signerat: Arvendal

Hej. Jag heter Rasmus. Jag är språkpolis.

När jag konfronterar människor med detta faktum brukar jag ofta bli rejält ifrågasatt.

De som ifrågasätter undrar hur jag kan lägga sådan kraft, energi och irritation på en sådan bagatell som språkbruk, när världen är full av krig, svält, tortyr, död och ryska oligarker som förstör världsfotbollen.

 

Frågan jag direkt ställer mig då är:

Om jag istället började särskriva, skriva e istället för ä, bygga meningar med syftningsfel, eller skita i att kommatera, skulle krigen ta slut då?

Knappast va?

Snarare skulle det kanske bli mindre motsättningar, som kan leda till krig, om man hela tiden förstod varandra.

 

Det finns regler för användandet av språk, på samma sätt som för användandet av bilbälte. (Med den lilla skillnaden att man – tyvärr – inte kan få böter eller fängelse när man skriver ”last bil”)

 

Kålsupare finns överallt.

Astrid Lindgren. Denna underbara sagoförfattare.

Missförstå mig rätt nu. Hennes sagor är underbara. Hon är förmodligen väldens genom tiderna bästa barnboksförfattare (möjligtvis vill bröderna Grimm ha ett ord med i laget också), men det finns saker att önska i hennes skrivspråk.

 

Låt vara att hennes ”mej”, ”dej” och ”säj – säjer”, samt ”dom” istället för ”de och dem” är godkänt av anarkisterna i Svenska Akademien (de fungerar trots allt som facit till vårt språk).

Tyvärr har dessa kappvändare allt för ofta godkänt ”alternativa stavningar”, till exempel som att det ska anses acceptabelt att säga ”han”, där man menar ”honom”.

Detta leder alltså till meningar såsom ”Dom ska säja det till han”. Jag ryser.

 

Åter till sakfrågan.

Detta är autentiska utdrag ur ”Allt om Karlsson på taket”.

”Det fanns visst en till, som ville följa med.”

”Det var pappa, som öppnade dörren. Men det var mamma, som skrek till först.”

Denna typen av felaktig och i många fall onödig kommatering finns överallt i hennes texter.

Visst förstår man vad som skrivs, men i fel läge så kan det leda till syftningsfel, likt rubrik i Aftonbladet efter en flygolycka i Nepal häromdagen:

 

”Flygplan störtade i Nepal, alla döda.”

Vilka är döda?

Alla i flygplanet?

Alla i Nepal?

Alla i hela världen?

 

Fler exempel:

”Jag fick en smörgås av mormor som jag åt upp.”

Visserligen tycker jag om min mormor, men inte på det sättet.

 

”Försökte köra på par med barnvagn”

Inte så snällt kanske, men jag själv blivit påkörd av en barnvagn. Jag ådrog mig inte bestående skador av det.

 

”Akta våra barn kör sakta”

Ingen fara, håller de bara ut tillräckligt så kan jag köra om.

 

”Man krockade med älg på motorcykel”

Rätt imponerande ändå. Lite Hälge-varning på den.

 

”Plånbok upphittad. Återfås mot beskrivning av Janne”

Jag vet vad jag har i min plånbok, men hur fan ser Janne ut?

 

”Radhus med mindre lättskött tomt”

Jag gillar inte trädgårdsarbete. Finns det ett hus med en lättskött mindre tomt så köper jag!

 

Ni förstår problematiken.

Ni förstår också att detta kan bli en bloggserie i oändligt antal delar.

I och med att vi flyttar från något som är vårt eget, till något som inte alls är vårt eget, ställer det till vissa problem.

Detta är ett:

Vi kan inte ta med parabolen.

 

Då vi varit väldigt nöjda med Viasat som leverantör såg vi ingen anledning att byta. Tvärtom.

När vi inte kommer ha hus och trädgård att behöva ta hand om så känns en uppgradering med massa filmkanaler som ett lämpligt substitut.

 

Det som är det underliga i detta är att jag tydligen måste sluta vara kund hos Viasat, för att kunna bli kund hos Viasat.

Jag måste alltså betala tre stycken uppsägningsmånader i och med att jag vill fortsätta nyttja deras tjänster.

 

Detta tyckte jag verkade lite lustigt, varvid ett samtal till deras kundtjänst genomfördes.

Om det gick bra?

Joråsåatte...NÄE.

Samtalet gick till ungefär som följer:

(Notera även att personen som svarade använde en illa dold spelad trevlighet. Sannolikt hade han också sådana byxor som inte går att dra över röven.)

- Välkommen till Viasat, jag heter (här skulle jag kunna skriva ett namn, men PUL tillåter inte riktigt det). Vad kan jag hjälpa dig med?

- Hej, jag ska flytta, men vill fortsätta vara kund hos er.

- Vad trevligt.

- Ja, det tycker jag med. Problemet är att jag inte kan ta med parabolen, då jag flyttar till ett hyreshus där det inte är tillåtet.

(Här tystnar samtalet lite grand. Jag gissar på att han hämtar en kopp kaffe.)

- Ajdå.

- Men vi har Bredbandsbolaget som leverantör i fastigheten, via dem kan vi ju teckna Viasat Guld och på det viset uppgradera oss lite.

- Det är ett bra paket, du får du nästan allt vettu.

- Jo, vi tyckte det lät bra. Men eftersom vi vill fortsätta köpa era kanaler känns det olustigt att behöva betala 3 månader extra för att även få kanalerna till en plats där vi inte befinner oss.

- Jo, men du köper inte kanalerna av oss. Du köper dem av Bredbandsbolaget, som köper dem av oss.

- Ja. Ni får alltså betalt av mig indirekt.

- Javisst. Alla vägar bär till Rom vettu.

- I och med att jag då, indirekt, betalar till er, borde det väl på något sätt gå att lösa... jag vill ju trots allt fortsätta vara kund och ge er MER pengar varje månad...

- Det ordnar sig vettu.

- Vad ordnar sig?

- Vi avslutar ditt gamla abonnemang.

- Men då kommer jag ju fortfarande behöva betala 3 månader?

- Jadå, det ordnar sig vettu.

- Återigen: Vad ordnar sig?

- Sådär. Då är ditt abonnemang avslutat per den siste november. Är det något mer jag kan hjälpa dig med?

- Ja. Du skulle kunna svara på mina frågor.

- Javisst. Tack ska du ha, och tveka inte att höra av dig om du har fler funderingar.

Samtal avslutades.

 

Ungefär där spred sig en vilja att döda i min kropp, eller åtminstone göra någon väldigt, väldigt illa.

Jag gjorde som varje svensk person, uppväxt med Jantelagen, gör i en sån situation: Jag skrev ett argt e-mail till företaget.

 

Jag har inte fått något svar på det heller.

 

Jag vet vad ni tänker nu. Jag tänkte likadant.

Bojkotta det där jävla företaget. Inte en förbannad spänn till ska de få. Däremot ska de få det där parabolantennshelvetet uppkört rätt i sin dokumentärkanal.

Sådär behandlar man fanimej inte sina kunder. Idioter.

 

Men.

Viasat innehar rättigheterna till Premier League, Champions League och från och med nyss även OS.

Även ni som bara känner mig ytligt vet vad det betyder.

 

Jag är deras bitch. De kan bete sig hur jävla illa de vill. Det spelar ingen roll.

De har saker jag vill ha och som jag skulle gå över lik för att få.

 

Jag står i duschen. Jag har tappat tvålen.

Välkomna Viasat.

 

Ett inlägg om dagen.
Tänk om det (jag) kunde fungera så bra.

Mycket vill jag nog egentligen skriva.

Om hur jag känner mig som värsta ballaste farsan när några ungar på dotterns frita rusar från frukostbordet för att se min på-låtsas-gå-in-i-väggen-och-slå-mig-sketch vid avvinkningen.

Om hur jag, inför den tidsnära flytten, mentalt raderar ut allt som varit positivt med att bo på landet (trots allt säkert väldigt mycket) för att istället gräva fram den gömda avgas- och betongpojken som faktiskt bor någonstans där inne i min själ - om en sådan tingest som "själen" existerar.

Om det faktum att det känns underligt att ha sålt V40:n, den som Tindra benämner som "gamla trogna bilen".
Möjligtvis var den trogen, men i övrigt precis som en "lyxhustru".
Jävligt dyr i drift. Målad, spacklad och renoverad för att åtminstone någorlunda efterlikna sin forna glans. Trasigt avgasrör (kanske mer en väldigt mycket äldre lyxhustru).

Om alla onda människor (Astrid Lindgren inkluderad) som medvetet, omedvetet eller ignorant, felaktigt använder vårt vackra språk.

Om bilköraridioter som gasar på i 120 mellan fartkamerorna, men bromsar ner i 60 vid passering.
(Avser på 80-väg)

Om jättebra, bra, mindre bra, inte alls så bra, dåliga och usla människor (läs: kunder) som undertecknad träffar dagligen.
Möjligtvis, och troligen, också en hel del riktiga jävla knallkorkar.

Men motivationen tryter.

Kanske kan flytten bli en nytändning.
Kanske inte.

Kanske behöver jag känna press för att prestera.
Kanske, likt Idol-Andreas, pallar jag inte för pressen - utan vill åka hem.

Det enda jag vet är att jag inte vet.

Ja, som sagt, jag är väldigt bra på att inte skriva alls.

Som försvar så pågår det lite livspussel.

Inte sånt där barnsligt 500-bitars bebis-pussel. Det här har 10000 bitar. Och 3D. Och ljudeffekter. Och alla bitar är gröna.

 

Bara sådär, som ett brev på posten (eller e-mail i inkorgen för er moderna människor) fick min fru ett erbjudande om en halvtidstjänst.

Nu kan jag inte påstå att jag är alldeles sådär jätteinsatt i arbetsmarknadspolitiken, men så mycket har jag förstått att om ett jobb springer ikapp en och fångar en, så ska man inte slita sig loss, utan kramas tillbaka.

I och med att vi innehar ett gossebarn i den ringa åldern av 10 månader (som inte alls vill laga mat själv eller sköta personlig hygien på egen hand) leder detta då till att jag också behöver göra förändringar i min arbetstid.

Jag jobbar alltså precis lika mycket som förut, men på mindre tid och för mindre betalt.

 

När jag lämnat jobbet i lördags så gjorde jag min manliga och faderliga plikt och införskaffade föda åt familjen. Hämtpizza.

Dock gjorde jag det misstaget att köra iväg med bilen innan jag ringde och beställde, vilket innebar att jag inte kunde googla numret till pizzerian. Lösningen blev att ringa ett telefonnummer där man kan få ett telefonnummer.

Det som jag inte räknade med var:

Att det tog en stund att först gräva upp luren ur fickan och slå numret.

Att den väldigt vänliga mannen på telefonföretaget gärna pratar väldigt vänligt och extra länge med mig eftersom han då väldigt vänligt kan skinna mig på ännu mer pengar.

Att den väldigt vänliga mannen på telefonföretaget inte alls ville koppla mig vidare, eftersom jag ringde från en mobiltelefon, vilket betydde att jag var tvungen att för mig själv i bilen rabbla pizzerians nummer högt så att jag inte skulle glömma det.

Att det även tar en stund att knappa detta nummer i och med att jag lämpligast först och främst bör fokusera på trafiken.

 

Allt detta ledde till att jag helt enkelt satt i bilen utanför pizzerian och ringde in min beställning.

Då jag kände att det kunde bli en aning pinsamt att gå in direkt så valde jag åka förbi lägenheten vi ska flytta till- och liksom bara känna atmosfären från bilen. Jag hann åka förbi fyra gånger, samt åka och tanka, under tiden pizzan bakades.

Det är en fördel med stan. Jag hade aldrig hunnit fyra varv till Kuddby.

Jag antar också att när man bor i staden så kan man unna sig lite extra lyx i form av varm pizza!

 

Argumenten jag hör mot att flytta tillbaka in till stan är ganska uteslutande:

Avgaser och oväsen.

 

Må så vara.

Då kan jag tala om följande:

När jag kom hem med pizzan och öppnade bildörren så möttes jag av den oerhört underbara doften av svinurin som kommer av att bonden parfymerar sina åkrar. (För tredje eller fjärde gången denna veckan)

Dessutom hade jag i färskt minne, från fredagsnatten, granndotterns poolparty med konstant falsett-”iiiiihhhh”-ande fjortisar och brölande förpubertala tonårspojkar med kalsonger under badbyxorna.

 

Spårvagnsrassel och koldioxid är närmre paradiset än ni kan tro.