En sjuk värld
Ibland (läs: väldigt ofta) får jag och min fru för oss att det är dags att vara nyttiga. Äta bättre, röra oss mer, sova ordentligt, bla, bla, bla. (Egentligen är det mest min fru som får för sig att jag behöver vara nyttig, men ur jämställdhetssynpunkt så låter det bättre med ”vi”.)
Under ett av dessa anti-synd-projekt, nämligen grönsakshackning, fick mitt undermedvetna för sig att en snabbare och smidigare väg till viktnedgång kanske kunde vara att avlägsna vissa ej nödvändiga kroppsdelar, varpå kniven sökte sig till, och in i, långfingertoppen.
Läkarbesök beslöts.
Dels sved det efter några sekunder rätt rejält, eftersom jag höll på att hacka chili och glömde skölja av kniven innan jag skar i kroppen, dels så såg köket ut som vore det stortorget i Stockholm under början av november år 1520. (Om ni inte vet vad som hände då, eller inte kan läsa ut det av sammanhanget – googla det.)
Väl på plats på sjukhuset fick jag komma in direkt, jag följde efter en annan patient som skadat handen.
Kanske trodde personalen att jag också skadat mig så mycket.
Nu hade jag ju inte det.
Den vänliga sjuksköterskan tittade lite, satte på ett litet bandage och ett plåster på mitt finger, sade ”Nu har jag lagat dig” och skickade tillbaka mig till receptionen för att betala materialkostnaden på 100:-.
9 minuter mellan in- och utskrivning.
Just då förstod jag inte varför det klagas på sjukvården.
Det skulle ändra sig.
Vår dotter har under hela sig uppväxt haft luftrörsproblem. Någon hostig, astmatisk variant som ingen riktigt kan sätta fingret på. Dock brukar det hjälpa rätt bra med att hon får komma in till en sjukvårdsinrättning och inhalera lite koksaltlösning eller vad det nu är i de där tuberna.
Så när hon vid förkylningssymptom började få känningar ringde jag till sjukvårdsupplysningen ”1177”.
I grunden är det en väldigt bra tanke och tjänst som tillhandahålls, men som den språkpolis jag är så börjar irritationen att stiga när en inspelad, metallisk röst först talar om för mig att jag har plats 7 i kön, varpå med jämna mellanrum tala om för mig att jag ”behåller min plats i kön”.
Jag vill inte behålla min plats i kön! Jag vill framåt i kön! Annars kommer jag aldrig fram!
Tillslut svarade en trött kvinnlig röst (som jag gissar tillhörde ett 51-årigt treje-gången-gillt-äktenskap med rester av fredagens OLW och rödvin i mungiporna).
Sjuksköterska: (Med samma besvikna tonläge som när man hällt upp mjölk i glaset och inser att Oboy’en är slut) Sjukvårdsrådgivningen, du talar med xx xx, sjuksköterska. Vad kan jag hjälpa till med?
Jag: Jo, jag ringer angående min dotter. Hon har luftrörsproblem och skulle behöva komma och få en inhalation. Det brukar hjälpa bra när hon får sina problem.
Sjuksköterska: Mmh. Men jag tror inte att vi har några akuttider idag. Det är väldigt mycket barn sjuka.
Jag: Okej, men min dotter är också sjuk. Hon får bara dessa besvär när hon är sjuk.
Sjuksköterska: (Suckar, eller möjligtvis andnöd – svårt att avgöra) Ja, jag får väl ringa till barnjouren då och seom de har någon tid. Har ni förresten gett henne vätska att dricka?
Jag: (Behärskar mig själv från att yppa kommentaren: ”Ja, vad annat än vätska kan man dricka?”) Jadå.
Sjuksköterska: Andas hon?
Jag: (Med uppgivenheten av en snart 30-årig, lite för rundlagd, småbarnsfar som suttit en halvtimme i telefonkö och varje minut fått höra ”Du vet väl om att på 1177.se finns råd och fakta om sjukdomar, skador och besvär”, som om jag inte förstod det första gången) Givetvis andas hon.
Sjuksköterska: (Suckar, nu med ett djup som skulle få Marianergraven att uppsöka psykolog för mindervärdeskomplex) Ja, jag ringer väl och pratar med dem. Häng kvar i telefonen.
Jag: (Med ett desperat försök att lätta upp stämningen) Jadå, jag hänger mig.
(Två minuters tystnad)
Sjuksköterska: Som jag trodde, det finns ingen tid. Ni får ringa vårdcentralen imorgon. Lägg huvudet högt och ge mer vätska att dricka. Får hon problem att andas, så ring igen.
(Här framgår det inte om jag fått behålla min plats i kön, eller om jag då ska ringa efter en ambulans istället).
Jag: (Med återhållsam aggressivitet) Tack då. Hej.
Sjuksköterska: (Tystnad) *Klick*
Dottern mår i alla fall bra idag. Hon andas. Hela tiden faktiskt.
Den siste medlemmen ur familjen som haft kontakt med sjukvården är sonen.
Jag var med honom på vårdcentralen för efterkontroll, då han varit magsjuk och haft både ögon- och öroninflammation på samma gång och därför behövt inta en mindre insjö av penicillin.
Nu gjorde väl kanske inte sjukvården i detta fall något direkt misstag, förutom att lägga väldigt autentiska plastfrukter i väntrummets leksakslåda (av bitmärkena att döma var vår son inte den första som lurats av den falska läckerheten).
Speciellt var det ett litet plastäpple som föll honom i smaken och som han valde att bära med sig när vi förflyttade oss till läkarens väntrum.
I samma väntrum satt en kvinna, gissningsvis några år äldre än mig. Hon ville säkert vara snäll och började prata, i riktning till min son:
”Oj vilket fint äppel du har. Tycker du om äppel? Jag tycker äppel är jättegott!”
I precis det läget började min språkpolisära nerv att vibrera och jag kände mig väldigt besviken på att vara så väluppfostrad att jag ändå satt kvar på min stol, teg och led.
Var gärna gullig mot min son. Prata om vad ni vill. Men för fan se till att prata korrekt. Lär honom inte dumheter.
Frukten heter äpple.
Jag vet inte vad denna kvinna sökte för på vårdcentralen, men vad det än var, så tycker jag inte att man ska utesluta tortyr som behandlingsmetod innan man testat ordentligt.
