signerat: Arvendal

Jag har en son.

Han är 14 månader gammal.

Han vill inte gå om man inte håller honom i handen, men även då är det lite stappligt.

Han säger inte så mycket. Det är ”titta”, ”där” (samtidigt som han pekar) och ”namnam” (mat) som är favoritorden.

Men han har en sådan där hink med klossar i olika former och storlekar som man ska försöka stoppa ner genom rätt hål i locket. Den runda klossen i det runda hålet, den stjärnformade klossen i det stjärnformade hålet och så vidare.

Det tycker han är kul. Han lyckas inte alltid, men han förstår syftet.

Han är alltså 14 månader gammal.

Jag drog kundvagnar på jobbet idag.

Därav undrar jag om flertalet vuxna människor klarar av att lösa ovan nämnda problem.

I min värld är detta lika självklart som hinken.

En stor vagn paras ihop med en stor vagn. En liten vagn paras ihop med en liten vagn.

Det verkar inte vara så självklart för alla.

En vedertagen sanning är att ”där hjärnan tar slut, där tar nävarna vid”. Många försöker alltså att med våld pressa in den stora vagnen i den lilla, med lika stor chans att lyckas som att försöka få in en flaggstång i en äggkartong.

I ett av kundvagnsbåsen hade någon till och med lyft upp en vagn ovanpå de andra, liksom uppochner, för att på så sätt få kedjan att nå fram till låset. (Och lyckats – måste tilläggas).

Jag vet inte riktigt hur det har gått till, men jag kan tänka mig följande scenario:

Sven (man kan anta att han heter det, det passar bra tycker jag) har varit med sin fru (henne har jag inget bra namn på, men vi gissar på Berit) och veckohandlat.

De hämtar en vagn i båset närmast entrén. (Det hade varit för jobbigt för Berit att putta den tomma tunga vagnen alla femtiofyra meter från båset bredvid deras parkerade bil till ingången. Sven ville heller inte parkera närmre, "för det är säkert fullt där i alla fall”).

När de handlat klart, packat in varorna i bilen och ska ställa tillbaka kundvagnen är det återigen för jobbigt för Berit att gå dessa femtiofyra meter för att ställa vagnen där de tog den från första början (Sven kan inte gå dit heller, för han måste ju varmköra bilen under tiden). Alltså försöker Berit manövrera in den lilla vagnen i raden av stora vagnar som finns i det bås där de befinner sig – givetvis utan att lyckas. Hon ber då Sven om hjälp.

Efter att ha använt de obligatoriska fraserna om ”kärringar” och ”inte klara någonting” och ”göra allting själv” konstaterar han också att vagnarna inte passar ihop och att de inte får ut sitt dyrbara kundvagnsmynt i form av en femkrona, som han två år tidigare fått i ett oadresserat kuvert från ett lotteri med texten ”du är en vinnare”.

Reaktionen låter inte vänta på sig. Problemets logik är ju solklar. ”Kedjejäveln är ju för kort. Vagn-aset är ju felkonstruerat”.

Efter några minuters svärande och ett antal mentala ekvationer så han har hittat lösningen.

Lägger man hantagen ovanpå varandra, så når kedjan fram till låset, de får loss sin dyrgrip och kan åka hem för att förtära eftermiddagskaffe och skrapa varsin Trisslott.

Sagt och gjort. Översvämmad med adrenalin så är det en barnlek att slänga upp vagnen (som nyss var för tung att rulla) ovanpå de andra.

Så kan det ha gått till.

Och så kan man ju göra.

Jag hade i ändå, eftersom jag inte besitter samma fysiska styrka som Sven, lagt den fyrkantiga klossen i det fyrkantiga hålet.

Alldeles för ofta träffar jag på idioter i trafiken. Dels som bilist, men också som gångare.

Jag försöker förstå. Det går inte.

Som VD-Åke.

Jag ska tala om några saker för dig Åke.

Även om du har en månadslön som motsvarar vad jag tjänar om året och därför ser ner på oss vanliga Volvomänniskor när du sitter bakom ratten på din nyinköpta BMW X5 med en 2000-kronors sidenslips, så är vi alla lika inför lagen – också i trafiken.

Högerregeln gäller dig också, även om det säkerligen är min bil som blir mos när den träffar din titanförstärkta front.

Likaså bör du underlåta dig till att använda den där spaken till vänster om ratten. (Ja – jag vet att du tycker den är i vägen, men vi undermänniskor med mindre kapabla hjärnor saknar förmågan till tankeläsning. Vi vet inte åt vilket håll du tänker svänga.)

Men vi gillar verkligen din slips.

Eller 40-nåntingdamen. Du som tuggar tuggummi och använder rosa ögonskugga för att du tror att det får dig att framstå som strax över 20, trots att du har fyra ungar, pensionsförsäkring och inte fått visa leg på bolaget sedan Carl Bildt var stadsminister.

När du varvar motorn på din Ford Focus vid övergångsstället när Agda 89 passerar med rollator, liksom för att snabba på henne så hjälper inte det. Agda kan inte gå fortare. Acceptera det. Du kommer ändå att hinna i tid till din yogalektion – och även om det går emot din världsbild så kommer du snabbare än du tror att vara Agda.

Jag är en väluppfostrad människa, så jag tänker inte kalla dig för det där fula. Men hade jag varit Agda, då hade jag dragit i handbromsen på rollatorn och börnat loss med mina broddförsedda sulor för att snöspruta ner din vindruta, så kan vi säga.

Slutligen har vi 18-årig mansfigur med keps i ombyggd Volvo 740 med dekalen "No Fuck No Ride" i bakrutan.

Om du tror att du kan bryta en kolonn dagisbarn genom att sakta krypa närmre och närmre och hoppas på att de lämnar en lucka åt dig så har du fel!

De är fyra år gamla. De har fortfarande en god tro om alla människor.

Det som kommer hända är att du kör över dem!

Jag vet inte om du vet vad helkroppstatuerade MC-klubbsmedlemmar gör med barnamördare i fängelset, men så mycket kan jag säga att det är inte en fördel för dig att du inte orkar dra byxorna hela vägen upp, samtidigt som du kommer ångra din bildekal.

Jag har barn. Två stycken.

Jag vill att de ska få växa upp.

Jag vill vara med och se dem växa upp.

Lever du ett så stressat liv att du inte kan varva ner någon minut för att visa hänsyn, då är det inte mer tid du behöver.

Du behöver receptbelagda mediciner och en övervakare!

Nu har vi bott ett tag i stan. Jag känner mig fortfarande hemma på alla sätt och vis.

Men en sak är sämre än på landet. Eller sämre? Annorlunda. Så kan vi säga.

På landet, när jag fixade i trädgården (en av de totalt fem gångerna under våra tre år i huset), hämtade posten, stod och grillade eller helt enkelt bara visade mig utanför trevnadens fyra väggar så fick man kontakt med en av grannarna (oftast Fantomen givetvis, men även de andra). En kort pratstund, en kopp kaffe. Eller för min fru – hela eftermiddagen och kvällen.

Jag kan liksom inte påstå att så är fallet nu. Ändå har jag fler grannar.

För att beskriva det så känns det lite som att så fort man öppnar lägenhets- eller entrédörren så slås de andra igen, ungefär som att byggnaden var utrustad med någon form av syrereserv med säkerhetsslussar.

Vi kan, eller vågar, inte öppna två dörrar samtidigt. Då DÖR vi!

Eller om man mot förmodan skulle hinna in i hissen tillsammans med en granne, innan denna under stress – liksom med naglarna – dragit igen hissdörren för att slippa kontakt, sker detta under konstant tystnad med blickarna åt olika håll, som om hissen vore herrarnas urinoar på kvarterskrogen.

Jag vill heller inte påstå att någon av mina grannar är Gud i någon religion. Men i vissa fall borde de ta efter Janus – den romerske guden med två ansikten.

När man kommer nerför barnvagnsrampen, fullpackad med blöjor, barn och paraplyer är det väl inte för mycket begärt att, om inte se, åtminstone höra att det kan vara läge att offra 11 sekunder av sitt dyrbara liv och hålla upp porten, istället för att surt slå igen den framför oss.

Häromdagen var jag på väg till tvättstugan. Hamnade då i hissen tillsammans med en äldre dam från tredje våningen. Hon skulle ut och handla och hade därför sonen med sig.

Hon var trevlig. Hon började på en konversation, men blev hyssjad av sonen, på samma sätt som jag hyssjar min dotter när hon frågar apotekspersonalen om de kan låta som grisar, eller när hon talar om för busschauffören att jag missade tomten förra julafton för att jag var och bajsade.

Jag är inte farlig. Jag ska inte råna din mamma. Jag tänker inte ens bryta mig in i hennes lägenhet för att tjuväta ur undre lagret i Aladdinasken när ni är borta.

Din mamma verkar vara en vänlig människa. Låt henne få prata med sina grannar.

Jag begär inte att bli bjuden på fest. Inte ens kaffe.

Men en lyft blick och ett hej kan vara trevligt det med.