signerat: Arvendal

Tänkte göra som Lars Winnerbäck och lämna några varma rader innan mörkret faller.

Ett strömavbrott och en snabbt sjunkande sol ville annorlunda.

Mörkret har redan fallit, men jag hoppas att raderna ändå blir varma, även om det inte är så lätt.

Det är så sällan jag har tid att skriva, vilket gör att jag får prestationsångest när jag väl dimper ner min blekfeta bakdel i skrivbordsstolen.

Fast egentligen är det inte sant. Jag har nog tid, men jag tar mig inte tid.

Jag fungerar lite konstigt så – går igång på positiv stress. Har jag massor att göra och ont om tid så blir massor gjort. Har jag massa tid, men bara en sak att göra – nog fan tar den saken hela tiden (om det ens blir gjort).

På så sätt önskar jag att jag kunde vara lite mer som min chef.

Härförleden hade han en ledig dag. Enligt honom gjorde han inte så mycket – det var en lugn dag.

Vad han gjorde?

Klippte gräsmattan, plockade upp ett antal hundra fallna plommon under plommonträdet, högg ner nämnda plommonträd, sågade det i delar, åkte och hämtade en släpkärra, körde trädet (med tillhörande, upplockad frukt) till returpunkten, åkte och lämnade släpet, stekte pannkakor till barnens matsäck dagen därpå, tittade på tre långfilmer och avslutade dagen på restaurang med sina medarbetare för firande av 60-åring.

Lika mycket som han genomför en lugn dag planerar jag att göra under en månads semester.

Notera att jag skrev planerar. Jag kommer inte hinna med allt...

Måste ju nämna något om att IFK är tillbaka i allsvenskan igen.

Christoffer Nyman (som pendlar mellan att vara 17 och 18 år, beroende på vilken tidning som läses) avgjorde i 89:de minuten mot Ängelholm, vilket innebär ointagligt försprång gentemot GIF Sundsvall som inte lyckades vinna.

Nyman ser förresten ut att bli Östergötlands svar på Ole-Gunnar Solskjær. 2 inhopp – 2 mål.

Några veckors föräldraledighet närmar sig – ett nytt litet liv likaså.

Ska bli trevligt att ha lite tid hela familjen tillsammans.

Längtar också efter första gången den nya kommer säga sitt första ”pappa”.

Minns såväl första gången Tindra sa det, jag gick och smålog för mig själv och bara njöt. Ända tills hon pekade på det hon egentligen menade.

”Pappa” var inte pappa – det var ”lampa”.