Det är öppet där varje dag
Ledig dag efter ett antal långa sådana innehållande arbete och innan 8 st fullspäckade dito.
Far-dotter-dag.
Vad innebär det för unga fröken Arvendal?
BUUSFAABRIIKEEEN!!!
Jodåsåattdetvarsåsantsomdetvarsagt.
Detta kräver sin uppladdning. Och planering.
Först och främst är jag inte sådär jätteung länge, eller särskilt smidig och vital.
Jag menar, klätterställningarna på detta barnens icke-förlorade paradis är inte i första hand utformade för en person på 182 cm, ett antal kg över det förväntade och stela knän.
Tro fan att ungar försvinner på ett sådant ställe när föräldrar fastnar med sina blekfeta arslen i formgjutna plaströr med plexiglasfönster 7 meter ovan jord.
Ett ytterligare svårlöst projekt är att försöka få en adrenalinstinn 6-åring to be att förstå vikten av att inmundiga näring för att orka den sista timmen. (Gäller visserligen mest pappa – som sagt, ungen går ju på adrenalin)
Eller så är jag bara bitter för att det på valda platser finns skyltar med texten: ”Ej för vuxna”. Jag kanske också vill åka rutchkana.
Eller är inte ”vuxen” bara ett begrepp som beskriver var man står i sin mentala utveckling?
Kanske värt att testa och ifrågasätta.
Största utmaningen blir dock att inte verka illa berörd när det knallar runt en person, troligtvis till synes helt normal i vanliga fall, som njuter av att vara utklädd till en tjock tygelefant.
DET är läskigt!
Till dig - Dr Rhinehart
Collin genomförde sitt dopingprov med bravur idag.
Kul att så många ville komma, och att vi kom samtidigt.
Tiden att mingla och prata var inte särdeles omfattande, men trevligt var det ändå på alla sätt.
När jag, städad och hemkommen, på rutin loggade in på Facebook slog det mig, sådär inte alls behagligt, att någon mer, om tiden gått ungefär ett och ett halvt år långsammare, kunde – och borde – varit en av gästerna.
Såg ett klipp ur Lejonkungen häromdagen.
Pumba skulle mycket väl kunna vara en nära vän till mig, som när det kniper lämnar goda råd.
”Lämna ditt bakomflutna före dig”. Ganska logiskt i sin lingvistiska orimlighet.
Kommer också att tänka på McDonalds-reklamen som gick på TV när jag var sisådär 10-12 år.
”Det finns stunder i livet som man alltid har kvar”.
Jag ska inte bli nostalgisk eller tårögd, därtill finns inte sorgen.
Men ändå vill jag fortsätta med några briljanta rader av den annars, i mitt tycke, tveksamma artisten, Tomas Ledin. (Alla hans låtar låter likadant.)
”Vad gör du för tiden? Varför hör du aldrig av dig? Det var alldeles för länge sedan vi sågs.”
Kanske var det Force Majeure, nöd eller skador som inte kunnat förutses.
Kanske var det tillfällig sinnesförvirring. Utan uppsåt.
Eller var det helt enkelt tärningen som fällde avgörandet?
Jag vill veta.
Jag vill inte veta.
En människa själv, väljer sin väg.
Utan att kunna förklara varför, så gnager saknaden.
Dessa rader hörs blott av poeter, varvid ingenting mer behöver sägas.
