Mama I'm Coming Home

Det är tidig måndagsmorgon.

Luften mättas i en dimma av nattens avtagande frost (eller är det avgaser?).

Spårvagnarna skramlar ut från vagnhallen enligt lagd tidtabell.

Det som bredvid i sängen brukade vara en roulad av dubbla täcken, värmefiltar och hustru är nu bara den vackra kvinnliga skapelsen i naturlig prakt.

Från träden utanför faller det till marken tunna skivor av någonting som jag absolut inte behöver räfsa upp en mörk oktoberkväll när regnet piskar mot kroppen som det vore medlem i någon suspekt tysk vuxenklubb.

Vid trafikljusen nedanför bildas en kö av dagens första slavar under kollektivavtalet som i arla timme påbörjat sina arbetsresor för att hinna jobba in flex inför fredagens After work.

Nära, men ändå på avstånd, spolar någon ner morgonens första toalettbesök.

 

De behagliga tankarna fortsätter att fylla mitt ännu inte helt vakna sinne:

På bara skit-i-att-kamma-dig-häng-bara-jackan-över-morgonrocken-och-glid-i-ett-par-tofflor-avstånd kan jag införskaffa ett frukostbröd mer eller mindre direkt ur ugnen.

Jag kan, på modernt vis, avnjuta en kopp kaffe motsvarande priset av en Ferrari med diamantklädda navkapslar, samt ett pretentiöst bakverk på ett av stadens samlingspunkter utan att behöva schemalägga detta månaden innan.

Till min fru och mina arbetskamraters glädje har möjligheten att bruka människodrivet fordon i form av velociped för färd till Ingelsta ökat markant.

 

Jag går upp ur sängen, smyger sakta ut i köket för att skona den sovande familjen, brygger en kopp kaffe och fyller en tallrik med lika mycket socker som filmjölk, sätter mig vid matbordet, ser hur det börjar tändas i det ena fönstret efter det andra i huset mittemot.

Samtidigt känner jag hur mycket jag inte alls saknar läckande skorstenar, grisuringödslade åkrar, gräsklippning och tjugotvå traktorer att köra om på väg till jobbet. Eller för den delen, med tanke på analkande vinter, behovet av att gräva mig igenom snömängder djupa som Vättern bara för att ta mig till sköskyffeln.

 

Det är nu full fart runt omkring, men inuti mig är det lugnare än på länge.

 

Jag är hemma igen.



Kommentarer
Postat av: maria

Vad bra du skriver :)

Så kommer jag nog också att känna när vår flytt till staden kommer ... snart hoppas jag!

2011-10-20 @ 17:51:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0