signerat: Arvendal

Julen är för många en tid för eftertanke. En tid för familjen och barnen.

Nu är det visserligen en vecka kvar till jul, så vi kan väl kalla det förtanke – så att vi inte retar upp någon i onödan. Vi vill ju inte ha en arg Facebook-grupp mot oss liksom.

Den här helgen har för mig, som för många andra, handlat väldigt mycket om att förbereda mig inför julen.

Jag har ätit julbord för att stretcha magen och förbereda den inför vad som komma skall (inget fusk heller, jag förberedde rejält – jag orkade inte ens äta frukost dagen efter).

Jag har varit i väldigt många butiker och armbågat mig fram bland väldigt många svett- och Prince mentoldoftande medelålders damer för att inhandla väldigt många perfekta julklappar.

Jag har, tillsammans med fru och barn, trollsäkrat lägenheten genom att förvandla varje ledig yta i lägenheten till lägerplats för olika tomtearméer.

Barnen älskar det. Den färgglada ljusslingan i granen. Speldosan som med falska toner spelar stilla natt. Prydnaden föreställande ett utedass (och när man öppnar dörren ser man en tomte därinne sittandes göra det tomtar troligen förväntas göra på ett utedass).

Några julgranskulor gick åt helvete, det gör liksom det när lillebror inte förstår att det inte räcker med att kasta in kulan i granen, utan att öglan i toppen liksom finns där av en anledning. Men storasyster tog ansvaret och hämtade dammsugaren innan någon hann börja blöda.

Den där storasystern, min dotter, är sju år nu. Det blir hennes åttonde jul.

Hon har om några dagar avverkat första terminen i första klass.

Måhända låter jag som en klyschig familjeliv.se-morsa, men barnen växer upp så förbannat fort. Jag hoppas att jag hinner ta vara på allt som hon har att ge.

Jag minns fortfarande när hon som sedan skulle bli min fru visade mig den där lilla plastpinnen som låg på badrumsgolvet, när jag förstod att livet från och med nu inte skulle vara som det förut varit.

Livet ändras när man får barn, det är ingen hemlighet.

Men jag har försökt att vara en bra farsa, innan dottern föddes hade jag läst böcker och googlat och sådär. Jag visste ju vad det handlade om.

Eller, nja.

Men i alla fall, så förvandlas man. Man får känna känslor man inte visste fanns.

Hur din kropp bara smälter ihop som gelatin när den där ömtåliga varelsen som du älskar så förbehållslöst somnar på ditt bröst, samtidigt som det rinner en tår från ditt öga.

(Det spelar ingen roll om hon är 2 månader och inte kan hålla huvudet uppe av egen kraft, eller om hon är 7 år gammal och har feber, du är precis lika blödig ändå.)

Smärtan man själv känner när hon har ont, som den gången hon brutit en tå och läkaren behövde dra den rätt. Hennes smärta gick över när hon efteråt fick en tallrik vanlijglass. Min smärta finns kvar än idag.

Stoltheten och glädjen när hon lärde sig att gå.

Eller hennes skratt.

Herregud hennes första skratt. Jag vet inte hur det skulle kännas om någon sodastreamade mitt blodomlopp, men jag skulle gissa att det var ungefär den känslan jag kände. Och känner.

Det är därför som jag än idag gör allt för att få henne att skratta.

Ofta går det bra.

Då är jag ”min pappa är jätterolig, kom och titta” och jag får köra stand-up och snubbelkomik i fritatamburen.

Ibland kanske jag tar det lite för långt, då blir jag ”min pappa är så pinsam – eller hur?” och jag får en hejdå-suck istället för en hejdå-kram.

Jag ger henne den. Men det är alltid för att få henne att skratta. Alltid.

Hon går alltså i första klass. Vi ska fira jul om en vecka.

I Newton, USA, är det 20 familjer som inte kan fira jul med sina förstaklassare efter att en person, som jag inte ens har tillräckligt med invektiv för att beskriva, kallblodigt tagit sig in i en skola och skjutit ihjäl dessa barn med så mycket som 11 skott och sen haft den jävla fegheten att skjuta sig själv istället för att låta barnens föräldrar ta honom till apburen på zoo, hänga upp honom i ballarna och låta en närsynt och sexuellt frustrerad gorilla gå fullständigt piñata på honom.

Jag vill bara att ni ska tänka på det i dessa för svenskar svåra jultider.

Visst, jag förstår att ni är arga på invandrare för att en svensk, vit akademiker ifrån Laxå förbjudit en 10-åring att vara pepparkaksgubbe i Luciatåget.

Jag förstår också att det är muslimernas fel att era barn inte får ta del av vår svenska tradition när amerikanska Disney tar bort ett par sekvenser från den tecknade filmen Tomtarnas julverkstad (i vilken de dessutom delar ut julklapparna den 25:e december – de förstör ju våra traditioner helt).

Men, innan ni påbörjar ert nästa debattinlägg med de vanliga orden: ”Jag är inte rasist, men…”, betänk att ni faktiskt har barn, även om ni anser att de blir kränkta på så ohyggliga sätt.

Många barn har flytt från krig och terror.

Många barn har blivit utsatta för olika sorters fysiska övergrepp.

Många barn har ingen att vända sig till. Inget som glädjer dem.

Många familjer har inte kvar sina barn.

Så istället för att spela martyr då världen förändras, sätt er i soffan, låt era barn krypa upp bredvid.

Sen försöker ni få dem att skratta. På det där sättet så att det känns som om någon snurrar ett bingohjul inuti era bröstkorgar.

Ett barns skratt är ingen självklarhet.