signerat: Arvendal

Hjälpte min svåger att flytta i helgen. Det var trevligt.

Eller trevligt och trevligt. Jag har gängat hans syrra och han är starkare än mig (vilket i sig kanske inte är någon bedrift, men i alla fall) så jag måste helt enkelt hålla mig väl med honom.

Dessutom, med tanke på hur många gånger vi flyttat de senaste åren, kan jag tänka mig att jag är skyldig alla jag känner ett antal lyft.

 

Hur som helst. Det första som hände när jag hämtat upp honom (samt lämnat av familjen – de ville vara med och titta på när vi andra bar möbler) var att jag mötte en granne med, hur ska vi säga, koll på läget. Åtminstone enligt henne själv.

Jag hade ju nämligen parkerat på gården. Utan att pågående i- eller urlastning skett.

Givetvis påpekade jag att jag höll på att lasta svågern och att han var väldigt otymplig och att jag därför behövde ställa mig på gården, men det gick inte för sig se. Ställer man bilen som jag gjorde kommer tydligen denne granne inte in med sin bil på sin hyrda parkeringsplats.

Nu vet jag inte, den väldigt sympatiska och diskussionsvilliga grannen kanske inte hade ratt på sin bil. Då förstår jag problemet. Och ber om ursäkt.

I annat fall råder jag dig (om du skulle råka läsa den här bloggen någon gång) till att aldrig besöka en varuhusparkering, eller ett parkeringshus, vid tider då fler än två bilar uppehåller sig där. Du kommer nämligen aldrig att komma hem då.

 

Just det. Det skulle handla om flytt. Glömde det.

Jag gjorde vissa reflektioner under dagen.

Den första är att det borde vara förbjudet att bo på andra våningen i hus utan hiss och flytta till tredje våningen i ett annat hus utan hiss. Inte för att jag är lat, utan för att...eller vem fan ljuger jag för? För att jag är lat. Och för att det är jobbigt att bära långa, tunga möbler i smala, branta trappor.

Man kan säga att jag dagen efter var väldigt väl medveten om mina benhinnor.

 

Det andra härrör till ovan nämnda långa, tunga möbler.

Ingvar Kamprad må vara gammal nazist och snål som fan och skattesmitare och allt annat ni hört.

Men IKEA är jättebra.

De säljer möbler som består av spånskivor och fanér. Snyggt och billigt.

Till skillnad från svintung matsalsgrupp i solid ek som måste slipas och oljas varje år, eller svindyrt skrivbord i mahogny, stort som ett fotbollsmål, för att lättare bidra till kotförskjutning hos hjälpsamma släktingar och vänner.

 

Den tredje, och sista, reflektionen kommer från den grekiska restaurangen dit vi begav oss för att inte äta den obligatoriska flyttpizzan, utan för att äta lite mer belevat. I mitt fall scampi.

Ja. Jag äter det, även om det klassas som miljöförstöring och jag kommer att få elda ikapp med Lucifer vad det lider. Det är gott.

Men varför måste stärtfenan alltid sitta kvar på räkan? Den är redan död och friterad, så det kan inte vara av sympatiskäl.

För dekoration och för att det är snyggt säger ni? Jodå. Kanske det. Men det vägs upp av det faktum att jag måste sitta på krogen och äta med händerna.

Det är varken dekorativt eller snyggt.

 

Förresten. På tal om punkt två.

Häromdagen köpte jag en bokhylla.

Den vägde 60 kilo.

Jag fick hjälp av min gode vän M att bära den uppför trapporna.