Min mamma jobbar inte här, så städa upp efter mig.
Imorgon är en annan dag. Men idag är än så länge idag.
En dag jag tillägnar min frus svärmor.
Hon som för några veckor och trettio år sedan välkomnade mig till denna, i flera fall elaka och cyniska, men för det mesta underbara värld.
Som offrade sig själv och sitt eget välbefinnande för att se till att jag hade det bra.
Som uppfostrade mig till att bli den jag blev.
För det kan jag inte tacka tillräckligt.
Hon som gjorde mig till en välkammad och lydig mänsklig varelse som stod still när hon sa åt mig att stå still. (Även om hon sedan glömde att hon ställt mig där - så stod jag kvar).
Hon som läste Nils Karlsson Pyssling för mig den gången när jag klämde fingret i källardörren.
Hon som i timmar sjöng om Trollmor, Kungens lilla Piga och Lilla trollet Klumpa Dumpa för att få mig att somna, trots att hon helst av allt själv bara ville sova – På samma sätt som hon nu gör det för sina barnbarn.
Hon som natten före varje födelsedag pyntade mitt rum och hängde upp den hemgjorda banderollen med mitt namn och min ålder.
Hon som skjutsade och hämtade och lämnade mig både här och där och någon annanstans (faktiskt så sent som i tisdags kväll efter jobbet).
Hon som alltid funnits där och som alltid ställt upp. På alla sätt. I alla lägen.
Hon som med ett obeskrivligt lugn satt och tittade på när jag, hennes 16-årige son, likt en Loreensk bakgrundsdansare, försökte slingra mig ur det faktum att en snusdosa upphittats i min ägo.
Hon som agerade med sämre telefondisciplin än en försäljare av unika rakblad eller kalsonger genom att ringa Vägverket tjugotvå gånger i timmen under flera dagars tid för att tillslut fixa en uppkörningstid till mig, en dryg månad innan vad som ursprungligen beslutats.
Hon som motsatte sig min enda önskan att slippa vakna och gå till skolan dagen efter en trevlig kväll under ”nollningsveckan”, innehållande alldeles för stora mängder maltdryck och alldeles för små mängder sömn. Istället, utan en tanke på att hon bara genom att vara i samma rum som mig riskerade att få börja gå på Antabus, lyfte hon mig i kragen, slängde in mig i bakluckan och dumpade mig i en skolbänk. (Jag har själv inga minnen av detta, då jag vaknade först dagen därpå, men så har det berättats för mig).
Den sommaren, när jag misslyckades med att visa gotlänningar hur man förtär alkohol genom att dricka 40-procentigt skogsvatten ur dricksglas, var det hennes namn jag ropade strax innan jag somnade på Visby havsbad.
Hon som fått mig att ta ansvar för mitt liv och mina handlingar genom att låta mig ”lära genom att göra misstag”.
Hon som gav mig mitt första jobb. På sin egen arbetsplats. (Vilket gav mig en oslagbar trumf i lunchrummets anslag ”Din mamma jobbar inte här, så städa upp efter dig”. Hon var tvungen att städa.)
Vi har kanske inte alltid varit överens. Det ligger liksom i naturens gång.
Den femåriga mig tyckte säkert ”dumma dig” tusen gånger.
Hon har säkert tusen gången tyckt att jag varit hopplös. Slarvig, lat och skyldig till minst fem andra dödssynder.
Men det hör till. Och det fanns en mening.
Jag är väldigt nöjd med mitt liv idag. (Även om jag inte helt följde den ursprungliga planen att bo i England och tjäna en sjuksköterskemånadslön om dagen på att sparka boll).
Jag är gift, har två underbara barn och ett jobb jag mer än trivs med.
Visst, jag kanske har skapat det själv.
Men jag hade aldrig kunnat skapa det själv utan att vara den jag är.
Och det är hon som gjort mig sådan!
Jag älskar dig mamma!
