signerat: Arvendal

Den första lägenheten vi tittade på, när planerna att flytta in till stan var under genomförande, hade tillgång till parkeringsplats. I varmgarage. För trehundra kronor i månaden.

Men tillträdesdatum och husförsäljning ville liksom inte vara kompisar, vilket gjorde att den lägenheten gick till annan sökande.

 

Vi hittade sedermera en trevlig lägenhet ändå, så ingen skada skedd i det avseendet.

Men.

Ingen möjlighet att hyra parkeringsplats, varpå vår enda möjlighet att kunna nattförvara vårt fordon var att införskaffa ett boendeparkeringstillstånd.

För er som inte vet vad det är så ska jag förklara:

Boendeparkering innebär att man, som i vårt fall, lämnar över tvåhundrafemtio stycken av sina ärligt intjänade pengar till kommunen varje månad för att få ett klistermärke som, tillsammans med parkeringsbiljett, ska klistras fast i framrutan för att skymma sikten vid kurvkörning.

Samtidigt ger det mig möjlighet att inte behöva betala särskild parkering om jag vill ställa bilen två kilometer bort i ett industriområde. (Däremot måste jag, på grund av gränsdragningarna, betala om jag vill parkera på andra sidan gatan där jag bor.)

Möjligheten att få tag i en parkeringsplats nära min port är ungefär lika troligt som att nästa julafton infaller den 2 augusti, eller som Håkan, ordföranden i kommunens trafiknämnd, sade angående boendeparkering i just det område där jag bor.

”Det är inte lätt att parkera där, bodde jag där skulle jag flytta därifrån.”

Det känns som både logik och politiskt förtroende får sig en liten törn där.

Jag vill inte kategorisera människor jag inte känner, men jag tror att Håkan tycker bensin luktar lite för gott, så kan vi säga.

 

Vilket osökt leder mig in på parkeringsvakter.

Det sägs att det finns trevliga och tillmötesgående personer i det yrket. Jag tvivlar inte på det. Problemet är att det finns alldeles för många som kan beskrivas som...ja...inte trevliga och tillmötesgående.

Möjligen är jag aningen färgad, då jag blivit tilldelad gula lappar på vindrutan till ett värde av minst ett par väggupp i Kneippen, men hur fan är den människa skapt som vill bli p-vakt?

Att varenda dag få höra minst tre synonymer till att man är en östeuropeisk kvinna med sysselsättningen att sälja sin kropp, för att man bara gör sitt jobb.

Jag vet att de fyller en funktion. Jag menar att det är säkert jättebra att de bötfäller folk som blockerar infarter eller parkerar på spårvagnsspåret.

Jag är heller inte dum i huvudet (det kanske jag är, men det behöver vi inte gå in på nu) så jag förstår den enkla matematiken: Parkera rätt = Inga problem med p-vakter = Inga parkeringsböter.

Men det här med social kompetens och empati. Nja.

 

För ett tag sedan hörde jag om en äldre dam som parkerade sin bil utanför en vårdcentral någonstans i landet.

Problemet var att parkeringsautomaten var full. Inga mynt gick i. Då hon inte hade något betalkort skrev hon helt sonika en lapp med texten ”automaten trasig” och lade på instrumentpanelen.

Ändå fick hon en p-bot av Herr Lapplisa, för automaten var inte trasig (parkeringsbolaget hade bara inte gjort sitt jobb att tömma den).

Herr Lapplisa tyckte också att den äldre damen (som aldrig ägt – knappt sett en mobiltelefon i hela sitt liv) borde ringt och felanmält maskinen (trots att den alltså inte var trasig).

Jag tänker inte kategorisera dig Herr Lapplisa, för jag känner inte dig heller. Men jag tycker att du borde dra ut topsen när det börjar bli motstånd i örat, inte trycka in den längre. Överens?