What's the game of the name?
Namn är viktigt.
Det är ju typ lite identitet liksom.
Det sägs att småbarnsåren är de åren då flest skilsmässor inträffar. Jag är inte förvånad över om det är namndiskussionen som framkallar en sådan irritation att en fortsatt relation blir ohållbar.
(Jag och min fru hade inga sådana problem. Hon kom överens direkt - sen berättade hon för mig.)
Det är givetvis viktigt att barnet får rätt namn. Ingen vill ju att ungen ska få stryk i skolan för att han eller hon (nej – jag är fanatisk hen-motståndare) har fel namn.
Exempelvis är det väldigt få pojkar födda efter 1940-talet som heter Adolf. Av någon anledning.
Något som är än mer viktigt är tydligen namnteckningen.
Min fru fick idag ett brev från byråkratins diktatoriska härskarsamfund. Försäkringskassan.
Hon hade missat att skriva sin namnteckning på ett av pappren som skickats in för att därpå kunna få lagstadgad ersättning.
För att minska arbetsbördan hos nämnd myndighet, samt hos, det numera inte så kungliga, postverket använde hon det i sammanhanget alldeles för moderna redskapet telefon.
Hon ringde upp och förklarade slarvfelet att hon missat namnteckningen, men att hon var hon och ingen annan, samt att hon muntligt, på heder och samvete (som visserligen kanske inte betyder så förbannat mycket i dagsläget), intygade att det som skrivits var sant.
Det hjälpte inte. Det skulle skrivas och postas.
Vi lever i ett IT-samhälle. Med e-legitimationer och smartphones. Med självparkerande bilar och chip på betalkort. Med flygplatsscannrar som avslöjar allt ifrån gårdagens lunch till intimfrisyrer.
I det samhället är alltså denna krumelur bland det viktigaste vi har.
Skulle denna korrekta tjänsteman, som hävdade att en muntlig överrenskommelse inte var tillräcklig, reagera på om frun istället gick ut med sitt formulär i parken och bad ingenjör Karlsson släppa flaskan med skogsvatten för att rita en sinuskurva på raden för namnteckning?
Knappast väl?
Jag vet ju hur min egen namnteckning ser ut. Har man tur kan man urskilja ett A i efternamnet, i övrigt ser den ut ungefär som om min 1½-årige son hittat en ballograf och gått helt jävla carpe diem på vardagsrumstapeten.
Jag säger inte att försäkringskassan gör fel. Regler är regler är regler och ett fel är ett fel är ett fel. Även om reglerna då tillsynes kanske också är fel.
Och visst, det kanske är så att väldigt många fuskar med bidrag och ersättning. Att man får ersättning för att vara hemma med sjukt barn fast barnet är friskt, eller att barnet är sjukt fast man inte är hemma (man måste ju få ha ett liv fast man har barn liksom), men någon form av modernare identifieringssätt bör kunna implementeras.
Jag menar, människan har ju uppfunnit hjulet, rymdraketen och salamiost på tub (ja, jag vet, det bästa av två världar i samma förpackning), så det känns inte omöjligt.
Men tillsvidare så får jag väl fortsätta att skriva under.
