Här skulle det ha varit ett blogginlägg
Min förhoppning är att det kommer något i morgon dag.
Vad det kommer handla om kan ni säkert gissa...
En vilja som jag faktiskt haft
Tänkte göra som Lars Winnerbäck och lämna några varma rader innan mörkret faller.
Ett strömavbrott och en snabbt sjunkande sol ville annorlunda.
Mörkret har redan fallit, men jag hoppas att raderna ändå blir varma, även om det inte är så lätt.
Det är så sällan jag har tid att skriva, vilket gör att jag får prestationsångest när jag väl dimper ner min blekfeta bakdel i skrivbordsstolen.
Fast egentligen är det inte sant. Jag har nog tid, men jag tar mig inte tid.
Jag fungerar lite konstigt så – går igång på positiv stress. Har jag massor att göra och ont om tid så blir massor gjort. Har jag massa tid, men bara en sak att göra – nog fan tar den saken hela tiden (om det ens blir gjort).
På så sätt önskar jag att jag kunde vara lite mer som min chef.
Härförleden hade han en ledig dag. Enligt honom gjorde han inte så mycket – det var en lugn dag.
Vad han gjorde?
Klippte gräsmattan, plockade upp ett antal hundra fallna plommon under plommonträdet, högg ner nämnda plommonträd, sågade det i delar, åkte och hämtade en släpkärra, körde trädet (med tillhörande, upplockad frukt) till returpunkten, åkte och lämnade släpet, stekte pannkakor till barnens matsäck dagen därpå, tittade på tre långfilmer och avslutade dagen på restaurang med sina medarbetare för firande av 60-åring.
Lika mycket som han genomför en lugn dag planerar jag att göra under en månads semester.
Notera att jag skrev planerar. Jag kommer inte hinna med allt...
Måste ju nämna något om att IFK är tillbaka i allsvenskan igen.
Christoffer Nyman (som pendlar mellan att vara 17 och 18 år, beroende på vilken tidning som läses) avgjorde i 89:de minuten mot Ängelholm, vilket innebär ointagligt försprång gentemot GIF Sundsvall som inte lyckades vinna.
Nyman ser förresten ut att bli Östergötlands svar på Ole-Gunnar Solskjær. 2 inhopp – 2 mål.
Några veckors föräldraledighet närmar sig – ett nytt litet liv likaså.
Ska bli trevligt att ha lite tid hela familjen tillsammans.
Längtar också efter första gången den nya kommer säga sitt första ”pappa”.
Minns såväl första gången Tindra sa det, jag gick och smålog för mig själv och bara njöt. Ända tills hon pekade på det hon egentligen menade.
”Pappa” var inte pappa – det var ”lampa”.
Comeback
I kommentarerna som önskade min återkomst antyddes det att jag kanske haft annat att göra.
Ni kallade det liv.
Så kan det vara.
Det som varit månader är nu egentligen bara dagar kvar, så det börjar att gå upp för mig så smått.
Jag ska bli tvåbarnsfar.
För att inte få världens alla arga feminister att vilja bränna upp min trädgård – Ja. Jag vet att den värsta och tuffaste biten är kvar – men det betyder inte att det har varit en lugn färd dit.
Debaclet som inträffade för snart ett år sedan har, inte helt förvånande, gjort båda föräldrarna en gnutta mer oroliga.
Jag vill inte påstå att vi velat kontrollera minsta känning, eller brist på sådana, men jag hittar väldigt bra inne på förlossningen och jag kan personalens schema utantill.
Känns då skönt att man blir så bra bemött, vi känner oss alltid välkomna – även om vi knackar på så pass ofta och frågar om saker som de antagligen ser som petitesser.
Eller inte all personal. Vi hade ju den fantastiska lyckan att träffa en läkare, vars syn på pragmatism var att berätta för två blivande föräldrar, mitt i natten, innehållande en hel del oro, att det kommer gå åt helvete och sedan säga godnatt.
Nu sa hon inte precis så, men det var det vi hörde. Även om hon sen inte var korrekt i sin analys så var det ett skrämmande ögonblick.
Just nu är det ändå ganska lugnt. Frun har sammandragningar och kroppen tränar upp sig för fullt inför det som komma skall.
Rasmus försöker sköta marktjänsten så gott han kan.
För visst har det varit en del bakslag.
Först började ungen växa, sen växte den och efter det så växte den lite, vilket framkallade viss oro för att normal förlossning inte skulle kunna genomföras.
Lugnade av doktorn släppte i alla fall jag den oron.
Vad händer då?
Ungen, som hittills inte hunnit bli särskilt väluppfostrad, vänder arslet neråt och moonar mot oss.
Inplanerade vändningsförsök och oron åter.
Men det ordnade sig det med. Två dagar innan besöket bestämde sig bebis för lite ”twist and shout” och började trycka ner skallen mot utgången istället.
Förväntningen stiger – till viss del också nervositeten.
Men när det sistnämnda bli för påträngande minns vi tillfället då Dr Lars Olov Dahle citerade Mark Twain:
”Jag hade massor av problem, men det blev inget av dem”.
Vitlök- eller potatispress?
Den är enorm - i det närmaste okontrollerbar.
Funderar därför på ytterligare ett försök att återuppta denna form av uttryck, tätare och mer regelbundet.
Men endast för er två trogna följare. (Min fru räknar jag inte - hon har lovat "i nöd och lust" och läser troligtvis bara av sympatiskäl.)
Återkommer i ärendet.
