Inte fan vann jag något gosedjur heller
Jag uppdaterar min blogg regelbundet.
Två gånger om året.
Kanske blir regelbundenheten tätare framöver. Som alltid är det målet att sträva emot, men som vanligt är mitt liv ganska fulltecknat.
Jag vet inget om Håkan Juholt – men om han kämpar för att införa 30-timmarsdygn, alternativt 8-dagarsveckor, så kan jag tänka mig att lägga en röst på honom i nästa val.
Hör ganska mycket lovord om Busfabriken. ”Barnen är så glada”, ”vi hade så roligt”, ”hit ska vi gå varje helg.”
Jag ska inte vara sämre än att jag kan förstöra det.
Möjligtvis är barnen glada, men inte fan hade jag roligt. Och vi ska INTE gå dit varje helg.
Låt mig berätta om upplevelsen av far och dotter Arvendals senaste besök på denna inrättning. (Prologen kan läsas i förra inlägget.)
Det första som slår mig är hur eftersatt det blivit sedan vi premiärlekte för några år sedan. (Priset har dessutom gått upp med 20%)
Jag må vara lite slarvig och till min frus förtret vara lokal världsmästare i att sprida strumpor både här och där i huset, men jag har fan rent omkring mig!
Det kan man inte säga om Busfabriken.
Dammigt och smutsigt och så halvtaskigt städat att mina kläder hade bytt kulör redan efter några minuter.
Men det finns ju roliga leksaker??
Nja. Ingenting fungerade ju.
Mörkerrummet var avstängt, den uppblåsbara rutschkanan var tömd på luft och liksom bara hängde ner – som lemmen efter parning, fotbollsspelet saknade en sådan (i mitt tycke) vital del som boll och lekdjuren med häst och vagn spelade förvisso en glad melodi – men stod fruktansvärt stilla, spruckna pulkor i "kälkbacken", tryckluften i bollkanonrummet avstängda fram till tjugo minuter innan vi skulle gå hem (vid samma tidpunkt hade rutschkanan fått ett blåsjobb och rest sig i full prakt - men det var så dags).
Men så illa var det väl ändå inte?
Nejdå. Tre timmars lek i 110 kräver påfyllnad av energi i form av mat, vilket vi avsåg intaga i deras så kallade restaurang.
Det blev alltså värre.
Jag beställde en ”nachotallrik”. Tindra beställde pasta med köttfärssås.
Pastan var visserligen i tre färger, varvid en mild form av glädje yttrades.
”Köttfärssåsen” bestod av klumpar av något som förhoppningsvis var mald ko, till detta hade de tillsatt lite krossade tomater. Jag antar att kryddor bara sinkar, därav utelämnandet av dessa.
Nachotallriken bestod av samma stekta klumpar, en påse ej upplöst tacokrydda, lite isbergssallad, grovhackad gurka och tomat, samt naturell gräddfil och lite Santa Maria (i bästa fall) tacosås.
Det var inte gott.
Lägg därtill att det var ”tillagat” av en man i övre tonåren, bärande vad jag kallar mysbyxor, metallbitar i näsan och håret fyllt med mer vax än en brasilianskas underliv, så förstår ni att jag inte lät väl smaka.
Men å andra sidan.
Tindra har antagligen blivit indoktrinerad av den där otäcka människan utklädd till tygelefant.
Hon var nöjd med vistelsen.
