Girl you're amazing, just the way you are
Idag är ingen vanlig dag.
Idag är min frus födelsedag.
Det är väl kanske vedertaget att det i allmänhet räcker med tre ord för att beskriva sina kompletta känslor och absoluta kärlek till någon (eller något).
I och med att jag är en, av naturen, ganska reserverad person så vore det kanske brukligt att nöja sig så, men så kände jag att är det någon gång man ska gå helt linje 3 till Klockaretorpet och spåra ur, så är det vid ett sådant här tillfälle.
Så.
För drygt åtta och ett halvt år sedan, i januari, träffade jag henne för första gången.
Jag tror de flesta av er känner igen den där underbara, men ändå läskiga, känslan som kan uppstå när man träffar NÅGON.
Ni vet, det liksom snurrar till i huvudet, man vågar inte riktigt möta personens blick utan man tittar fokuserat ner i golvet eller upp i taket, man kan inte prata eftersom tungan känns som 2,5kg rimmat fläsklägg, pulsen befinner sig på samma nivå som om man precis genomfört intervallträning i Eiffeltornet och man svettas från ställen på kroppen som man inte visste att man kunde svettas ifrån.
Den känslan hade jag då.
Jag tror att hon hade samma känsla, dock kanske mer för att hon och hennes kompis precis förfestat ihjäl ett dussintal flaskor Bacardi Breezer. Vilket visserligen var en förbannad tur, hade hon varit nykter med fullt omdöme hade nog inte jag befunnit mig där jag befinner mig idag.
Killar brukar ju benämna de tjejer som anses ouppnåbara med att de ”spelar i en annan liga”.
Hon och jag spelade absolut inte i samma liga. Vi sysslade inte ens med samma sport, så kan vi säga. Varvid denna upplevelse för mig stannade vid en Platonisk kärlek. Rent idémässig. Endast i min fantasi.
Några månader senare fick jag ett sms som fick min hypofys att gå fullständigt cirkuselefant, jag fnittrade likt en generad tonårstjej och hade jag bara kunnat dansa polka så hade jag gjort det.
Hon ville träffas igen.
Så fortsatte det.
Efter ett år hade hon frivilligt bidragit till att vidarebefordra min genuppsättning till kommande generationer.
Hon var mamma. Jag var pappa.
Året efter det så lovade hon mig att aldrig bli lika arg på någon annan man för att han inte hänger upp badlakanet som hon blir på mig.
Hon blev min lust. Jag blev hennes nöd. Tills döden skiljer oss åt (vilket, med tanke på nämnda badlakan, kan ske tidigare än förväntat).
Hon gjorde mig till världens lyckligaste man.
Vi må rastlöst ha flyttat runt som zigenare i jakt efter det som är hemma.
Vi har hyrt hus, hyrt lägenheter, köpt hus, sålt hus.
Men hemma för mig är där jag vaknar upp bredvid henne, inrullad som en Mannerströmsk aladåb i både sitt eget och mitt täcke, med känslan av att mitt hjärta är en mjukglass i juli.
Det är en ynnest att varje dag få ha världens bästa dag tillsammans med våra barn och henne.
Med henne som får mig att känna mig som ständig vår.
Med henne som gör så mina ögon tåras som björkarnas blommor gör, när hon leker med barnen och gör också dem till lyckligast i världen.
Med henne som, så liten hon är, är den starkaste människa jag någonsin träffat.
Med henne som älskar mig så förbehållslöst för allt jag är och allt jag inte är.
Är jag svartvit är hon min färg.
Är jag nord är hon mitt syd.
Är jag minus är hon mitt plus.
Varje dag, varje minut påminner hon mig om att jag för alltid vunnit första pris.
Och idag, ska jag första gången få kyssa en 30-åring.
Grattis på födelsedagen Natalie.
Jag älskar dig!
