sjunga godnattsånger och säga att jag älskar dem.
Det spelar ingen roll att de redan sover.
Och så ska jag köpa doftljus.
