signerat: Arvendal

Så, Björn Ranelid gick till final i Melodifestivalen säger ni?

Jag märker en mer än mild frustration över detta i tidningar och på diverse sociala mötesplatser på internet.

Dock har jag svårt att känna ilska över att svenska folket, i den sanna demokratiska anda vi så stolt försöker efterleva i vårt land, röstat fram en i sångtävling skånskpratande brun-utan-sol-narkoman (med en knapp för mycket uppknäppt i skjortan) till final i en tävling där Tomas Di Leva faktiskt, på grund av övriga inkvoterade tävlande, framstår som seriös och normal.

Så lugna ner er. Ta två valium och en kisspaus. Det finns värre saker.

Grekland sitter så djupt i skiten att det inte ens skulle hjälpa om Lyxfällan åkte dit med sin budgettavla och föreslog att de skulle sälja ut Kreta och Olympia på torg-loppis.

I Malmö springer några galningar och skjuter ihjäl folk i C-dur, bara för att…ja, varför då?

En annan snubbe som troligtvis käkat några champinjoner för mycket med utgånget bäst-före-datum ville ha vårdnaden om sina barn efter en skilsmässa. Därför högg han ner ex-frun på öppen gata, framför ögonen på nyss nämnda barn.

Just det med familj och barn berör mig extra mycket.

Ända sedan jag blev pappa.

Och ända sedan jag inte blev det.

Som några av er vet, så fick vi ett glädjande plustecken på en plastpinne senhösten för drygt två år sedan. Dottern skulle få ett syskon och ”Svensson”-familjen skulle bli komplett.

Dagarna innan jul fick vi beskedet: Ultraljudet visade inte några hjärtljud.

Någon vi längtat efter, och sett fram emot att träffa, fanns inte mer.

Jag har aldrig fått en dolk i hjärtat, men jag kan gissa att det kan kännas ungefär som jag kände då.

I de fysiska sviterna av det inträffade var det bara ambulanspersonal, med en enorm yrkesskicklighet, som gjorde att min fru inte försvann på samma eviga resa.

Det var tomhet, sorg och ilska.

Storasyster, då 4 år, som kanske inte förstod – eller så gjorde hon det, ritade massa teckningar som bebisen kunde få när den kom till himlen, så han eller hon skulle komma ihåg oss.

Sen kröp hon upp i mitt knä för att trösta och sa ”pappa, du behöver inte gråta – det kommer bli bra”, samtidigt som hon torkade bort en av alla de tårar som inte kunde sluta rinna.

Hur mycket jag än tycker om ord, så finns det inte tillräckligt många för att beskriva hur mycket jag älskar henne.

Och hon hade ju rätt.

I oktober året efter föddes hennes lillebror.

Och det är ju fan vad jag älskar honom också.

Glädjen i hans ögon när idol-syrran vill leka med honom, eller när han fått tag i hennes rosa-glittriga handväska och därför slänger både klossar och leksaksbilar i blöjhinken, får min själ att spontant dansa riverdance och sjunga Fritjof och Carmencita.

Det går, som sagt, inte att beskriva den enorma kärlek jag har till min familj. Min fru. Min dotter. Min son. Men skulle jag försöka, kan jag tänka mig att det känns i kroppen ungefär som det skulle kännas om jag vore en flaska Pommac en 30-gradig sommardag, i en bil utan luftkonditionering efter tre och en halv mil på en ojämn skogsväg utan stötdämpare.

Jag vet att det finns personer som tycker att jag skämmer bort min familj.

De har helt rätt, och jag förstår inte vad som skulle vara negativt med det.

Har jag inte sagt att jag älskar dem?

Utan min fru vore jag ingenting (förutom barnlös och troligtvis förmögen) och jag kan bara hoppas och be för att hon aldrig kommer skälla på någon annan man för att han inte slängt strumporna i tvättkorgen så som hon skäller på mig.

En av de underbaraste sakerna i världen är att, en natt när familjen sover, gå från rum till rum och bara höra dem andas.

Vi tar det för givet, men för många, alldeles för många, är det inte självklart.

Att de andas. Att de lever. Att de finns hos mig.

Så det är därför, när jag ser en bild, eller läser en artikel, om barn som blir illa behandlade, är sjuka eller skadade, som mitt annars ganska stabila pokerface faller samman.

Återigen går tårarna inte att hålla igen.

Och det är, trots tragiken i historien, en förbannat häftig och skön känsla.

Och det är därför som jag ger blanka fan i vad Björn Ranelid håller på med.

Hjälpte min svåger att flytta i helgen. Det var trevligt.

Eller trevligt och trevligt. Jag har gängat hans syrra och han är starkare än mig (vilket i sig kanske inte är någon bedrift, men i alla fall) så jag måste helt enkelt hålla mig väl med honom.

Dessutom, med tanke på hur många gånger vi flyttat de senaste åren, kan jag tänka mig att jag är skyldig alla jag känner ett antal lyft.

Hur som helst. Det första som hände när jag hämtat upp honom (samt lämnat av familjen – de ville vara med och titta på när vi andra bar möbler) var att jag mötte en granne med, hur ska vi säga, koll på läget. Åtminstone enligt henne själv.

Jag hade ju nämligen parkerat på gården. Utan att pågående i- eller urlastning skett.

Givetvis påpekade jag att jag höll på att lasta svågern och att han var väldigt otymplig och att jag därför behövde ställa mig på gården, men det gick inte för sig se. Ställer man bilen som jag gjorde kommer tydligen denne granne inte in med sin bil på sin hyrda parkeringsplats.

Nu vet jag inte, den väldigt sympatiska och diskussionsvilliga grannen kanske inte hade ratt på sin bil. Då förstår jag problemet. Och ber om ursäkt.

I annat fall råder jag dig (om du skulle råka läsa den här bloggen någon gång) till att aldrig besöka en varuhusparkering, eller ett parkeringshus, vid tider då fler än två bilar uppehåller sig där. Du kommer nämligen aldrig att komma hem då.

Just det. Det skulle handla om flytt. Glömde det.

Jag gjorde vissa reflektioner under dagen.

Den första är att det borde vara förbjudet att bo på andra våningen i hus utan hiss och flytta till tredje våningen i ett annat hus utan hiss. Inte för att jag är lat, utan för att...eller vem fan ljuger jag för? För att jag är lat. Och för att det är jobbigt att bära långa, tunga möbler i smala, branta trappor.

Man kan säga att jag dagen efter var väldigt väl medveten om mina benhinnor.

Det andra härrör till ovan nämnda långa, tunga möbler.

Ingvar Kamprad må vara gammal nazist och snål som fan och skattesmitare och allt annat ni hört.

Men IKEA är jättebra.

De säljer möbler som består av spånskivor och fanér. Snyggt och billigt.

Till skillnad från svintung matsalsgrupp i solid ek som måste slipas och oljas varje år, eller svindyrt skrivbord i mahogny, stort som ett fotbollsmål, för att lättare bidra till kotförskjutning hos hjälpsamma släktingar och vänner.

Den tredje, och sista, reflektionen kommer från den grekiska restaurangen dit vi begav oss för att inte äta den obligatoriska flyttpizzan, utan för att äta lite mer belevat. I mitt fall scampi.

Ja. Jag äter det, även om det klassas som miljöförstöring och jag kommer att få elda ikapp med Lucifer vad det lider. Det är gott.

Men varför måste stärtfenan alltid sitta kvar på räkan? Den är redan död och friterad, så det kan inte vara av sympatiskäl.

För dekoration och för att det är snyggt säger ni? Jodå. Kanske det. Men det vägs upp av det faktum att jag måste sitta på krogen och äta med händerna.

Det är varken dekorativt eller snyggt.

Förresten. På tal om punkt två.

Häromdagen köpte jag en bokhylla.

Den vägde 60 kilo.

Jag fick hjälp av min gode vän M att bära den uppför trapporna.