It's a bad(hus) world
Då jag i ett svagt, kanske till och med värnlöst, tillstånd givit Medley tillåtelse att ta ett antal av mina surt förvärvade silverpenningar direkt från kontot varje månad, så tänkte jag att det kanske vore på sin plats att gå till gymmet, samt att simma lite (av snålhet alltså, av ingen annan anledning).
Man kan säga att det finns ett antal, vi kan kalla dem speciella, personer på ett sådant ställe, i sådana situationer, som kanske inte riktigt hör dit.
Till och börja med den där snubben, som liksom vill verka världsvan på gymmet – som vill framstå som att han bor där – och därför självsäkert går mot en av maskinerna utan att vika ner blicken, till synes rutinerat gör alla inställningar, bara för att någon minut senare ha trasslat in i sig i handtag och säten i positioner som inte borde vara möjliga utan att åtminstone orsaka tre allvarliga benbrott.
Eller familjefadern i gula träningsskor, ändå kanske med ett ganska jag-kan-teknik-utseende, som slår sig ner på träningscykeln och trampar med en intensitet som hade räckt för att stänga Barsebäck i ett halvår, samt trycker på alla knappar på måfå, lite som en epileptisk Robert Wells, för att få igång räkneverket – för att stunden efter förstå att den var ur funktion.
Efter mitt gympass, och efter att ha bevittnat detta, förflyttade jag min blekfeta lekamen till simhallen.
Det första jag får uppleva där är en man, troligtvis med jobb och bil och sådant där vuxet, som med nervositet doppar tårna ifrån kanten och sedan, via stegen, sakta smyger ner i bassängen medans hans badbyxor (som säkert såg jättebra ut år 2000) fylls med luft så att det ser ut som att han har en jättepung – allt detta medan en kille, troligtvis inte ens född år 2000, tar sats och flyger som en serpentin genom luften för att elegant klyva vattenytan med ett 10-poängsdyk.
Denne man, som tillsynes verkar frisk och kry, nyrakad och fri från könssjukdomar, sätter sen igång att simma med en teknik som inte liknar Therese Alshammar så mycket som den liknar ett kritiskt drunkningstillbud.
På andra varvet blir han varvad av Dagmar, 89 år - med badmössa, på bana 4.
I duschen efteråt så möts min hornhinna av den klassiska svenske kverulanten.
Man ser på honom hur irriterad han är på ungdomarna som inte bara duschar med badbyxorna på utan att de även har även kalsonger under desamma. (Så i teknisk och juridisk mening var kanske inte byxorna på då de satt närmre knäna.)
Han är dessutom irriterad på att den där värdelösa moussetvålen som finns i behållarna inte går att tvätta sig med – tillråga på allt så är den slut också!
Men han säger inget. Jantelagen framför allt!
När jag passerar ut genom dörrarna efter utförda aktiviteter så skulle man kunna tro att jag vore road av mitt besök och att jag lämnade lokalerna med ett, möjligtvis lite hånfullt, leende.
Det kunde mycket väl ha varit så, om inte alla dessa män var jag.
