signerat: Arvendal

Så, Björn Ranelid gick till final i Melodifestivalen säger ni?

Jag märker en mer än mild frustration över detta i tidningar och på diverse sociala mötesplatser på internet.

Dock har jag svårt att känna ilska över att svenska folket, i den sanna demokratiska anda vi så stolt försöker efterleva i vårt land, röstat fram en i sångtävling skånskpratande brun-utan-sol-narkoman (med en knapp för mycket uppknäppt i skjortan) till final i en tävling där Tomas Di Leva faktiskt, på grund av övriga inkvoterade tävlande, framstår som seriös och normal.

Så lugna ner er. Ta två valium och en kisspaus. Det finns värre saker.

 

Grekland sitter så djupt i skiten att det inte ens skulle hjälpa om Lyxfällan åkte dit med sin budgettavla och föreslog att de skulle sälja ut Kreta och Olympia på torg-loppis.

I Malmö springer några galningar och skjuter ihjäl folk i C-dur, bara för att…ja, varför då?

En annan snubbe som troligtvis käkat några champinjoner för mycket med utgånget bäst-före-datum ville ha vårdnaden om sina barn efter en skilsmässa. Därför högg han ner ex-frun på öppen gata, framför ögonen på nyss nämnda barn.

 

Just det med familj och barn berör mig extra mycket.

Ända sedan jag blev pappa.

Och ända sedan jag inte blev det.

Som några av er vet, så fick vi ett glädjande plustecken på en plastpinne senhösten för drygt två år sedan. Dottern skulle få ett syskon och ”Svensson”-familjen skulle bli komplett.

Dagarna innan jul fick vi beskedet: Ultraljudet visade inte några hjärtljud.

Någon vi längtat efter, och sett fram emot att träffa, fanns inte mer.

Jag har aldrig fått en dolk i hjärtat, men jag kan gissa att det kan kännas ungefär som jag kände då.

I de fysiska sviterna av det inträffade var det bara ambulanspersonal, med en enorm yrkesskicklighet, som gjorde att min fru inte försvann på samma eviga resa.

Det var tomhet, sorg och ilska.

Storasyster, då 4 år, som kanske inte förstod – eller så gjorde hon det, ritade massa teckningar som bebisen kunde få när den kom till himlen, så han eller hon skulle komma ihåg oss.

Sen kröp hon upp i mitt knä för att trösta och sa ”pappa, du behöver inte gråta – det kommer bli bra”, samtidigt som hon torkade bort en av alla de tårar som inte kunde sluta rinna.

Hur mycket jag än tycker om ord, så finns det inte tillräckligt många för att beskriva hur mycket jag älskar henne.

Och hon hade ju rätt.

 

I oktober året efter föddes hennes lillebror.

Och det är ju fan vad jag älskar honom också.

Glädjen i hans ögon när idol-syrran vill leka med honom, eller när han fått tag i hennes rosa-glittriga handväska och därför slänger både klossar och leksaksbilar i blöjhinken, får min själ att spontant dansa riverdance och sjunga Fritjof och Carmencita.

 

Det går, som sagt, inte att beskriva den enorma kärlek jag har till min familj. Min fru. Min dotter. Min son. Men skulle jag försöka, kan jag tänka mig att det känns i kroppen ungefär som det skulle kännas om jag vore en flaska Pommac en 30-gradig sommardag, i en bil utan luftkonditionering efter tre och en halv mil på en ojämn skogsväg utan stötdämpare.

 

Jag vet att det finns personer som tycker att jag skämmer bort min familj.

De har helt rätt, och jag förstår inte vad som skulle vara negativt med det.

Har jag inte sagt att jag älskar dem?

Utan min fru vore jag ingenting (förutom barnlös och troligtvis förmögen) och jag kan bara hoppas och be för att hon aldrig kommer skälla på någon annan man för att han inte slängt strumporna i tvättkorgen så som hon skäller på mig.

En av de underbaraste sakerna i världen är att, en natt när familjen sover, gå från rum till rum och bara höra dem andas.

Vi tar det för givet, men för många, alldeles för många, är det inte självklart.

Att de andas. Att de lever. Att de finns hos mig.

 

Så det är därför, när jag ser en bild, eller läser en artikel, om barn som blir illa behandlade, är sjuka eller skadade, som mitt annars ganska stabila pokerface faller samman.

Återigen går tårarna inte att hålla igen.

Och det är, trots tragiken i historien, en förbannat häftig och skön känsla.

 

Och det är därför som jag ger blanka fan i vad Björn Ranelid håller på med.